Somliga byter vid Haga Norra!
 
    nr 8  1978                       
    Ja, sportloven har börjat och en del av svenska folket åker till fjälls. Men innan folket åker, ska de veta, att strapatserna i fjällen börjar vid Stockholms Central. Det är nämligen därifrån som bussarna går till Funäsdalen, Tänndalen, Bruksvallarna och Ramundberget.
    Det är naturligtvis en fin servicegrej detta, att det går en buss från Klarabergsviadukten mitt i Stockholm ända fram till hotelltrappan i Ramundberget, 63 mil norrut för 155 kronor tur och retur.
    Men. . .
    Framför Centralen finns en hållplatsskylt på vilken det står “Buss till Ramundberget”. Alla som ska till Ramundberget lastar alltså av sitt bagage och sina skidpaket vid denna skylt när dom kommer farande i taxibilar från härsan och tvärsan. När alla som ska till Ramundberget, det är i denna omgång 47 stycken, har lagt sitt bagage i en hög, liknar det en jordbävning i effektförvaringen, ett berg av trunkar och laggar. Då kommer bussen. 47 vitala medborgare stormar den för att markera plats. Chauffören står i dörren och försöker säja nåt. Han blir nedtrampad.
    Det visar sej att bussen inte går till Ramundberget utan till Funäsdalen. Det var kanske det chauffören försökte meddela när han blev nertrampad. En man i trenchcoat och SJ uniformsmössan klarlägger saken och sen är det hans tur att bli nertrampad av dom 47 personer som lämnar bussen. Han reser sej, borstar av sej, hittar mössan som det står SJ i men blir nertrampad på nytt av 4’7 andra personer som ska till Funäsdalen.
    Denna buss som går till Funäsdalen har alltså stannat vid en hållplats som är vikt för bussen till Ramundberget. Var är då bussen till Ramundberget? En man som ser ut att ha blivit nertrampad i tre år men nödtorftigt lyckats buckla ut en mössa som det står SJ i, säjer att bussen som går till Funäsdalen är buss nr 3, medan bussen som går till Ramundberget är buss nr 11.
    — Längst bak i raden, säjer den bucklige funktionären och pekar åt Stora Essingen till.
    47 personer angriper ett berg av bagage och flyttar detta på 20 sekunder. Dom bär detta berg förbi buss nr 8, buss nr 9 och buss nr 10 samt, finner att de har jagats ut i kylan. Det finns ingen buss nr 11.
    — Konstigt, säjer mannen som har en bucklig kask med SJ i. Vi delar hans åsikt.
    — Den kommer nog, säjer han förtröstansfullt och drar slipsen rätt. Säja vad man vill om statstjänstemän, men dom klär inte i att ha slipsknuten i nacken.
    Plötsligt kommer en buss nr 11. Frum, frum, frum låter det när den energiskt krutar förbi de 47 personerna och deras berg av väskor. Dessa 47 personer tror ju att buss nr 11 ska ställa sej bakom buss nr 10 som står bakom buss nr 9 som står bakom buss nr 8 osv. Det verkar ju så logiskt på nåt vis, och dessutom har dom fått stöd för denna uppfattning av en herre med SJ i sin buckliga mössa.
    Chauffören i bussen har dock en annan mening. Frum, frum, frum säjer det när han spurtar förbi och parkerar mellan buss nr 7 och buss nr 6. Han ser glad och nyter ut när han ångar förbi, ungefär som om han ville säja: Ha ha, där lurade jag er.
    De 47 kring bagageberget skickar fram en flyfotad förhandlare. Hans uppgift är att fråga chauffören om han möjligen skulle kunna tänka sej att backa och så att säja baklänges gå sina kunder till mötes! Icke. Chauffören anser att hans buss bör stå där den står. Men är det då inte lättare att backa en buss sjuttiofem meter än att flytta 47 arga personer och deras bagage motsvarande sträcka? Jovisst, men vad skiter inte SJ i det. Ska ni till fjälls, får ni väl för fan komma hit.
    Nå, man ska inte vara gnällig. SJ har ju bara hållit på med den här trafiken i tio år och en viss inkörningsperiod måste man ju unna företaget. Dom lär sej väl så småningom. En vacker dag börjar man kanske t o m med platsbiljetter.
    I sena kvällen när buss och passagerare äntligen förenats, utbryter allas krig mot alla, 47 personer har inringat bussen och tvingat dess chaufför till kapitulation. Nu ska fanskapet stormas.
    Snälla medborgare förvandlas till illvilliga gerillasoldater. Späda damer från Djursholm, så finlemmade att de knappt förmår lyfta koppen på lokala tepartyn, får jättekrafter och kastar tunga väskor omkring sej för att markera platser för halva Djursholm. Småväxta byråsekreterare, så svaga efter vinterns pärmbärande, att det svartnar för ögonen på dem när de ska snöra på sej skorna, får i dessa situationer ögon som japanska självmordspiloter och tacklar sina medpassagerare mot sargen med våldsamhet. Det skulle bli gult kort om det funnits en domare ombord.
    Strapatserna i fjällen går an, de på Stockholms Central är värre.
    En luttrad man som rest till fjällen på detta kollektiva sätt ända sen 1966 framhöll:
    — Så här är det alltid. Förmatchen går man mot SJ på Centralen, huvudmatchen går man vid Norrtull. Får man en snackesalig lirare bredvid sej, gäller det att få tyst på honom före Haga Norra. Snacksaliga kisar kan hålla en vaken till Sveg.
    — Hur gör man? frågar en aningslös förstagångsåkare.
    — Enkelt, sa habituén. Man slår den snackesalige på knät vid Stallmästaregården och säjer: “Du grabben, nu ska vi ha en jättefin vecka däruppe i Charlottenberg!”
    — Förlåt, men jag ska till Ramundberget.
    Då ger man honom nådaskottet med repliken:
    — Jösses, då har du gått på fel buss, grabben, här bär det av till Värmland. Bussen till Ramundberget är bussen alldeles bakom oss. Men du har en sista chans, du hinner byta vid rödljusen vid Haga Norra.
    Du anar inte hur många snackesaliga typer jag har skickat till Värmland, sa den rutinerade.
    Ack ja, just nu pågår ett trevligt sportlov i Härjedalen, från vilket jag kan hälsa. Här är hotellen fulla av glada, sympatiska människor. Ibland kan man undra, varför alla sympatiska människor åker till Härjedalen. Kanske beror det på att andra byter till Värmland vid Haga Norra?