Sanningen om den svenska herrbastun... 
 
   
nr 3  1976                 
■■■ I fjällhotellets bastu lärde jag mej att svenska gubbar sällan ser ut som Tony Curtis.
    I de där tjusiga broschyrerna som gör reklam för bastuinredningar och aggregat sitter det bara Tony Curtisar på lavarna och ler med kritvita tänder. Dom har vågigt hår med oklanderlig bena och är inte ens svettiga. Vad Tony Curtisarna ler åt får man aldrig riktigt klart för sej men ler gör dom, sida upp och sida ner.
    Låt mej tala om att dessa broschyrer ljuger. Det sitter inga Tony Curtisar och ler i en svensk normalbastu. Där sitter feta gubbar med rufsigt hår och blodröda nyllen. Dom ler inte. Dom pustar och harklar sej, piper och fiser, daskar sej på magfläsket med handflatorna och säjer att efter det här skulle det sitta fint i ryggen med ett par järn och en mullig blondin.
    Dessa bastusvenskar som aldrig kommer in i bastufirmornas fyrfärgsbroschyrer kan uppdelas i vissa bestämda grupper, alltefter beteendemönster: 
    Bullriga Berra, Smygande Sixten, Blyga Bertil, Starka Sture, Skamlösa Sune och Babblande Bengt. 
    Bullriga Berra är en medelålders kis i 90-kilosklassen, hårig både på bröstet och de fyra magarna. Han gör entré i bastun genom att sparka upp dörrn på vid gavel och marscherar sen in med vaggande gång och manligt svängande armar och ropar redan vid dörren: "Hej på er bonntjyvar, ere nåt fräs i grytan?" Utan att avvakta svar slår han en skopa vatten på stenarna så att övriga badgäster kvider i ångan. "Så skar'e va", skriker Bullriga Berra, "i en bastu ska de va så varmt att man nästan tappar löken!" Därpå svävar han ut i ett klumpigt språng och landar med ändan före på översta laven varifrån han kommenterar allt och alla. Under tiden gnider sej Bullriga Berra på magen så att smutsiga skinnflagor samlas i en grå hög under honom. Och när han äntligen lämnat bastun har skinnhögen vuxit till något som liknar en snödriva i Ruhr-området.
    Smygande Sixten hör till den veka sorten. Han är lång, mager och kritvit som en Albyl. Han gläntar försiktigt på dörren och smyger nästan omärkligt in genom springan. Med tysta, snabba steg tassar han upp på laven, sätter sej i ett hörn med nuppen mellan korslagda ben och stirrar i taket. Hans blick vandrar från kvisthål till kvisthål. I höjd med 346:e kvisthålet tassar han ut lika försynt som han kom.
    Blyga Bertil är ännu försyntare. Han tassar inte. Han glider in som en skugga genom dörren och sjunker ner på närmaste plats på nedersta laven med handflatorna i kors över väsentligheterna. Blyga Bertil tittar inte i taket. Han stirrar hela tiden på sina tår. Han vickar på tårna i trägna försök att korsa pektån över stortån. Han lägger huvudet på sned och ler när han lyckas. Blyga Bertil sitter aldrig i bastun i mer än fyra minuter.
    Starka Sture är ingen Tony Curtis han heller, ser snarare ut som en flintskallig apa på rymmen från Skansen. Starka Sture har gett Arne Tammer en kvart om dagen i flera decennier. Han är praktfullt muskulös och vet om det. Han sitter längst ut på lavens yttersta ribba och spänner sina biceps, låter dem spela  under huden genom att arbeta med fingrarna, övergår till axelrullningar och avrundar sen med att sätta handflatorna i bänken och lyfta sej själv upp och ner trettio gånger. Blåröd i nosen, svårt stånkande och sagolikt belåten lämnar han bastun för att sedan fortsätta muskullerandet under den iskalla duschen.
    Skamlösa Sune breder ut sej över en halv lave, halvligger med huvud och skuldror mot väggen, skrevar med benen och bollar tankfullt med sin nuppe. Han studsar den opp och ned i handflatan, avbryter sej och studerar den ungefär som en kännare granskar ett smycke på en bättre juvelauktion, och fortsätter därefter bollandet. Övriga badgäster vänder bort huvudet men iakttar honom i smyg med snabba, förstulna ögonkast. Stämningen sjunker i bastun, sorlet dör och situationen är lite pinsam. Men då kommer Bullriga Berra tillbaka, betraktar Skamlösa Sunes bollande och säjer: "Fick du den där i julklapp?"
    Då ekar lokalen av ett rått och unisont garv och Skamlösa Sune sticker.
  Bullriga Berra försöker sedan gå ner till sina tår med raka ben och raka armar. På fjärde tänjningen lyckas han men samtidigt fiser han så det dånar. Bullriga Berra ler lyckligt över hela ansiktet och utbrister:
    — Den, han dog med en sång på läpparna!
    Så skulle aldrig Tony Curtis ha sagt.
    Babblande Bengt kan inte vara tyst en sekund, han babblar i ett. Babblande Bengt är dessutom expert. På ett fjällhotell som detta är Babblande Bengt expert på utförsåkning. Stenmark har knappt hunnit komma i mål förrän Babblande Bengt vet exakt varför han missade en hundradel i fjärde porten.
  Babblande Bengt vet allt om tekniken i backen. Babblande Bengt säjer att man ska sträva efter att hålla ihop låren, en riktig slalomåkare åker som om det gällde att hålla fast en skalad banan mellan skinkorna.
    — Bläh, säjer Bullriga Berra, personligen brukar jag ha mina i kylskåpet.
  Babblande Bengt snackar vinterfiske.
    — Gli, löja och daggmask kan hänföras till de bästa betena, framhåller Babblande Bengt.
    — Bläh, säjer Bullriga Berra, inte fan kan man hänföra en daggmask.
  Sen avbryts diskussionen av ett mindre brak. Det är Starka Sture som har smort in muskulaturen med matolja och halkar ner från laven. 
    Ungefär så, ser det ut i en svensk normalbastu. Feta, rufsiga svin som är fula i mun. Inte en Tony Curtis så långt ögat når.