Skatterna ökar, priserna stiger, men visst klarar vi oss!
 
    
nr 26  1972                
■■■ Det underbara med människan är, att hon klarar sej i alla situationer, att hon alltid har garden oppe när hon blir trängd.
•   Man hör ibland talas om lastbilschaufförer som inte tjänar mer än 2 000 i månaden men sitter i 3-rummare med tvångsgarage i Skärholmen och betalar 795 kr i hyra därför att det inte finns något annat att få. Och man har ofta undrat, hur i herrans namn dessa killar får det att gå ihop? Blir det nån krona över på lönen till pölsa åt hustru och barn? Jodå, det blir rödbetor också.
    Hur det går till, fick jag klart för mej först häromdan. Jag råkade hamna i en vardagssituation som med ens gjorde klart för mej hur en del klarar livhanken trots att skatter och livsmedelspriser rasar i höjden.
•   Tre skåpbilar parkerade i hasorna på varandra utanför förortens snabbköp.
•   Först i raden stod en brödbil med granna våfflor målade på plåten. En stöddig bit på två meter, rött hår och mjöligt förkläde steg ur.
•   Som tvåa stod en bryggarbil med flaket fullt av klirrande öl- och läskbackar. Ur den kom en tjomme som knappt nådde opp till svångremmen på den rödhårige.
•   Sist stod en köttbil, innanför vars skåpdörrar man anade ett hav av filéer, entrecoter och annan hårdvaluta på livsmarknaden. Ur den bilen steg en herre som såg ut som Rudolph Valentino. Han sa till dom andra, att “itak har jag tjöt till tysen”.
    Och vad inträffade? Jo, alldeles obekymrade om omgivningen, vilken bestod av mej och fyra kringstående husmödrar, inledde herrarna en snabb bytesaffär.
•   Han som körde bröd fick en back läsk och öl samt en plastpåse med förträffliga entrecoter.
•   Han som körde läsk fick entrecoter han också och så mycket småfralla han orkade bära. Och det är fantastiskt hur somliga småkillar får kroppskrafter i avgörande ögonblick.
•   Han som körde “tjöt” fick lika mycket fralla han och en fullproppad back med bärsa.
    Sen sa dom “tjena. tjena” och försvann hem till de sina.
    — Jösses, sa en husmor som inte kunde hålla tyst, det är inte underligt att maten är dyr!
    Köttbilens Valentino kom lite på efterkälken, för han skulle inte bara förse kompisarna med kött, han skulle leverera en låda 50-kronorsfilé till snabbköpet också.
    — Blir dom inte topp tunnor förbannade på firman när det rinner bort så mycke entrecoter till vänster? undrade jag.
    Valentino såg på mej med stål i blicken, för han tyckte väl inte att saken angick mej och det gjorde den kanske inte heller. Men till slut sa han:
    — Nej icke icke, tet er normalt svinn, tet räknar man med, tet är med i kallekylen.
    Han fick mej att förstå att man inte får vara så petnoga med moralen, om man ska överleva i dag. Nej, man får kanske inte det. Lite var tycker jag att man börjar träffa på en viss småkriminalitet bland människor som för tio år sen inte skulle drömma om att lura staten på en 25-öring.
    I Luleå känner jag en kille som ofta bilar till Stockholm i affärer. Så länge jag kan minnas har han alltid kört dieselbilar. När jag frågade varför, sa han:
    — Inte fan tror du jag har råd att köra på bensin på Stockholmsresorna! Jag kör på villaolja. Och så tankar jag hos brorsan på halva vägen. Han har villa i Sundsvall. Och så finns det ju kompisar i Stockholm som fortfarande håller på oljeeldning,
    I vår förort undrade man hur ingenjör Y, hade råd att bygga swimmingpool på radhustomten. Efter vad grannarna kunde förstå, så hade han jämnt skägg med att pröjsa amorteringarna på själva kåken. Hade han inte rent av av bostadsbidrag?
    — Naturligtvis, sa ingenjör Y. Det är tack vare bostadsbidragen som jag har råd att bygga pool. Jag bara höjde lånen på radhuset, och då fick jag högre bostadsbidrag, och då blev det över till poolen.
    — Det är ju nästan genialt, sa grannarna, få en lyxpool på socialas bekostnad!
    Genialt och genialt, sa ingenjör Y. Jag lärde mej knepet av verkmästare P i 88:an. Han höjde lånen på radhuset, fick höjda bostadsbidrag och kunde köpa sej en Volvo 164!
    Och det allra bästa, sa ingenjör Y, är att hela grejen är fullkomligt laglig.
    Tiderna tvingar oss till att ha garden oppe och utnyttja alla lägen.
    — Jag fick en ovanligt fin frysbox för rollen i min sista film, berättar skådespelaren över eftermiddagsdrinken på Operabaren.
    — Vi lirar i åtta kvällar på resebyråns kundträffar och det blev en jättefin resa till Jugoslavien som gage, berättar popmusikern.
    — Jag murade en skorstensstock åt tandläkare Persson och han laga käften på både mej och gumman och ungarna, berättar murare Lundgren.
    Tiderna är hårda, och det finns folk som säjer att människor tvingas på knä, dignande under bördorna. I helsike. Dom fifflar, dom tricksar, dom fixar och kommer på fötter igen.
    Egentligen är det ganska underbart att människor fungerar så.
•   Dom påminner mej om historien med den gamla matematikläraren som träffade den mest hopplösa eleven han haft under sin pedagogiska karriär.
    — Nej men se på Jonsson, sa den gamle läraren. Vad gör Jonsson nuförtiden?
    — Affärer, sa Jonsson. Importaffärer. Italienska skor.
    Det svindlade för den gamla skolfuxen som tog sej för pannan och sa:
    — Affärer?... Jonsson!... Som var den sämsta på att räkna i hela Södra Latin! Inte kan man väl syssla med affärer när man är helt rudis i matematik?
    — Säj inte det, sa Jonsson, jag köper in dojorna för tio spänn paret och säljer dom för 56 kr paret. Och dom 46 procenten lever jag ganska bra på!
    Jag tror att det är en ganska sann historia.