TACK FÖR SKJUTSEN, AFFE!
   nr 21 1976                                               
    Varför är det aldrig nån som snackar med chaufförn?
    Alla gruppresor med buss ser likadana ut. I veckan for jag runt i Mellansverige med folkpartiets valbuss. Möten på dagarna, middagar på stadshotellen på kvällarna. Och längst ut på bordskanten sitter alltid han som ingen snackar med, killen som kör bussen.
    Det må vara femtio husmödrar på resa till Trollhättefallen, tjugo ishockeyspelare på väg till bortamatch i Norrland, trettio turister på väg för att leva loppan i Paris eller folkpartiets hjärntrust på valturné, längst ut på bordskanten sitter han som ingen ids snacka med. Chaffisen, den ende i det glammande gänget som tar sockerdricka till entrecoten.
    Men du, Per Ahlmark, märkte du inte hur din busschaufför Alfred Alfredsson spetsade örona så fort någon i bussen sa nåt om Gunnar Sträng? Vet du varför han gjorde det? Jo det kan jag avslöja, därför att en kväll talade jag med han på bordskanten. Affe heter han. Och Affe gick i tre år i sällskap med Gunnar Strängs enda dotter. Affe vet allt om Gunnar Sträng. Det var därför han spetsade örona när vi drog historier om finansministern.
    — Trevlig kille, farbror Gunnar, sa Affe när vi satt i Uppsala och språkade. Gunbritt, dottern hans, bodde för sej själv i egen lya i Vällingby. Farbror Gunnar kom dit varenda söndag och hälsade på med två bakelser.
    Eftersom hon var Strängs dotter och strängt uppfostrad, ville hon inte avslöja för pappa att hon hade herrsällskap. När pappa kom ångande med sin bakelsekartong fick jag hålla mej undan. Men han kom ofta överraskande, höll aldrig några speciella ankomsttider. Det hände att jag inte hann undan utan måste gömma mej i garderoben. Herregud så många timmar jag tillbringade i den där förbannade garderoben. Det var en ganska stor garderob, så det gick väl ingen nöd på mej men det var enformigt att stå där i längden.
    En söndag hade farbror Gunnar tre bakelser med sej.
    — Jag har tagit bakelser med mej som vanligt, sa han, en till dej och en till mej och en till han som brukar stå i garderoben.
    Efter en tid blev jag högtidligen hemkallad till farbror Gunnar för ett allvarligt samtal. Han ville veta vad jag var för sorts karl, om jag dög åt dottern och kunde försörja'na. Gunbritt vågade inte följa med in utan satt kvar i bilen.
    — Stig in pojke, sa farbror Gunnar. Hallen var full av böcker från golv till tak. Han läste jämt, farbror Gunnar. Han kunde allt. Att du är vanlig arbetargrabb är bara bra, sa han. Det var jag ju själv en gång. Tjänade 25 öre om dan som springpojke i Hässelby innan jag blev trädgårdsarbetare. 
    Jag måtte ha blivit accepterad för när det var dags att deklarera, hjälpte farbror Gunnar mej med deklarationen. Ändå blev det ingen bra deklaration. Farbror Gunnar var alldeles för ärlig. Längst ner på blanketten skrev han: "Behjälplig vid deklarationens upprättande: Gunnar Sträng". Någon anmärkning mot deklarationen från taxeringsnämndens sida blev det aldrig.
    Men året därpå deklarerade jag själv så det blev lite bättre fräs på avdragen.
    — Det tog slut mellan Affe och Gunbritt och det var kanske lika bra det, för Affe är nog lite knepig att vara gift med, han är nämligen aldrig hemma. Nordkap ena veckan, italienska Rivieran andra veckan och sen mellanstickare till Paris och Marseille. På vintern kör han folk från Stockholm till fjällvärlden.
    — Värsta resorna, säjer Affe på sin sjungande värmländska. Man lastar in 44 slalomdårar i Stockholm. Alla har med sej en grillad kyckling som färdkost. Sen får man ligga på knäna i bussen och plocka kycklingben i fjorton dar. Fy fan.
    Bäst gillar han resorna till Paris, för dom går i så komfortabla etapper. Fast han är lite bekymrad över svårigheten att parkera på Place Pigalle. "Alla ska ju ränna på Moulin Rouge" och där finns det inte plats att parkera en cykel en gång.
    Det började hemma i Karlstad. Affe hjälpte en bussägare att köra turister opp igenom Fryksdalen. En dag sa bussägarn att ordinarie chaufförn blitt sjuk. "Du får köra till Paris i kväll. Alfred", sa han.
    Jaha, sa Affe som aldrig kört buss utanför Värmland, en får väl se upp med bommarna i Töreboda.
    Numera hittar han, för han har kört sträckan i 16 år.
    Va mycke märkligt man får höra,  när man nån gång pratar med killarna som sitter längst ut på bordskanten.