Sista rapporten från fjällen! 
 
                                                
  nr 19  1977                 
■■■ Intressera er för edra dojor, andra gör det!
    Detta är inte något försök till en ny reklamslogan utan en berättelse om Zakrisson, fjällräven. 
    Zackrisson har korsat den svenska fjällvärlden på skidor så länge han minns. Brunbränd som en bratwurst brukar han återvända till kontoret där han ådrar sej alla kvinnors beundran samt ideliga förfrågningar om det varits på Rhodos eller Gran Canaria.
  Zackrisson har med laggar på fötterna bestigit var enda kläpp som Härjedalen äger. Han har sett Helags i motljus från alla håll som finns. Han har ridit ut stormar på Sylarna nedgrävd i snön livnärande sej på pemmikan och torkade ålskinnsbitar.
  Zackrisson är en tuffing, men det är inte nog med det. Han är en missionär också. Han lägger på ständigt nya kol för att övertyga sina vänner och kolleger, att även de ska bli fjällrävar och gräva ner sig på Sylarna.
    Ahlin, ämnesläraren i radhusfacket till höger om Zackrisson, kunde en vår som denna inte längre stå emot. Ahlin packade Saaben med hustru, två barn och utrustning och följde med Zackrisson till fjälls. Zackrissons var fyra, så de skulle tillsammans bli åtta personer i den vansinnigt billiga stuga som Zackrisson fått hyra vid foten av någon kläpp.
    Första turen, en tvåmilsuppmjukning till Fjällnäs över Hästkläppen och Långbrottsjöstugan, gick i sol. Det var Zackrisson, hans hustru och de båda barnen som inte vågade annat än att följa med. Det var Ahlins med hustru samt Bobo och lilla Nick som var bara 8 år.
    Alla hängde med förvånansvärt bra utan knot, utan trötthet och utan skavsår.

  Men mitt uppe på Hästkläppen gick en isande sanning upp för Zackrisson, fjällräven. Han hade fått skavsår! Men inget kunde få honom att erkänna det. Sammanbitet kämpade han den sista milen mot Fjällnäs. I stugan på kvällen mönstrade han i smyg sin vänstra stortå som var en blodig slamsa.
    Detta hade aldrig hänt förr i hans 30-åriga bana som fjällräv. Skam och fasa! Zackrisson la på ett plåster och försökte intala sej, att skavsåret var en engångsgrej, något tillfälligt, något övergående.
    Turen till Tänndalen över Svalåtjärnstugan gick rakt mot en välsignad sol men Zackrisson led. För varje steg stämplade pjäxans tåhätta på stortån som värkte så det blixtrade för ögona på Zackrisson.
    — Va konstig farbror ser ut, sa lilla Mick ty av barn och dårar ska man höra sanningen.
    — Tyst i ledet, väste Zackrisson. På fjället babblar man inte, på fjället försöker man bli ett med ödemarkens majestätiska tystnad!
    Lilla Mick hörde inte vad farbror Zackrisson sa, för hans ord dränktes av smattret från fyra snabba snöskotrarna från Bruksvallarna.
    I skydd av kvällens mörker lindade Zackrisson skumplast kring sin tå inför turen till Fältjägarstugan över Klinken. Man utgick från Ramundberget, men turen blev en plåga. Halvvägs var fjällräv Zackrisson färdig att lägga sej i närmsta driva och bara dö.
    Värst var det i nedförsbackarna för lilla Nick kunde inte hålla farten och Zackrisson måste plogbromsa. Då åkte blana framåt i dojorna och Zackrissons tå kändes som en inflammerad oxeltand. Han förbannade det ögonblick när han övertalat familjen Ahlin att följa med till fjälls. Vad skulle han med detta följe och deras näsvisa unge till?
    — Farbror Zackrisson, sa lilla Nick, varför har du så röda ögon!
    — Solen, väste Zackrisson, solen för fan!
    Helst skulle han ha velat måtta ett dråpslag med staven mot ungjäveln.
    Det var ingen lyckad vecka vid foten av fjället. Zackrisson blev grubblande tyst. Hade han blivit gammal? Hade foten förändrats? Man kanske skulle gå till Scholl och kolla saken? Kängorna kunde det ju inte vara något fel på. Det var samma förbannade kängor som burit honom genom fjällvärlden i fjorton år.

  Familjen Ahlin tyckte inte heller att det var någon särskilt lyckad vecka. Vad hade det tagit åt Zackrisson, denne vitale och hurtige granne? Varför satt han och tjurade i ett hörn på fjärde dagen? Hade dom gjort honom något? Hade man sagt något olämpligt?
    Herr Ahlin bestämde sej för att tala ut med Zackrisson.
    — Om du känner det så, så kan vi åka hem, sa Ahlin.
    — Nä, va fan då för? fräste Zackrisson.
    — Du uppträder mot oss som om vi vore pestsmittade, sa Ahlin. Det lyser nästan hat i dina ögon. Och när du ser på våra barn, så är det som om du gjorde det med vämjelse.
    — Mja, sa Zackrisson, den där lilla Nick går mej på nerverna med sitt barnsliga babblande.
    — Va i helvete menar du? sa Ahlin. Ska det vara på det viset så packar vi på stuberten! Går på nerverna? Tro'ru att din snorgärs till grabb är bättre kanske? Kan ju inte käka frukost utan att drälla hela bordet fullt av kladdig filmjölk
    — Din Bobo då, sa Zackrisson. Lägger man opp åtta wienerbrön till åtta pers så är det meningen att dom åtta ska ha var sitt. Men den där Bobo tryckte in tre br    ön i sitt finniga nylle innan vi andra hann reagera.
    — Brita, skrek Ahlin till sin hustru, packa så pyser vi! Bo i samma stuga som den där dåren är inte till att tänka på...
    Med fart och ilska packade familjen Ahlin sina pinale
r i Saaben och spände skidorna på taket. Zackrisson stod på farstubron och kollade stumt händelsernas utveckling. Sen vände han på klacken och gick in för att slippa vinka.
  Men efter honom kom Ahlin. Han såg generad ut. Faktiskt kunde man spåra aningen av ett leende i hans mungipa. Ämnade han be om ursäkt och föreslå förhandlingar.
    Nej då, han sa:
    — Jo, lilla Mick hälsar, att han måste ha med sej Sebastian.
    — Vilken jävla Sebastian?
    — Sebastian är en seg råtta, sa Ahlin. Ungen påstår att den bor i din vänstra pjäxa. Och nu måste han prompt ha den med sej hem. Du vet hur ungar är.
    Ett råd alltså till alla fjällrävar, intressera er för edra skor, andra gör det.