Småföretagarna i norr har sina hemligheter!
 
 
nr 39  1978                
■■■ Man lär sig alltid något när man reser med tåg och träffar personer.
    I förstaklasskupén från Umeå satt tvenne herrar som var så pass osvenska att de började konversera redan efter tio mil.
    Det faktum att båda var affärsmän i Västerbotten, med allt vad det innebär, underlättade pratandet. Den ene hade grå kostym och prickig slips och samma näsa som shahen av Iran. Den andre hade grå kostym, randig slips och samma näsa som hunden som spelar piano i Mupparna.
    Båda var överens om, att det går bra för Grönberg. Båda var dessutom överens om, att det är transportkostnaderna som gör det kärvt att driva småindustri i Västerbotten.
    — Jag gör tvålaskar och har de flesta landsting och hotellkedjor i hela Sverige som kunder, sa han som hade en näsa som shahen. Eftersom jag tjänar 18 öre på varenda tvålask, skulle jag egentligen vara en välbärgad man utan bekymmer, men det är jag inte. Transporterna är för dyra, dom snor 10 av dom 18 örena. Ska det behöva vara så?
    — Det är ruskigt, men så är det, sa han från Mupparna.
    — Man borde göra som Grönberg, sa han med tvålkopparna.
    — Det är nog det enda raka, sa muppen.
    Västerbotten har sina hemligheter som inte yppas för resande söderifrån. Det var ett förfärligt ordande om denne Grönbergs fiffighet, men inte en bokstav om vari fiffigheten bestod. En sörlänning kan bli sprickfärdig av nyfikenhet för mindre.
    Det satt en rödmosig kamrat i cafeteriavagnen och sköt in smörgås i ansiktet. Han klippte av smörgåsen på hälften och nickade bekräftande när jag sporde om han möjligen var från Umeå?
    — Vem är Grönberg? sa jag.
    — Var menar ni väl?
    — Nej, ÄR!
    — Grönberg är död, sa den rödmosige, men jag har honom på skiva. . . “Gungorna och karusellen”.
    — Jag menar inte Åke Grönberg utan Grönberg från Västerbotten som skall vara så skicklig i affärer.
    — Jaså Tomten, sa den rödmosige. Tomten Grönberg är han som gör fiskeflugor och drag.
    — Det trodde man att ABU i Svängsta hade patent på?
    — Svängsta? fnyste den rödmosige. Dom säljer till amatörerna. De sanna fiskarna, dom som nästan är proffs, dom köper sina drag och flugor från Grönberg i Umeå.
    — Den har man inte läst nåt om. Han borde ju vara en kändis.
    — Inte Grönberg, inte. Han är en tillbakadragen person. Skulle aldrig falla honom in att posera för några fotografer. Är det femton pers i Umeå som vet hur han ser ut, så är det inte fler.
    Tillbaka i kupén konstaterade jag att samtalet om småindustrins olönsamhet i norr fortsatte. Och, har man hört på maken, så småningom yppades också hemligheten med Grönbergs storhet.
    Jo, det ägde sin riktighet att Grönberg varje dag levererade tusentals drag och flugor till sportfiskebranschen i södra Sverige. Men hans storhet visade sig höra samman med produkternas litenhet. Att Grönberg inte drabbades av fraktkostnaderna i samma utsträckning som det västerbottniska näringslivet i övrigt sammanhängde med, att hans dagsproduktion av dyrbara drag och flugor rymdes i en vanlig resväska.
    Den dan SJ kommer underfund med hur han gör, så är han slut! sa mannen som hade en näsa som shahen av Iran.
    — Tror du, sa han som hade näsa som hunden som spelar piano i Mupparna (herrarna hade tydligen hunnit bli du, vilket är ännu mera osvenskt efter som vi inte hade färdats mer än 20 mil).
    — Absolut, sa shahen.
    Och så kom hela den fantastiska sanningen i dagen
    — Grönberg hade inga fraktkostnader alls! Grönberg packade nämligen dagens produktion i en svart resväska, gick därefter ner till stationen i Umeå och ställde väskan på bagagehyllan i vagn tre på nattåget till Stockholm. När tåget i gryningen rullade in på Stockholm C var Grönbergs Stockholmsbud på plats. Denne steg in i vagn 3, lyfte ner väskan från bagagehyllan och distribuerade innehållet till de sporthandlare i Stockholm som försäljer merparten av vad firma Grönberg & Co kan producera. (Grönberg gör prylarna, Co står på Sthlm C)
    Mannen som hade en näsa som shahen och sålde tvålkoppar med endast 8 öre i vinst avvek till cafeterian för att, som han sade, få sej en stenhård korvmacka och ett glas ljummen pilsner.
    Mannen som hade en näsa som om han spelade piano i Mupparna satt kvar. Jag dristade mig att fråga:
    — Livet i en liten stad som Umeå har väl sina sidor?
    — Hurså?
    — Jo, jag menar, att en sån fiffig herre som den här Grönberg ni pratade om, han måste väl förr eller senare stupa på den svenska avundsjukan? Historien om hans sätt att transportera varor över hela landet tycks ju ha spritt sig. Snart är det väl någon anonym avundsman som rentav gör en skriftlig anmälan till SJ?
    — Det är kanske det som har hänt? sa mannen mittemot mej och såg grubblande ut.
    — Har det hänt något?
    — Tjall, sa mannen.
    Han lutade sig fram och viskade: Säj det inte till någon, men det är jag som är Grönberg. När C:o mötte tåget på Sthlm C i går var väskan full av dambrallor, blusar, en kofta samt en fotografiram med ett foto av en karl som hade skrivit “Till Anna Lisa från Harald”. Det är ett av spåren. Det andra spåret leder till Gävle. En dam har anmält till SJ där att hon fått med sej en låst väska från tåget. Det skramlar i väskan. Arbetarbladet har haft en två spaltig rubrik: “Bomb på Norrlandståget?”
    Spänningen är olidlig, sa Grönberg. Den västerbottniska småföretagarevärlden är i gungning.