TACK FÖR OLJAN SOM DU GAV OSS...
                                           
Nr 22 1976 
    När vi nu ska till att flytta från villan i förorten in till stan, så kommer vi att sakna kapten Niska. Jag har väl berättat om kapten Niska förr? Det är i alla fall han som två gånger om året svängt opp med tankbilen och pumpat eldningsolja i kåken. 
    Det har han gjort i sexton år. Förmodligen heter han Svensson, Ågren eller Lundström, vi har aldrig kommit oss för med att fråga. Vi har kallat honom "kapten Niska" i sexton år därför att killen har samma hållning och samma markanta profil som den legendariske smugglarkungen Algot Niska, och inte nog med det, oljekillen uppför sej och talar väldigt likt denne histrion. Alltid samma strama och artiga honnör med den oljiga våfflan mot mösskärmen när han säjer:
    — Var det här det skulle vara tvåtusenfemhundra liter?
    Precis så brukade Niska säja, när han la till i Stadsgården med racerbåten full av estnisk sprit.
    Under alla åren har vi haft ont samvete gentemot kapten Niska för vi har en rododendronbuske vid husknuten och den har i sexton år tvingat kapten Niska till kringgående rörelser med den tunga åbäkiga slangen. 
Så när han nu för sista gången i vårt villaliv försåg oss med olja, bjöd vi in honom på en kopp kaffe och bad om ursäkt för busken.
    Kapten Niska log och sa, att han rundat rhododendronbuskar i tjugo år och att man fick ta det som en prövning. Sånt hörde till branschen. Och vad spelade en liten buske för roll, när det fanns så många andra stötestenar i yrket!
    I Sundbyberg berättade han, bor det en änka som har oljeintaget i källaren, i en skrubb innanför garaget.
    Kapten Niska måste åla på magen över fyra sparkstöttingar, utrangerade vridmaskiner och en pajad aktersnurra (salig makens efter- lämnade) innan han når fram till intaget. Hela tiden måste han släpa slangen med sej och göra honnör varje gång änkan hojtar att man inte ska sparka omkull aktersnurran.
    I Äppelviken bor en adjunkt i fysik och kemi som har en argsint rottweiler lös på tomten. Den biter kapten Niska i stjärten och släpper inte taget förrän adjunkten öppnar fönstret och strängt uppmanar hunden att spotta ut kapten Niska.
    I Midsommarkransen bor kundkretsens misstänksammaste man. Han vill ha oljan pytsad i fyrtio stycken 25-litersdunkar som han förvarar i källaren. Han säjer sej inte lita på tankbilens mätare. "Hösten 1938 blev jag blåst på 250 liter eldningsolja nr 1 och sånt sitter i", brukar han säja. Att mannen vill ha oljan på dunkar beror i själva verket på, att han driver en liten åkerirörelse med dieselbilar och lurar Sträng på lite drivmedelsskatt.
    I Upplands Väsby bor en sån där rolig typ som alltid ska dra samma evinnerliga vits. I fjorton år har kapten Niska haft honom som kund och hört honom säja, att han har fel värmeelement i kåken, dom har kranar för ved och koleldning men ingen för olja. "V" och "K" står det på kranarna men inte "O", säjer gubben och skrattar varje gång så att han håller på att ramla omkull.
    I Stureby får han alltid höra roligheten, att denna förort har så kallt i villorna därför att där samlas alla sämre element i stan.
    Rent hatisk sa sej kapten Niska ha blivit mot ett sextonårigt miljöfrö i Nockeby som lurar med handyxa i buskarna och hugger av slangen under stridsropet "Leve vindkraften, död åt araberna!"
    Rätt prövande är också en fet blondin i Mälarhöjden som bara beställer 500 liter i stöten för att, som hon säjer, "få det lite tätare mellan herrbesöken". Just som kapten Niska kopplar slangen till väggintaget brukar han fångas bakifrån i en björnkram av blondinen som viskar hest i hans öra: "Vad kan en sån här liten ponke ha för sej i kväll då?"
    — Snacka om dodorrenron, sa kapten Niska (det är en buske lätt att odla, svår att uttala). Bara en sån sak som att bli kallad ponke vid mogen ålder ...
    — Måste vara en prövning, instämde vi deltagande.
    — Man blir kallad så mycket, suckade kapten Niska resignerat. I Trollbäcken kallar dom mej för "Shejken" därför att jag kommer med olja. I Vallentuna och Täby är jag "Tank-Olle" och i Saltsjö-Boo är dom så förbannat roliga att dom kallar mej för "Fyllgubben".
    — Vad heter ni i själva verket då, det har vi faktiskt undrat i sexton år?
    — Niska, sa mannen ...Jag märker att ni hajar till, frun tappade visst skeden i kaffet där, men det är väl bara för att det fanns nån berömd smugglare som hette likadant. Vi är inte släkt alls, men jag har hört att det ska ha varit en ball snubbe. Niska heter jag alltså, kalla mej det.
    — Det har vi gjort i sexton år, viskade vi matt.