Skidsporten behöver ett par järn!
 
   
nr 11  1977                
    Jag har gjort mej till tolk för gångjärnens betydelse för skidsporten och betraktas därför som en byfåne av hela Ramundbergets fjällhotell.
    Det är ett ljuvligt ställe för oss som är hemfallna åt utförsåkningens fröjder. Men den minoritet av gästerna som ännu är på tur över fjällen på terrängskidor, upplevde i år den bakhalaste sportlovsveckan i mannaminne. När jag talar till dem om gångjärn, då hånar man mej i stället för att tacka.
    När dom kom hem till hotellet efter turer till Mittåkläppen, Långbrottsjöstugan eller Skenören gredelina av bakhalka och ansträngning rådde jag dom att pröva den gamla metoden med gångjärn på laggarna. Man skaffar sej alltså ett par gångjärn, inte några stora grejer, utan sådana där behändiga av mässing som möbelsnickarna använder när dom gör skåp och sekretärer. Dessa gångjärn skruvar man fast på skidornas bakändar sålunda, att ena halvan fästs vid skidans bakkant, medan den andra halvan vinkar i fria luften. Åker man framåt, fladdrar den fria gängjärnshalvan snällt med över snön. Men när skidan tenderar att glida bakåt, då hugger den fria halvan tag i snön, fälls nedåt och bromsar tillbakaglidningen lika effektivt som någon modern skistopper. Enkelt och genialt och inte särskilt dyrbart.
    Turåkarna skakade på huvudet. Dels, sa dom, hade dom aldrig hört talas om detta knep, dels, sa dom, var jag en tokfan som borde tygla min fantasi.
    Nu frågar jag: Är det jag som inte är riktigt klok? Har jag bara drömt det här nån gång? Är jag ensam i hela skidåkarvärlden om att sitta inne med denna enkla metod?
    Det kan inte vara så. Jag har bestämt för mej, att metoden är allmänt känd. Hjälp mej, snälla någon! Skriv till mej och berätta om ni också hört talas om metoden, så att jag får svart på vitt på att jag inte är offer för drömmar eller hallucinationer. Har ni minsta morfar eller farfar som ränt till skogs med gångjärn på skidorna, kommer jag att bli er evigt tacksam.
    På Ramundbergets fjällhotell bara flinar dom och klappar mej lite överseende på huvudet.
    Skinn, sa en inbiten turåkare, skinn har jag faktiskt hört talas om att dom använde förr i världen. Sälskinn. Man spänner ett sälskinn på bakändarna av skidan och riktar håren bakåt. Vid färd framåt släpar håren med. När skidan vill glida bakåt, reser sej håren och skidan bromsar. Men gångjärn, nä du gubbe lilla, du har nog fått ett järn för mycket!
    Två gubbar i baren var lika hjärtlösa.
    — 0 ja, sa den ene och log som en frikyrkopastor på väg att frälsa en stenrik änka, gångjärn bakpå skidorna vore underbart. För att inte tala om fiskfjäll. Man flår en gädda, spikar skinnet under skidan och så reser sej fjällen när man glider baklänges och fixar så att man stannar.
    — Toppen, sa andra gubben, har man fjällsemester så har man.
    En äldre kapten med majors avsked i skidlöpartova från 30-talet och benlindor som såg ut att ha varit med i Krimkriget gav mej heller inget medhåll.
    — Unge man, sa han, jag känner inget annat medel mot bakhalt än blå Swix.
    — Grön Swix, sa majorskan med den trofasta blicken hos den som sprider evangelium.
    — Röd Swix, sa sonen, som hade tandställning vid 34 års ålder.
    Valla är det enda medlet mot bakhalt, det var i denna familj en orubblig övertygelse, för att inte säja en Swix idé.
    En kväll var Plex från TV här och höll föredrag i gillestugan om svensk skidhistoria, från Pava- Lasses berömda 20-milalopp 1884 till Stenmarks triumfer 1977, intressant men inte ett ord om gångjärn.
    I torsdags så anföll jag en kille som bar norska knickers. Alla turåkare kör med norska knickers, som är ett bedårande plagg. En blond hippie i sådana brallor och norsk tröja med stickade älgar på bröstet ser ut som Gustaf III bör ha sett ut när han metade abborre med Bellman i Brunnsviken. Jag högg honom mitt i ett motlut och sa:
    — Vad anser du om gångjärn på skidor?
    — Jävla bra idé, sa Gustaf III. Då skulle man slippa bryta skidorna när man går över dikena.
    Därpå följde 10 minuters redogörelse för ett par björkskidor som mött sitt öde i ett dike i Skövde den vintern på 40-talet då det var vinter i Skövde.
    En dam som letat sej hit upp till Härjedalens ljuvligaste hörn i en Fiat så liten att vi frågade oss var nån stans man skruvar upp den, medgav att skidor med gångjärn var precis vad världen längtat efter, så slapp man ha dom på taket. Med tre, fyra gångjärn kunde man kanske rent av förvara dem i handskfacket.
    Åkej då... Hånad, miss förstådd, utsatt för hotellgästernas drift och spe får jag väl acceptera att jag drömt alltihop och sluta dilla om gångjärn. Men medge att det ligger något i tanken i alla fall. Ta t ex den där stackars skidkungen vi har, Magnusson eller, vad han heter, han som är skidkung fast han inte vunnit en tävling på flera år Tänk vad gångjärnen skulle betyda för en sån som vallat bort sej sen 1974.
    Det är väl sant som Plex brukar säja i TV att svensk skidsport går bakåt. Varför då inte göra nånting åt det? Fram för gångjärn! Borta är drömmarna om guld, silver och brons. Men järn ligger inom räckhåll!
    Åkej, jag slutar nu. Eller som långa Lasse sa:
    — Det kan gå för dej som det gick för en Uppfinnar Jocke vi hade i ingenjörs trupperna. Han konstruerade två motoriserade skidor, varje skida var ett slags snöskoter i miniatyr. Det var stor demonstration på kaserngården för översten och alla höjdarna. Men uppfinnaren råkade få i framväxeln på ena skidan och backväxeln på den andra. När han hade roterat i tio minuter fick de ta'n med lasso.