Tänk dej för vad du säger på tåg!
 
 
   nr 1  1980                
■■■ På tåget till Norrköping kom jag underfund med, att alla människor förtalar varandra. Det sker inte obetänksamt, det sker medvetet. Den som förtalar sin nästa gör det kallt och överlagt, Han t.o.m. ursäktar sig för att han gör det.
    De flesta inleder sitt förtal med att säja:
    — Inte för att jag vill prata skit om folk... Sen gör dom det.
    Andra låter så här:
    — Jag säjer ingenting jag, så har jag ingenting sagt... Sen säjer dom alltihopa.
    Och så har vi den där typen som säjer:
    — Jag hatar att tala illa om personer som inte är närvarande...
    Sen visar det sig, att de blixtsnabbt kommit över sitt hat och pratar skit om den icke närvarande allt vad de orkar. Och det är inte lite dom orkar med.
    På tåget till Norrköping satt två killar som uppenbarligen var på affärsresa. De skulle träffa någon de tydligen inte kände i Norrköping och göra upp en viktig affär. Kanske var det något kontrakt som skulle skrivas? Kanske var det fråga om en jätteorder som en gång ska ge tusentals människor jobb? Eller rörde det sig bara om någon liten transfer i ishockeybranschen? Där om gav samtalet inget besked.
    Den ene, gråprickig blazer, svarta brallor, svart polotröja och såna kraftiga polisonger att han liknade en punkterad tagelkudde, sa:
    — Känneru Ydeborg?
    Den andre, kritrandig kostym, prickig slips och en kraftig brynja som lyste rakt igenom nylonskjortan, svarade:
    — Nä, bara per renommé. Har snackat me’n en del i telefon. Det är allt.
    — Samma här, sa tagelkudden. Men man har ju hört en del om killen.
    Det framgick att han som hette Ydeborg var den person i Norrköping med vilken herrarna skulle göra sina affärer.
    Alltså, sa tagelkudden, inga ord efter mej va. Och inte för att jag vill prata skit om folk, men den här killen Ydeborg lär vara något av det mest korkade som nån sin lett en koncern. De e ju så nuförtiden, det är plugghästarnas epok. Bara dom har hjärnor som bandspelare och kan lagra data hur mycket som helst, så avancerar dom, hur stenkorkade dom än är.
    Mannen i den kritrandiga kostymen sa:
    — Jag hatar att tala illa om personer som inte är närvarande va, men när Trolling & Söner gick i putten, då var det Ydeborg som höll i tåtarna. Blir han för stöddig i dag, så kan vi ju köra det i halsen på den jäveln.
    — Dom säjer att han krökar?
    — Ja, men han sköter’t snyggt, aldrig på röken så nån i företaget ser’et. Och det skulle aldrig falla’n in att gå på krogen i Norrköping. Dom säjer att han brukar sticka till Motala och slå på stadshotellet med unga brudar.
    — Jojo, Alice i kassan har berättat saker, anförtrodde tagelkudden och nickade menande. Hon känner visst karln, ingick i hans stall när han var på KG. Jävla bock, sa hon.
    Är han gift? undrade den kritrandige.
    — Tror fan det... Österlunds dotter... Österlund i Österlunds Enterprising, du vet... Hur fan tror du han avancerat annars? För även om han är en mänsklig bandspelare, så lyser det ju igenom att han är korkad som en apa.
    Kolmården rullade förbi som en film, den första snön hade förvandlat det vilda landskapet till något i sockervadd som ropar efter en vit gipskyrka som spelar ‘‘Stilla natt’’.
    Mannen i den kritrandiga kostymen sa:
    — Hon har väl sitt på sitt hål som alla andra?
    Mannen, som liknade en tagelkudde, sa:
    — Jag säjer ingenting jag, så har jag ingenting sagt.
    — Ut med språket för fan! Oss emellan finns det väl inga hemligheter?
    Den kritrandiges ögon tindrade av nyfikenhet.
    Tagelkuddens ansikte klövs av ett brett leende som sträckte sig från tageltuss till tageltuss. Sen andades han djupt och sa:
    — Jag har satt på’na! Ydeborgs fru alltså.
    Det blev alldeles tyst i kupén. Den kritrandiges haka sjönk mot den prickiga slipsen.
    — De va som fan, sa han. När då?
    Tja, sa tagelkudden och tittade ut över landskapet. Det var väl 77 på hösten. På stämman. Nej, han var inte där, den har jag som sagt aldrig träffat, men hon var där med farsan, gamle Österlund. Du vet, det blev tango och vickning och hela baletten... Ja, hon var fanimej inte nödbedd. Det hon berätta om karln sin, var inga vackra saker. Och den ska man förhandla med i eftermiddag! Det ska bli intressant och se hur han tar sej ut. Får man tro frun, så är han ett ärans arsel.
    — Det kallar jag en trumf, sa den kritrandige imponerad.
    — Kan väl för fan inte använda det som trumf hos Ydeborg att jag har gökat hans käring?
    — Nej, det är sant.
    Plötsligt, liksom på en gång, förstod herrarna att jag lyssnade till deras samtal. Tagelkudden spände ögonen i mej och sa:
    — Tycker ni samtalet är intressant?
    — Så där, sa jag.
    — Vafan sitter ni där och spetsar örona för, det är ju ingenting som angår er?
    Det var då jag reste mig, tog på mig överrocken, grep portföljen i vänsterhanden, räckte tagelkudden högerhanden och sa:
    — Jag kanske får lov att presentera mig, mitt namn är Ydeborg!