Säg mej hur du äter din korv, och... 
 
    nr 41  1975                 
■■■ Om du hör nåt i luften som surrar, så är det den småländske friherren Rolf von Otter som är ute och smalfilmar. Denne ädling håller på med en dokumentärfilm om svenska folkets sätt att äta varm korv.  
   Vid  varje småländskt gatukök har hans filmkamera surrat och registrerat under den gångna sommaren. Den filmen måste jag se.
    Jag vill nämligen kolla om friherren har fått med alla varianterna, Krokodilen, Senapsmustaschen, Snopparen, Hydrauliska Jonsson och andra typer av svenska korvätare.
   Krokodilen är den största gruppen, dit hör de som anfaller varmkorven med stora alligatornafset. De öppnar gapet, riktar in korven och krossar den reptilsnabbt i två bitar genom att låta garnityret slå ihop som en giljotin om korven. Krokodilen behöver inte mer än två nafs för att förtära en svensk normalkorv. 
    En nackdel med den här brutala metoden är att käkarna slår ihop med sådan kraft att ketchupen sprutar ut i mungiporna. Krokodilen ser då ut som en döende soldat i någon av dessa evinnerliga amerikanska krigsfilmer som vevades på biograferna under 40-talet. Det måtte ha varit kärvt att vara amerikansk soldat i kriget mot japanerna. Inte nog med att alla som fick en kula i magen tvingades att dö i armarna på Robert Taylor, dom fick alltid upp ketchupen i mungipan just som de dog.
   Senapsmustaschen hugger inte av korven med tänderna, han trycker in den i ansiktet som det vore en byrålåda. Sen tuggar han. Nackdelen med denna metod är att senapen inte följer med in utan stannar på överläppen så att korvätaren liknar en Clark Gable med blonderad mustasch. Sedan tuggandet är överstökat söker han avlägsna mustaschen med tungan, men det slutar alltid med att han måste ta fingrarna till hjälp. Därvid blir han kladdig. Han ser sej oroligt omkring för att kolla om han är iakttagen. Är så inte fallet, smiter han för siktigt runt knuten på korvkiosken, kollar en sista gång att ingen ser honom och torkar sen blixtsnabbt av händerna på kioskväggen.
   Snopparen börjar alltid med att nafsa av de båda ändarna av korven som sticker utanför brödet. När han gjort det, spärrar han upp läpparna och suger in luft i korta stötar mellan de sammanbitna tänderna. “Schysch, schysch, schysch”, låter det. Korven är nämligen varm och det bränns på läpparna. När läpparna hämtat sej, börjar den egentliga måltiden.
   Hydrauliska Jonsson äter korv med vakuummetoden. Han formar munnen som ett 0 kring korven och suger till så att ögonen vindar. Det ser ut som när pendeltåget försvinner in i Södertunneln. Men senapen och ketchupen blir kvar på perrongen.
    Sen finns det ju andra typer. . . 
   Ormtjusaren är rätt härlig. Han håller korven med tummen och pekfingret i ena ändan så att den svajar av och an som en retad kobra. Samtidigt jagar han kobran med blottade tänder och när korven kommer förbi i lämplig position måttar han det dödande hugget. Ibland. särskilt blåsiga dagar, missar han och nejden genljuder av jacketkronor som klapprar på tomgång.
   Gammelgäddan är en annan typ. Han hugger korven med samma teknik som gäddan hugger mörten i vassviken, nämligen på bredsidan. När korven sitter där vänder han den med tungan och tuggar i sej första halvan medan den andra sticker ut genom mungipan som en Flor Brasil.
  En inte ofta men under stundom förekommande typ är “Freudianen”. Han kör med förspel. Låter korven dingla framför ansiktet, pussar den, låter läpparna smånafsa i korvändan, ger den en kärvänlig knuff med tungan låter korven stryka längs överläppen osv. När han nått tillräcklig grad av upphetsning gör han det avgörande hugget och njuter sen varje tugga med himlande ögon.
   Sen har vi förstås “Kaninen”, vars tänder arbetar som en hackelsemaskin. Medan han långsamt trycker in korven, skivar han in den i centimetertjocka bitar med rasande fart och det påminner om när en kanin smäller i sej en maskrosstjälk.
    Har friherren von Otter fått med alla dessa typer som är så vanliga kring våra gatukök, bör det bli en ganska rolig film, den som han håller på med.
   Som extranummer kunde man kanske tänka sej några filmmeter på “Inkastaren” vilken följer sina alldeles egna lagar för den här verksamheten. Han bryter korven i småbitar med fingrarna, öppnar gapet och kastar in bitarna från höften, ungefär som puertoricanerna i “West Side Story” gjorde när dom käkade pop corn. Inkastaren är förvånansvärt säker på handen, han missar sällan. Han är en artist och man anar varje gång man ser honom en missad jonglör karriär.