Sitta i bilkö, det roligaste jag vet!
 
    nr 42  1977                                            
■■■ Folk som säjer att de inte tar bilen till jobbet därför att det är så trist att sitta i bilkö vet inte vad de talar om. Bilköerna från förorten till stan är det roligaste som finns!
    Vadå roligt?
    Jo, se er bara omkring. Titta in i bilarna till vänster och höger om er, i varenda bil spelas det full teater. Och det är alldeles gratis!
    Här är några av mina favoriter i  morgonrusningen:
    Sångaren går helt upp i en stum aria för sig själv medan han väntar på grönt ljus. Man hör förstås inte vad han sjunger, men mimiken är obetalbar. När det drar ihop sig till höjdtoner, kastar han huvudet bakåt och gapar rakt opp i biltaket. Men märker han att man iakttar honom, tvärtystnar han och rodnar och kryper ihop över ratten med blicken riktad stint framåt.
  Det finns två sorters sångare i trafiken, han som håller sig med egen repertoar och så han som sjunger med i de melodier som strömmar ur bilradion. Jag minns en sångare som råkade in i Thore Skogmans “Surströmmingspolka” mitt på Uppsalavägen. Han gick an så jag trodde han skulle ramla ur bilen.
    Visslaren är rätt vanlig. Det finns de som visslar med läpparna spända som till busvissling, men de allra flesta visslar på traditionellt vis. Ingen kan vara så söt som en medelålders disponent med läpparna spetsade till en liten pussmun. Jag är t ex rätt svag för en kille i gul Opel som inte bara visslar med pussmun utan också slänger med huvudet i takt till melodin. Han brukar ansluta i kön vid Haga norra och kastar med huvudet ännu när han försvinner i plåtgröten vid Sveaplans karusell.
    Petaren har i de fyra år jag observerat honom gjort oavbrutna försök att borra pekfingret in i hjärnan via näsan. En dag när det blir tvärnit i kön kommer han att lyckas. Ibland tror sig petaren ha funnit något intressant, halar ut fingret och betraktar det med ett sådant ingående intresse att han inte märker att det blir grönt utan blir påtutad av otåliga medtrafikanter.
    Speglaren kontrollerar ideligen sitt utseende i backspegeln, stryker sig över håret för att justera benan och synes ha ett fortlöpande besvär med de korta håren vid tinningarna. Han spottar på fingrarna och fuktar stråna. I fem år har han suttit där och kladdat fast hårstrån vid svålen. Hans barn borde samla till en burk pomada på Fars Dag.
    Läsaren är en akademisk typ i Renault 4 L och har alltid ett kompendium uppslaget på ratten. Ägnar trafiken endast förströdd uppmärksamhet, lyfter bara blicken när det är dags att rulla några meter igen. Han hör också till dem som medtrafikanterna måste påminna med ett tut när ljuset slår om till grönt. Läsaren ådrager sig i genomsnitt tio tut på sträckan Ulriksdal — Norrtull.
    Repeteraren bjuder på den livaktigaste teaterföreställningen i morronkön. Han förbereder sig tydligen för ett sammanträffande med någon. Antingen det är en svårövertalad kund eller det är chefen som ska övertygas om lämpligheten av ett litet lönelyft, så kommer han att vara väl förberedd. Han gestikulerar, rynkar ögonbrynen, lägger huvudet på sned och ler eller ruskar avvisande på detsamma. Ibland nickar han ivrigt instämmande. Vid Ulriksdal brukar han se glad och segerviss ut, i höjd med Haga södra ligger pannan i djupa veck och ungefär vid Stallmästaregården brukar det ha gått åt helvete, för där sitter han ihopsjunken med hakan mot bröstet och muttrar med framskjuten underkäke. Kanske tar det upp sig längre fram. Vad vet jag, våra vägar skiljs vid Norrtull. Men en vacker dag ska jag följa honom åt Sveavägshållet för att se hur det går.
    Ronnie är en ganska vanlig typ av morgonbilist. Gissningsvis bor han i radhus i Tureberg eller Norrviken och kör i kapp med grannen till stan. Ronnie sitter lutad över ratten med ett krampaktigt grepp om ratten. Brrr, brrr, brrr säjer han i kurvorna, i varje fall fladdrar det om läpparna. Han tar varje chans till filbyte och omkörning. Verkar helt lycklig när han passerar tullen 75 meter före grannen.
    Dirigenten är riktigt magnifik. Han styr bilen med vänster hand medan han med höger dirigerar Mantovanis orkester på bilradion. Han kör med stora svepande gester så att minsta flöjtist ska förstå vad han menar. Han är bäst på operettvalser, jag har även sett honom i Gershwins “An American in Paris”. Han verkar ha det jobbigt där. När han märker att man iakttar honom, blir han röd som ett stoppljus i nyllet och han den stannar just som han ska slå in stråksektionen. Han fattar ratten med båda våfflorna och förvandlas till en Ronnie som sicksackande i filerna försvinner ur ens åsyn.
    Spanaren har fått nog av sig själv och betraktar i stället medtrafikanterna med ihopknipna läppar och smalnande ögon, ser ut som en Säpoman i en dålig svensk TV-deckare.
    Letaren kör en blå Saab och har sökt någonting i bilen sedan 1974. När kön stannar, lossar han säkerhetsbältet, roterar ett halvt varv och börjar rota i baksätet. Nästa gång försvinner halva karln in i handskfacket, därpå är det framdurkens tur och till sist kommer han till solskydden. Han söker någonting bakom dessa galonlappar men finner det aldrig.
    Mimaren grimaserar sej till stan. Så fort kön stannar upp, vänder han ansiktet mot backspegeln och grimaserar. Ibland är han Lon Chaney i “Varulven kommer tillbaka”, ibland är han Jan Långben i “Kalle Anka på safari”. Hans repertoar är stor. Ni skulle se honom som Tage Erlander! Mimaren blir ofta stoppad av radiopolisen som ber honom blåsa i ballong.
    Åk bil till stan, det är givande!