SPORTLOVET BÖRJAR FÖRST PÅ TREDJE DAGEN!
    
nr 8  1970                 
■■■ Svensken fungerar i umgängeslivet ungefär som en automatväxlad bil. Först händer ingenting, sen händer ingenting och sen händer allting på en gång. Det är därför som sportlovsveckorna på fjällhotellen inte kommer upp i varv förrän på tredje eller fjärde dagen.
    Det är ungefär samma människor som söker sej hit år från år. De gamla stamgästerna känner varandra väl, men i början av varje sportlov vill man liksom inte låtsas om att man skildes i fjol till glasens klang, ystert skrålande:
    “Hej på're Greta, hej på're Greta, hoppas du mår bra
     hoppas du har trevligt på denna fest idag.”
    Hur mycket Greta man än har varit med professorskan Svennerling så ville man liksom inte börja “Greta” henne redan första dan. Man harklar, man bockar och man förhör sej artigt om hur det står till med hälsan.
    — Var det inte hos Paul Norberg på Valles fjällhotell vi sågs i fjol?. . hrm . . . Eller var det kanske hos Kalle Norberg nere på Bruksvallarna?
    — Nej, det var bestämt hos Erik Norberg på Ramundberget. . . hrm. . . hur står det till i år då? Var det inte något med njurarna i fjol?
    — Jo, kära nån, men det har gått till bättring.. och hur has det själv, det var något med magen vill jag minnas?
    Skärpta och uppsträckta till tusen gör dom entré i matsalen första dagen och bockar sej mycket korrekt för församlingen.
  En byråingenjör från Vattenfall räcker fram handen, visar mittbenan och säger “Larsson” till alla han träffar.
    Larva dej inte. I fjol hette du “Burken” och dansade näck i matsalen med en trasmatta kring magen och påstod att du var en tjej från Tahiti.
  En doktorinna Lundberg ställer upp också i år. Hon gjorde entré som en drottning i matsalen. Sist man såg henne var sportlovet 1967 när hon klättrade upp i gardin i gillestugan och påstod sej vara Jane, Tarzans fästmö. Man kunde ana en viss släktskap när hennes gubbe klev upp på en stol och ryckte ner käringen. Han påminde om Cheeta, den begåvade schimpansen.
  Disponent Åkergren fingrar nervöst på manschetterna och undrar försynt om någon vet när baren öppnas. “Det skulle smaka så bra med en Loranga”, antyder han.
    Vi som upplevde honom på Ramundberget vintern 1966 minns att han hela den vinterveckan hade en sådan andedräkt att rimfrosten smälte av dvärgbjörkarna när han skidade fram i spåret. Ett sånt oktanvärde på flåset får man inte av Loranga.
    Korrektast av alla den första kvällen är emellertid Olle Anderbo som har nån agentur i fotobranschen. Han uppträder ungefär som en svensk UD-man på besök i Vita huset. Men det ska man ta ganska lugnt. Även i år har han säkert dragspelet med sej. Vi vågar en tia på att det kommer fram i höjd med onsdag eller torsdag kväll. I fjol var han i sådan form att näsan fastnade i bälgen under slutklämmen på Ramona.
    Alla är dock inte så här korrekta, ty en del reagerar annorlunda. Dom är förmodligen lika besvärade dom av att hamna på ett hotell bland idel halvbekanta och obekanta. Men dom kan inte behärska sej utan slår över i stället. Med kardan som ett bogspröt framför sej ångar dom omkring på hotellet, anfaller vem det vara må:
    — Tjena, tjena, gamle gosse kommer du ihåg mej? Bruksvallarna -68. Jävlar vad vi vevade igång Hur var det, köpte du hotellet sista natten?
    Därpå dunkar dom medgästerna i ryggen så att revbenen kommer i oordning och skriker:
    — Titta ner på mitt rum sa tar vi oss en pruttare. 105:an på nedre botten.
    Doktorinnan Lundbergs schimpans hade redan tagit in kompasskursen på 105:an när doktorinnan högg'en i kragen.
    — Viktor, du går inte! röt hon med avsky målad i ansiktet.
    Vilket ju inte hindrar att ryggdunkaren och hon kommer att gunga i samma lian framåt torsdag.
    Artigheten är enorm kring det första allmänna smörgåsbordet. Högtidliga herrar i mörk kostym bugar och låter damerna gå före till assietterna.
På torsdag kommer dom att tackla in kärringarna i planket och ränna gafflarna i pannkakshögen så lingonsylten stänker.
    Visst är vi ett besynnerligt folk, men vad ska man göra åt saken? Finns det någon metod att snabbtina svenska själar? Vi diskuterade saken ingående i går, som var andra kvällen.
  “Blixten”, krutgumman som varje år trafikerar fjällen på dom där laggarna som är så gamla så att det bara är polletteringslapparna som håller ihop dem, föreslog att alla sportlov ska börja först på tredje dagen och sluta på den tionde.
  Olle Anderbo menade att värden borde stå på trappan när gästerna kommer och hälla i varje man en stor sup så att dom kommer opp i gardinerna redan från början.
  “Burken” Larsson undrade om man inte kunde lösa problemet med en obligatorisk gruppsex i bastun första kvällen, men professorskan protesterade med ett högt “fy fan”. Därmed dog en förhoppningsfull glimt som förslaget hade tänt i de små stickande ögonen i skallen på “Cheeta”.
    Då tog Olle Anderbo fram dragspelet, Därpå kom “Cheeta” med åtta sejdlar öl. Han har så långa armar att sejdlarna släpade i golvet, Därpå bjöd “Burken” upp Greta på dans. “Give me five minutes more, only five minutes more” skrålade “Burken” som tagit realen och kan engelska.
    Sen höjde “Cheeta” sin sejdel och inledde allsången: “Hej på dej Greta, hej på dej Greta, hoppas du mår bra, hoppas du har trevligt på denna fest idag,”
  Diskussion leder ingen vart. På såna här ställen krävs det handling. Sportlovet kan börja. Och det är skönt. För att åka skidor står inte många ut med,

    Har ni hört den här:
    En flygvärdinna som jobbade på linjen New York—Stockholm hade vid ett tillfälle två ovanligt ihärdiga beundrare bland passagerarna. De tjatade om att hon skulle ge dem sitt telefonnummer och adress. Till slut drog den ene passageraren upp sin nyckel ur fickan och sa:
    — Varsågod, den här går till min New Yorkvåning nummer 91 på 57:e gatan East, Kom upp till mej klockan nio i kväll.
    Flygvärdinnan tog emot nyckeln, gick över till den andre passageraren och sa:
    — Okej, jag ger mej, Här är nyckeln till min New Yorkvåning nummer 91 på 57:e gatan East. Kom upp till min våning klockan nio i kväll.