Schnell som tysken säjer ...
 
   
nr 48  1975                 
    Det är till att ha varit i Tyskland och kört bil på det oändliga vägarbete som kallas autobahn.
    Man lär så länge man lever, heter det. I skolan lärde man sej om Tyskland redan på 30-talet att durch für gegen ohne um wider styr ackusativ. Det var ungefär det enda man kunde om Tyskland tills kriget började.
    I veckan lärde jag mej att alla tjocka tyskar styr Mercedes 320 SE.
    Just när vi lämnar Köln och svänger upp på Mühlheimer Brücke över Rhen för att kasta in Volvon i det eviga rallyt norr ut mot Wuppertal, Münster, Osnabrück, Bremen, Hamburg och Lübeck för att hinna med färjan i Puttgarden, kommer regnet. Eller som det stod i läseboken på 30-talet: Es regnet draussen. Men aldrig hade man kunnat ana att det skulle regna så in i helvite wenn es regnet draussen. Autobahn är som ett vårdike och vattenplaning har man ju hört ska vara så förrädisk.
    Achtung, spurillen! står det på skyltar längs vägen. Man varnar för långtradarnas hjulspår i asfalten. Vid torrt väder ser man dem knappt med blotta ögat. Men vid våta, bei Nässe, fylls hjulspåren av vatten. Hamnar man i dem med framhjulen, är det som att åka vattenskidor. Volvon jazzar som en full fanjunkare på glansis. Följaktligen begagnar man vänsterfilen, där den tunga trafiken inte har satt lika djupa spår.
    Man vet, att vänsterfilen på autobahn är en snabb fil. Man håller därför så mycket fart som Volvon orkar. Nålen pekar på 140-145 på mätarn, vilket väl är cirka 130 knyck i verkligheten. Inga spurrillen här inte, det är bara trampa spiken i botten och styra. I högerfilen rullar gamla folkisar och rostiga Rekorder sprutande vatten omkring sej. En gammal Taunus gör större svall än Vaxholmsbolagets Norrskär. Dessa gamla bilar deltar i stora tårttransporten och ska inte långt. Det är med bilismen i Tyskland som med bilismen hemma i Sverige, dess största uppgift är att på söndagarna transportera tårta till moster eller faster i grannstaden. Övermodigt ilar vi dem förbi på vår sextiomilafärd norr ut.
    I höjd med Wuppertal hinns vi upp av ett större övermod än vårt eget. Någon blinkar med ljuset i häcken på oss och skamset drar vi oss in i högerfilens tårtkaravan. Förbi sprutar en Mercedes Trehundrafemtioelva SE. Vid ratten ligger en tjock tysk i gul kamelhårsulster. Han ser ut som kung Farouk av Egypten såg ut två år innan han fick sparken. Mitt i truten på den liggande tjockisen sitter en cigarr som ryker i kapp med skorstenarna i det omgivande Ruhr. Han rör inte en min, antyder inte med en rörelse att han skulle intressera sej för bilkörningen. Han håller minst 160 knyck men halvligger i bilen som en passagerare. 
    Mannen försvinner i ett vattenmoln och vi intar vår plats i vänsterfilen och fortsätter att köra om femton tårtor i minuten. Det får vi hålla på med i ungefär en timme. Då blinkar ett helljus i backspegeln igen och det blir ny insmygning i högerfilen. Vad är det som kommer brakande den här gången? En Porsche Targa? En BMW? Nej... det är samma förbannade Mercedes Trehundrafem tioelva SE som sist! Men karlfan har släckt cigarren, styr med lillfingret och petar naglarna på de återstående fingrarna. Han försvinner norrut i ett nytt vattenmoln.
    Vi lämnar Ruhr, pressar oss långsamt närmare Bremen. Ja. 130 knyck verkar i längden långsamt på autobahn. Soppamätaren säjer oss att vi måste svänga in på första bästa Tankstelle och få bensin. En Aralmack, fyra pumpar och en glasbur där man säljer sega gubbar och torkarblad. Det står en Mercedes Trehundrafemtioelva SE vid pump nr 2. Och inne i glasburen möter vi tjockisen med kamelhårsulstern. Han har briljantringar och anmärkningsvärt rena naglar på fingrarna. Han betalar sin bensin. Ganska svettig summa, för en Mercedes Trehundrafemtioelva SE drar soppa som en oljeeldad kongresshall. Han säjer ingenting, bara nickar. muttrar ett, danke, och går. Nu är det så, att de här glaskioskerna på tyska mackar är bara glas. Det enda som skiljer väggen från dörren är att dörren har handtag. Och mannen i den gula kamelhårsulstern gör ett ödesdigert misstag. Dörren han försvinner igenom leder ej ut men in i telefonhytten. Han trycker i tur och ordning på alla tre väggarna. Sen gallskriker han, knyter nävarna. kröker armarna uppåt, hoppar jämfota och gallskriker utan minsta självkontroll. Han som nyss halvlåg vid ratten och petade naglarna i 160 knyck, den förkroppsligade likgiltigheten, uppför sej som ett barn. Mackpersonalen släpper ut honom. Högröd i nobban, stinkande av “Mennen”, det där som tyskarna har i stället för rakvatten, hastar han på trummande påkar ut till sin Mercedes och försvinner från denna obehagliga plats med en ny rivstart som skrynklar asfalten.
    Norr om Bremen, där autobahn börjar bli så mänsklig att den kallar sej E4, händer det igen. Ljusblink i häcken, insvängning i tårtfilen och så kommer han dånande med sin Merca. Han stack ju före oss? Har han varit och hoppat i flera telefonkiosker?
    Säj det. Han kör om oss en gång till, mitt i en liten idyllisk by på den tvåfiliga bondvägen mellan Lübeck och Puttgarden. Full rulle och ny cigarr.
    Regnet har gjort oss trötta. Vi struntar i färjan över till Danmark. Vi tar in på hotell Dania i Puttgarden, ett människogarage längst ut på den tyska udden mot Danmark. Vi är de enda gästerna. Ser det ut som. Men framför färg-TV:n i baren sitter en man vi känner igen, kung Farouk fast utan ulster och Mercedes. Han sitter som naglad vid bildrutan. Man visar Kojak med tyskt tal. “My car. . . but hurry!” ropar Kojak till sina konstaplar när han vill ha sin bil framkörd på momangen. Fast det säjer inte Kojak i Puttgarden. Han säjer: Mein Kraftwagen, aber schnell, bitte!” Det är nästan sublimt. Farouk kramar karmarna på fotöljen och är så tagen att cigarren pekar neråt och slocknar.
    När det är som mest spännande. reser han sej dock ur fåtöljen och avlägsnar sej småspringande. Bartendern skakar på huvudet och säjer:
    — Likadant varenda vecka. Han är resande från Bonn den där, kör som en galning genom halva Tyskland för att hinna hit tills Kojak börjar. Men när det väl har satt igång, måste han springa ifrån en gång i kvarten. Blåsan.
    Vad hjälper det människan att hon vinner en Mercedes Trehundrafemtioelva SE och kamelhårsulster, när hon ändå inte kan finna någon bot för sin kroniska blåskatarr?