Snart är målet nått, avskydd av alla! 
 
nr 5  1972
    — Den där är väl inte är väl inte lika gammal som den här?
    — Nej, den här är åtminstone ett år äldre än den där.
    — Den här är en pojke, vad är den där?
    — Den här är pojke liksom den där...
    Vad är nu detta för svagsint pladder? Svar: En normalkonversation mellan två hundägare som möts i Vasaparken. Alla som har hund pratar så där när dom träffar andra som har hund.
Ensamheten, storstaden är ett problem som har börjat uppmärksammas. Bland en miljon människor går det omkring flera tusen som saknar kontakt med andra människor och lider svårt av denna ensamhet.
    Det finns ett sätt att häva dessa ensamma personers isolering. Man ska skaffa dem hund.
    Har man aldrig lyckats få kontakt med sina medmänniskor förr, så får man det blixtsnabbt i samma ögonblick som man går ut med sin hund. Det gäller bara att komma ihåg att egen hund kallas "den här" medan annan persons hund kallas "den där''.
       Själva bodde vi i nio år i samma villaområde utan att känna en kotte. För snart två år sen köpte vi en liten hund och nu känner vi en hel armé av hussar och mattar, vilka kastar sej över oss med sitt evinnerliga pladder så fort vi visar oss utanför grinden. Det är kanske för mycket sagt att vi känner dessa människor.
Nej, vi känner dem inte, vi vet inte vad de heter, men vi har en klar identifikation på var och en och har försett dem med arbetsnamn.
Bland dessa kan märkas t ex:
•   Snälla gumman med taxen
•   Gröna änkan med fläckiga terriern
•   Gubben med knuten (kör på andra året med ett skarvat koppel)
• ''Boxersläpet" (tant som inte lärt sin vovve gå fot utan hänger som en vante efter sin stretande boxer)
• ''Ryck mej i snöret" (herre som alltid rycker åt sej sin drever så fort den vill lukta in någon intressant
fläck.
• "Byråschäfern"' (mycket stram tjänsteman med schäfer)
•   Fjy fjy fjy" som heter så därför att hon har underbett och låter så varje gång hon gör ett misslyckat för sök att vissla på lin labrador, samt,
• "Fostrande Jonsson" som vi kallar så för att han alltid ska fostra sin stackars hund. Det finns folk som köper hund för att ha någon att kommendera. "Fostrande Jonsson" är en sån och folk i kvarteret menar att han kompenserar sej för en kapsejsad sergeantdröm i ungdomen. "Fostrande Jonssons" airdaleterrier ger blanka fan i Jonsson. Jonsson säjer att hunden är korkad, men det är fel. Möjligen hör den lite härsket, för när "Fostrande Jonsson" skriker apport, så lubbar hunden in och sätter sej framför TV:n. Han älskar Rapport, särskilt Ingemar Odlander.
    När vi samtalar om våra vänner hundägarna, händer det att folk som gästar oss har lite svårt att hänga med. En morfar som är pensionerad från artilleriet ryckte till när äldsta gossen kom in efter aftonens hundvallning och meddelade att "Högern vann".
    Det tändes små tomtebloss i ögonen på gamle morfar som tydde denna rapport till att de borgerliga haft fram- gångar i finska valet och utbrast i ett taktfast:
    — Nå, äntligen!
Ack nej, med högervinst menar vi i vår familj att en hundägare på gatan, som aldrig kan enas med sin hund om på vilken sida man ska passera lyktstolpar och därför kallas för "Högervänster", återigen förlorat. Hundägaren vill nämligen gå till vänster om stolparna medan hans hejare till danois alltid går till höger. Det är ett riv och ett slit 
och hunden brukar segra efter ett avgörande ryck.
    Det uppges att "Högervänster" flyttade ut i förorten från en trerummare i Vasastan främst därför att han och hans hund inte heller kunde enas om på vilken sida man skulle passera innerstadens patrullerande poliskonstaplar. 
Det säjs att måttet rågades när teamet rev omkull en tant med 15 kilo äpplen i bärkassarna på Hötorget.
Det har funnits stunder då alla dessa hundägare tröttat oss med sin ideliga konversation om "den här som haft kolik" och ''den där som ser så pigg ut'', om "den här som vägrar ta vitamintabletter"' och om "den där som verkar ha svamp i trampdynorna".
    Det har hänt att vi efter sena kvällspromenader frågat oss, varför folk egentligen klagar över kontaktlöshet. 
Att någon gång få promenera 500 meter utan att bli tilltalad av en enda människa, framstår alltmera som en ouppnåelig dröm.
Det är bakgrunden till att vi fr. o m denna vecka startat en successiv avveckling av kontakterna. Vi gick ut lite lätt så där och tog "Gröna änkan med fläckiga terriern" först.
    — Den här har varit lite trött på sistone, meddelade Gröna änkan när hon bordade oss bakom Erikssons kiosk.
    — Ska inte dom där skäggvårtorna rakas? undrade vi.
    — Inte vad jag vet, sa Änkan, dom är väl ganska typiska för terrier.
    — Damen missförstod, sa vi, när vi talade om skäggvårtorna så var det inte terrierns. Jag tror vi blev av mena för en tid framåt.
      ''Boxersläpet", som aldrig kommer ihåg att vår hund är en beagle utan frågar varenda gång, sa som hon brukar:
     — Ja, att den här är en boxer, det syns ju, men den där ... vad är det?
     — En schäfer, upplyste vi.
     — En schäfer, med så korta ben?
     — Själv är jag värmlänning, sa jag.
     — Jaså . . . jaha ... ja, jag är gotländska.
     — Gotländska? Med så korta ben?
     Hon öppnade munnen för att säja nåt, men då gick boxern och Boxersläpet hängde med. Men ännu när boxern rundade hörnet observerade vi hur hon gick baklänges och bara stirrade på oss.
      "Fjy fjy fjy" är lite pryd av sej och sånt måste ju utnyttjas. Hon stannade sin labrador i jämnhöjd med vår beagle och sa:
     — Åh, så pigg hon är den där!
     — Hon? sa vi. Det är en HAN!
Lite förstulet, som om hon trodde att vi inte skulle märka det, hukade sej damen ner och glodde vår beagle mellan benen.
     — Men, sa hon ... och så sa hon inte mer.
     — Ja, pitten tog vi bort i våras, sa vi. Den satt bara i vägen när han skulle hoppa över staket. 
       "Fjy fjy fjy" avtågade med labradoren samt en rysning.
    Jag tror vi är av med henne också. Verksamheten pågår.