Smalfilmaren. . .
    
nr 30  1962                 
■■■ Jag har bestämt mej för att ge ut en bok till hösten. Den ska heta »Han smalfilmade en sommar». Jag har fått en smalfilmskamera och nu är det aldrig tråkigt hemma hos oss. Vi tar bara fram de hittills framkallade resultaten av min smalfilmarhobby och har roligt.
    Först som sist måste jag tillstå att jag ur tämligen grön som fotograf. Jag visste inte mycket mer om fotokonsten än att 6x9=54. Efter fjorton exponerade rullar vet jag nu betydligt mindre.
    På den kamera, som jag köpte för 495 spänn, finns det en sagolik massa knappar med vilka man kan ha diverse fototekniska hyss för sej. Knapp A — dom kallade den så i broschyren — reglerar filmens hastighet. Den får man inte röra, för då går det som det gick med mormor. Vi har en sagolik rulle på mormor ätande körsbär. Det ser ut som när någon kastar slängkyssar på en gammal Chaplinfilm. Ibland tror vi att gumman ska ramla av stolen av utmattning.
    Vrider man knapp A åt andra hållet, blir det galet det också. Vi har bilder på far själv när han tar tre minuter på sej för att sega i sej en köttbulle som ser ut att väga 2 ton. Ett tyngdlyftar-VM i TV kan inte vara mera spännande, man är alltid lika oviss om utgången.
    Knapp B är en viktig knapp, där ställer man in olika objektiv. Ett heter teleobjektiv och är alldeles förfärligt. En närbild på farmor med denna grej resulterade i rutor som endast en halsläkare kan finna någon poäng i. Ett annat objektiv kallas vidvinkelobjektiv som tar med rubb och stubb i bildrutan. Man får filma med armarna tätt tryckta intill sidorna för att inte bli med själv. Men vidvinkeln är inte bra på närbilder. Alla människor får avståndet mellan öronen förlängt och läpparna ser ut som två falukorvsringar som har svårt att hålla sej i skinnet. En moster som såg ut som Mumintrollet på vita duken har skrivit till Kodak och skällt ut dom.
    Man kan ha mycket roligt med en sån har filmkamera om man bara köper en projektor för 500 kronor, en vit duk för 5O kronor en blixtanläggning för 60 kronor, en betraktningsapparat för 150 kronor och en redigeringsgrej för 45 kronor. Den viktigaste grejen är projektorn. I den kan man köra filmen baklänges och det är humor. När morbror Evald för ett tomt glas till munnen och fyller det med grogg på fyra sekunder, det är ett trollerinummer som ungarna aldrig tröttnar på. En törstig granne som såg scenen fick tårar i ögonen. Det är min bästa scen.
    Sen kan det förstås hända, att smalfilmen råkar ut för malörer som man inte själv rår för. Som till exempel när framkallningslaboratoriet vänder filmen bak och fram, så att allt i lägenheten blir spegelvänt och man inte känner igen sej. Det har hänt att en avlägsen släkting mitt under pågående förevisning gått in i garderoben och lagt på haspen om sej.
    Det mest förbryllande med den här hobbyn är emellertid konsten att köpa film. Som nybliven smalfilmsamatör frågar jag mej:
    Får en smalfilmsrulle kosta precis vad som helst? Det står 25:- på asken. Det är tydligen riktpriset. Men så mycket har jag bara betalt i Jämtland på semester. I Stockholms norra förorter tar dom mellan 21 och 23 kronor rullen. På Broddmans, Broddmans, Broddmans tar dom 15:80! Men denna firma, som har rykte om sej att hålla stans lägsta filmpriser, slås utan vidare ur brädet av sådana företag som NK och Konsum, dom är nere under 15 kronor. Och på en av landets ledande fotofirmor. Molander & Son, fick jag film för 14:65 per rulle. En butikschef i denna fotofirma sa 
    — Tja, det är ett vilt priskrig i gång. För närvarande har det gått så långt, att vi säljer film med förlust.
    Strålande tider, härliga tider! Trots att vi har en sommar då det inte är mer än 1/50 och 11 ute. . .

    Läste ni Lars Erik Olssons reportage om Sonny Listons träningscamp i Se för några veckor sen. Nå, denne Olsson har kommit hem från USA nu och blivit chefredaktör för den här tidningen. Och han hade mera inside att berätta från boxningsvärlden. Bl.a. det här om Dan Florio  mångårig tränare och kompis till Floyd Patterson. Dan Florio sa:
    — Det är ju inte klokt att svensk TV vägrar att sända proboxning. När jag var med Joe Walcott i Sverige för många år sen, det var när han fajtades mot eran Olle Tandberg, så ville inte svenska radion sända ut något referat av matchen. Men då ingrep svenske kungen den gamla kungen Gustaf. Han sa att såna dumheter ville han inte höra talas om, visst skulle det bli referat! Och sen hörde jag långt efteråt, att chefen för svenska radion hade fått sparken. Det val en rejäl kung ni hade! sa Dan Plorio.
    Ack ja, historia är ett tveksamt ämne.
    Det är inte klokt vad man kan få läsa i tidningarna så här års. Priset tar i alla fall tidningen Die Welt i Hamburg som skrev om TV-festivalen i Montreux, ni vet där Åke Falck vann, och säjer om Eartha Kitt,  »Montreux bör ha betytt det definitiva genombrottet för en sydeuropeisk karriär för den vackra svenskan med lappblod i ådrorna.»
    Hoppsan!!