Sommar, sommar, sommar . . .



Det här är en avskrift av ett unikt dokument. Det är originalmanuset till Gits inslag i radions, Sommar sommar 1970, som vi fått av Gits dotter Jonna Lilljeforss.

SOMMARLOV

Gits Olsson
inspelning 1/7 1970
sändning  5/7 1970


SIGNATURMELODI


    Jag har ibland funderat över det här talet om att hunden skulle vara det bästa hos människan. 
Vore det så, skulle ju vi människor ligga rätt illa till, för egentligen så finns det väl inte nåt mer korkat än en hund.  
    En av de första hundarna i mitt liv var en dvärgcollie, en sån där liten collie, en sorts Lassie för 17-tummare. 
    Han som sålde hunden till oss för 3OO kronor och sprang in i en gul Fiat och försvann med en rivstart så fort han fått pengarna, han påstod att denna dvärgcollie skulle vara en fantastisk vakthund. Och detta framhöll vi för våra bekanta förstås. "Skönt å ha nån som vaktar stugan när man är ute på sjön", sa vi:  
    
Vakthund? sa min vän här på ön, en gubbe vid namn Söderlund i viken. Skulle den där golvmoppen vara en bra vakthund? 
    Tillåt mej tvivla. Söderlund tog några smygande steg mot hunden. När han var på två meters håll stannade han och sa: BU! Hundens reaktion var intressant, först bajsade den på sej och sen flydde den skrikandes in under en byrå, och där låg denne vakthund och skakade som en dieselmotor på tomgång i två timmar.  

    När hösten kom sålde vi vakthunden för 500 kronor till en person i gul Fiat som försvann med en rivstart innan han hunnit lämna oss pengarna. Ack ja, lite musik ovanpå detta sorgliga minne. Passar det med:  

    
”Everybodys talking”, dom som spelar heter Nilsson.  

    En annan hund i mitt liv var en schäfer. Den var inte fullt så korkad utan insåg sin plikt att i någon form bidra till hushållet. Samma dag vi flyttade ut till stugan för sommaren kom han sålunda dragande på en gammal toffel, en sån där antik pjäs av kängmodell i rutig filt och plåtspänne tvärs över vristen. Vi sa åt hunden att återlämna denna gräsliga toffel till rätte ägaren, men schäfern hörde inte på det örat, så vi satte upp toffeln på en stör nere vid stora bryggan som man brukar göra med upphittade saker. 
Hela sommarn hängde denna avskyvärda toffel där, utan att någon ville kännas vid den. Framåt juli började den skifta färg lite grann och i augusti började den mögla och liknade en mogen camembert. Den luktade förresten som en sån också. Två dar innan skolan skulle börja och familjen höll på att packa för den vemodiga inflyttningen till stan, då kom schäfern dragande med maken till den i juni, erövrade toffeln. Ännu idag, fjorton år senare, har ingen ägare hörts av.
    Kanske finns ägaren till dessa tofflor icke mera kvar i livet. Kanske dog han med stövlarna på.  

   
   
Musik igen: CECILIA med SIMON & GARFUNKEL  

    En tredje hund i mitt liv var en sån där promenadlimpa, dvs. en tax. Och taxen är ett djur om vilket vi vet att det är en halv hund hög och två hundar lång. Den här taxen hade alla förträffliga egenskaper som en tax kan ha, men dessutom två egenskaper till.
    Den var förfärligt stark och för det andra, den var enormt skotträdd. Så fort det åskade eller small av någon
annan orsak, brukade taxen rusa raka vägen hem och gömma sej bakom en stol.  
    Den sommaren höll man på att spränga brunn på torget i Dalarö, så varenda gång vi var inne i samhället för att handla, måste vi binda hunden utanför butikerna. Trädgårdsmästare Ahlin hade på den tiden en tio meter lång korganordning på ben, stående utanför sin butik. Det var olika fack i korgen och där låg meloner, gurkor, färskpotatis, släp- och spritärter, saftiga morrötter och skimrande färsk rödlök. Vi hade just bundit taxen vid ett av denna korgs ben, när dom skrek eld i berget borta på torget och fyrade av en salva som skakade hela detta idylliska samhälle,. Jag vet inte varifrån taxen fick sina krafter, men han la i väg utmed huvudgatan i Dalarö med en fenomenal acceleration och den tio meter långa korgen skramlande efter sej. Skimrande rödlök, saftiga morötter och härligt fjällig färskpotatis ströddes ut över hela samhället. Själva jagade vi hunden medan trädgårdsmästaren jagade fyra meloner som kommit i snabb rullning i riktning mot ångbåtsbryggan och havet. En av dem träffade en tennisklädd herre på bakhasorna så att han satte sej på den. En annan melon rullade rakt in i en stuga där man just behövde en melon. En äldre dam neg och tackade.  
    Notan från trädgårdsmästaren löd på 114 kronor. Han avböjde artigt men bestämt att ta hunden som dellikvid. 
Och ovan på denna sällsamma historia om hundar och blandad frukt, tycker jag vi hemfaller åt:  

    
     TUTTI FRUTTI med popmusikens sega gubbe, den outslitliga ELVIS PRESLEY.  


    
Det finns söta hundar, fula hundar, charmiga hundar, ilskna hundar gulliga, hundar och tillgivna hundar, men jag måste upprepa mitt påstående att samtliga är tämligen insnöade. Jag vet en familj som har en liten pekingeser, en sån där som man inte kan se vad som är fram eller vad som är bak på, utan är tvungen att mata i den ändan som skäller. Denna pekingeser har i tre år haft ett förhållande med en pälsmössa och ännu har han inte gett upp sina försök att göra denna pälsmössa med barn . Familjen vill ända påstå att denna hund är intelligent. Ja, inte vet jag. Vem vet, pälsmössan ska kanske ha små öronlappar i mars.  
      I avvaktan på denna lyckliga tilldragelse tycker jag att vi ska spela något romantiskt, en låt som vi lärde oss tycka om i fjol så här års:
 

    GRÖNA SMÅ ÄPPLEN som ännu har en plats i våra hjärtan, Är det inte kärlek säj.  

    Jag känner en annan familj som äger en schäfer på två ton. Ja ganska inte riktigt, men det känns som två ton när han lägger tassarna på axlarna på en och slickar en i ansiktet. Förutom att denna hund borde tala med tandläkar
'n om sin andedräkt, så är han odräglig därför att han ibland biter folk. Ute på landsstället hade han en dag huggit tänderna i en ovanligt välmatad brevbärare. Inte nog med att hunden därmed försenade postutbärning i distriktet, det gjorde ont i brevbärar'n också. Karlstackar'n skrek och åberopade sådana högoktaniga potentater som fan och dennes mormor samt generaldirektör Hörjel i postverket. Men schäfern vägrade att spotta ut mannen och i detta ögonblick kom matte rusande och ropade till brevbärar'n:  
    
Lugn lugn, han bara leker. 
    Till schäfern sa hon, Släpp din rackare och brevbärar
'n kom loss, men då gjorde brevbärar'n något överraskande, han svingade den tunga postväskan över huvudet som en släggkastare och klappade sedan väskan i akterkastellet p& schäfern så den tjöt.  
    
Är ni inte klok, skrek matten alldeles upprörd. Djurplågare där.  
    
Lugn, sa brevbärar'n, lugn, jag bara leker.  
    Bitska hundar ska nog vara kopplade, och apropå, det ska vi kanske lyssna till en låt i ämnet:  
 

    LONG CHAIN ON med Peter, Paul and Mary.  

    Jag har alltså mina dubier beträffande det här med hundar, men ändå är jag just nu med hund igen. Det är en liten beagle som är så där gullig att man skulle kunna äta opp äta den Men trenden pekar tvärtom, dvs. att hunden äter upp oss, i varje fall våra kläder. Vännerna här ute på ön i skärgårn, dvs. Söderlund i viken och Oskarsson på udden och Pettersson med Archimedesen och Öberg med Pentan och allt vad dom heter, dom är inte till att känna igen i år. Söderlund går omkring i en träsko och en gul frottétoffel. Själv har jag en blommig toffel med tofs på vänster fot och en gymnastiksko som gått sina modiga 6.000 mil på höger fot. Oskarsson på udden tar sej fram i en gul frottétoffel och en röd historia i plast. I går sa's det att en blommig med tofs, en likadan som jag har på vänstern alltså, har dykt upp hos Öbergs med Pentan. Detta kaos på toffelfronten är helt och hållet beaglevalpens verk. I midsomras var valpen i högform. En disponent Jonasson, som gästade Söderlund i viken, var tvungen att resa hem till stan i en och en halv dampampusch, vilket var rätt pinsamt. Disponent Jonasson blev uttittad när han stannade i Enskede för att tanka sin Mercedes. Innehavaren av bensinmacken rapporteras ha övervägt en påringning till radiopolisen, för disponenter som kör Mercedes i trasiga dampampuscher blir lätt misstänkta för att ha firat midsommar lite för grundligt och kan tänkas utgöra ett faromoment, i helgtrafiken.      Men helt lycklig och ovetande om vad han ställer till med för tragedier, knatar valpen runt och byter skor åt folk. Under pauser i verksamheten önskar han bli kliad på ryggen. Och för denna, valp spelar vi nu:  
   SCRATCH MY BACK med Tony Joe White som förste kliare.  

    När den här lilla beaglehunden var ny hos oss var han inte mer än sju veckor gammal och stod på örona varenda gång han försökte slicka sej där bak. Uppfödaren hade lärt honom att kissa på tidningar, och det var en enorm åtgång på gamla tidningar i flera veckor. Till sist var dom gamla tidningarna slut och när man låg i sängen på morron med Dagens Nyheter, satt valpen nedanför och gnällde. Man fick läsa som en dåre för att det inte skulle hända en olycka.  
   Numera är han rumsren, men ett nytt problem har seglat upp, det är valpens enorma aptit. Vi kan inte ha grillat kött på matsedeln för då sitter hunden under bordet och gallskriker av avundsjuka. Vi får passa på att smygäta när hunden sover och tassa till bords och inte klirra med gafflarna. Häromdan dök en oväntad chans upp, hunden var bortsprungen. Ja, den var försvunnen i flera timmar. Om vi var oroliga? Det hade vi inte en tanke på, i stället tändes en glimt i hustruns ögon. Hon sa:  
   
Äntligen ensamma, fort fram med entrecoten vi har i skafferiet.  
   
Ingen hade en tanke på att ge sej ut och leta efter hunden, utan med snålvattnet rinnande i mungiporna dukade vi bordet i flygande fläng, slet korken av en flaska Vino Tinto och slet upp skafferi dörren för att raskt slänga entrecoterna i pannan. Det fanns ingen entrecote i skafferiet.  
   Omslagspapperet var i trasor och på nedersta hyllan satt en proppmätt valp och viftade på svansen. 
Rap, sa hunden belåtet.  
   I djup sorg och saknad efter entrecoten lyssnar vi på:
  
   
RUMP STEAK SERENADE, en gammal Fats Waller från 78-varvsåldern.  

    Det värsta hos hunden är pudeln, säjer dom som har boxer och rottweiler. Det finns ju olika slags pudlar. Allas vår Thore Skogman har en liten silverpudel som är förfärligt söt, men riktigt klar i knoppen är den nog inte, för den käkar opp brallorna för folk, Den för radiolyssnarna så välkände Arvid Sundin var ute hos Skogman i Danderyd för att diskutera igenom ett radioprogram, och utan att Sundin märkte något tuggade pudeln av honom bägge byxbenen. Arvid Sundin såg lite egendomlig ut när han tog bussen in till stan. Passagerare pekade och sa:  
   
Titta på den tokfan, bermudas mitt i vintern. Nej, bermudas, dessa långa kortbrallor som man inte sett sen Ebbe Lieberath var scoutchef, men som är så på modet nu igen, dom ska bäras på platser som Steve Wonder beskriver här i:
  
   
PLACE IN THE SUN  

    Om pudlarna är det värsta hos hunden så är det värsta hos pudlarna det, att dom är så lika. Och dom små vita dvärgpudlarna är så lika så det är inte likt nånting. Öberg med Pentan köpte en sån. Det är en liten ettrig jycke som skäller på allt han ser, kanske mest på Leif Forsberg i TV. Den tål han inte. Men så kom Albinson ut och hälsade på och se, det verkade som om tycke uppstod mellan pudeln och Albinson. 
Ja, Albinson är Öbergs chef, så Öberg tyckte det var helt i sin ordning att pudeln fjäskade och ställde sej in och överhuvudtaget uppförde sej som en människa. Pudeln lämnade inte Albinson för ett ögonblick så länge Albinson var kvar på ön.  
   Albinson tog fembåten in till fastlandet och skulle just kliva i land på Dalarö hotellbrygga, när han till, sin fasa upptäckte att pudeln hade följt med ombord, Albinson fick hyra en taxibåt för 40 kr och resa ut till ön igen med hundkraken.
   
E'ru inte klok ? sa Öberg när Albinson kom fram. Vad e de för en pudel du fått tag i ? Våran pudel kvartar i sin korg sen en timme tillbaka.
   Det var knappt att Albinson vågade sej i land. Han avvaktade mörkrets inbrott för att inte få på moppe av den uppretade pudelägare som sannolikt väntade på bryggan Dalarö.
   
Jag får ta me'n till jobbet och sätta ut en annons, muttrade han.
   På måndag morron kom Albinson till jobbet med två vita pudlar en som han inte kände närmare och så Öbergs som i skydd av mörkret smitit ombord på taxibåten.  
   Om pudlar ska anses intelligenta, vet jag inte. Men en sak vet jag: Att åka båt, det tycker dom är helball.  
   Och för Öbergs pudel och hans tillfälliga förälskelse i disponenten Albinson spelar vi nu:
  

   I'LL NEVER FALL IN LOVE AGAIN, HONEY med Bobby Gentle  
   
    Det var riktigt vilsamt på sätt och vis dom där dagarna som Öbergs pudel var hos Albinsons i stan, i varje fall var det vilsamt för Söderlund i viken som fick rensa sin fisk i fred för pudeln som annars alltid trampar Söderlund på händerna för att kolla om det är nå
'n rom i de firrar som Söderlund öppnar. Pudeln i fråga är nämligen alldeles galen i gädd- och abborrom.
  Nu är det så att Söderlund har en rätt rolig gammal motor i sin båt. När den äntligen startar så smäller det som ett kanonskott och ut ur avgasröret kommer en rökpuff som är kolsvart och sagolikt oljig. Vi har länge tänkt tala med Valfrid Pålsson och Naturvårdsverket om Söderlunds puffar.
   Varje gång Söderlund ska ut och fiska sitter pudeln på bryggan och kollar. Det gäller för Söderlund att raskt skjuta ifrån aktern från bryggan så att inte rökpuffen träffar pudeln. Det gjorde den nämligen en gång i fjol sommar. Rakt i nosen. Söderlund mötte Öberg på kvällen. Öberg bar på en låda med ett nystan i:
    
Ska'ru lägga långrev i juni? sa Söderlund.  
    
Det är inte långreven, sa Öberg, det är hunden, han ska in till stan och schamponeras.
  

    Ack ja, SÅNG OM LADHOLMSVIKEN, med den förträfflige Carl Anton. 
    
   En annan pudel som gjort mej lite tveksam beträffande hundars intelligens var en sån där storpudel. 
En sån där som ser ut som ett lejon från Metro Goldwyn Mayer framtill men baktill ser ut som om den lånat ett par långkalsonger av Fantomen.  
    Den pudeln var en hel sommar outsägligt förälskad i en gammal cockerspaniel med öron som två blöta tumvantar. 
En gång var femte minut försökte pudeln förföra cockerspanieln. Att denne cockerspaniel var en hanhund liksom pudeln, det bekymrade inte pudeln nämnvärt, och ännu mindre bekymrade detta cockerspanieln, för han var i sin tur djupt förälskad i våran katt, för det var det året vi hade katt.  
    Det pågick hela sommaren. Först kom katten, sedan kom cockerspanieln med nosen i aktern på katten och öronen släpande i mossan. Sen kom pudeln med nosen i aktern på cockerspanieln. Jag minns att vi sa varje gång processionen drog förbi, att nu kommer Enköpingståget.  
   Ibland ledsnade katten på dessa enormt korkade hundar. Då lade hon in överväxeln och satte full fräs mot huset och smet in i någon av gluggarna i grundmuren. Den brukade flyga in i gluggen som en projektil och det gick lika illa för hundarna varje gång. Dom hann aldrig bromsa utan slog i muren så det sa smack och det uppstod en ylande hundgröt nedanför huset. Det roligaste var att iaktta katten, hon brukade sticka ut huvudet genom an annan glugg för att belåtet spinnande notera resultatet av sin fint . Och hundarna gick på denna fint varenda gång. Det säjs att hundar är intelligenta. Jag och katten har våra tvivel.
  

    SKIP TO MY LOU med Nat King Cole
 
   Utanför grinden till Stig Järrels Tuna står det en skylt med orden VARNINGAR FÖR HUNDARNA. 
Jag har alltid betraktat denna skylt som en av del mest välmotiverade skyltarna i det här landet. Inte så att hundarna bits, nej dom är de snällaste hundar jag känner, men det är det som är det kusliga. Det hör till pjäsen att hundarna i fråga är sådana där blodhundar som är enormt stora. Ställer man ifrån sej en sådan hund inne i stan blir man dömd till böter för felparkering av häst. Dessa hundar har en svans som dels är en meter lång, dels grov som en falukorv och ju gladare jyckarna blir, desto livsfarligare är dom. När en sådan hund börjar vifta med en sådan svans, kan den slå undan benen på en oxe. Sist jag var ute och hälsade på Järrel kom värden emot mej i sällskap med sina hundar, räckte fram handen och sa välkommen. Jag hann aldrig fatta den utsträckta handen, ty en av hundarna hade gjort en kringgående rörelse, ställt sej bakom mej och rappat till mej i knävecken så att benen vek sej.  
    Inget ont om Stig Järrel och hans hundar, men blir ni bjuden hem till honom så ta först vägen förbi Honken och ett par knäskydd.  
    Ska vi så ovanpå detta tips för resenärer till Österskär ta och spela nåt riktigt gammalt som omväxling.
       
   Vad säjs om Artie Shaw och BACK BAY SHUFFLE? 

   En sommar hade vi en liten papillon som inackordering. Ägaren var en sån där hundexpert som gav oss en kolossal lista med förhållningsorder. Papillonens päls var mycket känslig och glansen i pälsen var beroende av att hunden fick exakt den mängd vitaminer om dan som den skulle ha.  
    Papillonen sades vara intelligent den också men jag vet inte det precis. Grannen rödfärgade kåken en dag och papillonen trippade dit och dök på huvudet i färgpytsen. Han trodde det var käk i burken, men det var det ju inte. 
Och milda skapare så han såg ut efteråt. Vi badade hunden ordentligt, men den var lika röd i pälsen för det.
    
Där kommer Röda hund, sa folk på ön och pekade finger.  
    Då tog vi till terpentin och det allra mesta av färgen gick bort. Det var bara det att hunden luktade så att han fick nobben av alla hundfröknar på ön, och detta gjorde honom lite deppig och inåtvänd. I augusti kom hundexperten och hämtade sin skyddsling.  
    Han tog oss bokstavligen i famn och kramade oss. Se, sa han, en sån lyster i pälsen. Så ska en hund vitaminiseras för att få den rätta utställningsglansen. Vitaminiseras, ha det var ju våran terpentin som blänkte. Det är ibland inte bara hundarna som är korkade.  
    Ska vi så efter detta konstaterande släppa fram Creedence Clearwater Revival, åh jag känner mej ung och vacker som Ulf Elfving när jag uttalat det där Creedence Clearwater Revival: Det tog min dotter en timme att lära mej det. Och dom ska spela:

   MIDNIGHT SPECIAL  

   
Nej som sagt, det där pratet om att det bästa hos människan skulle vara, hunden det tror jag inte att man ska tolka så, att hunden är så klok att han är klokare än människan.  
   Har ni tänkt på hur rädda många människor är för att umgås med någon som är dem intellektuellt överlägsna. 
Personer som är så intelligenta att man inte rår på dom andligt sett dom undviker man. Då är det mycket vilsammare att umgås med folk som är aningen trubbigare än en själv. Väljer man tillräckligt dumma personer till umgänge, kan man lätt lura sej själv till att tro, att man äger ett knivskarpt intellekt. Och eftersom många av oss är så korkade, att vi har svårt att hitta någon som är mera korkad än vi själva, så återstår bara hunden. Hunden kan man uppfostra till att lyda sej, hur trång i roten man än är. Hunden har den utmärkta egenskapen att vara tillgiven och trogen vilken pappskalle som helst.  
    Jag undrar om det inte är därför som mången betraktar hunden som det bästa hos människan.  
    Uttrycket tycks komma från den gamla sagan om Odysseus, irrfärder. Denne Odysseus, en kung som behövde tio år på sej för att hitta hem från Troja till Ithaka och måste vara en allvarlig kandidat till titeln Sjöhistoriens störste klantskalle, blev vid hemkomsten inte igenkänd av någon, inte ens av sin hustru. Den ende som kände igen Odysseus var hans hund. Det brukar historie- och modersmålslärare berätta med tårar i ögonen. Men hur vet man att hunden kände igen sin husse efter tio år? Jo, han viftade på svansen. Mitt herrskap, det är ingen god bevisföring, det var möjligen en god svansföring.
     En hund som ser en ny polare stiga i land på en ö, tycker väl förstås att det är bäst att vifta lite på svansen så man ligger bra till i den händelse polaren skulle ha lite köttben med sej.  
    Konstigare var det väl inte med Odysseus hund. Jag vidhåller att hundar är ganska korkade varelser. 
Men det är med dom som med blondiner. Dom kan vara trevliga för det.  
    Hej och glad fortsättning på sommarlovet

SINATURMELODI