TOMTEN FINNS MEN HAN ÄR NEDSLAGEN

  nr 51  1977
■■■ Nu är det så där igen, alla snackar om tomten, men ingen tror på honom. Ändå finns han. Jag vet, för jag har träffat honom. Han heter Jansson och bor i Vasastan.
  När Hilmer Janssons lek och sport kom i kapitalsvårigheter och lönsamheten samtidigt sjönk, fanns det inget annat att göra än att slå igen butiken trots att julmånadens köprusch stod för dörren och sannolikt skulle kunna putsa de röda siffrorna till det bättre. Hilmer Jansson satt på lagret och suckade. I 28 år hade han drivit denna sport- och leksaksaffär. Inte hade han precis skurit guld med täljknivar, men Irene 
och han hade ändå levt ganska gott på vad butiken gav. Så länge de hade råd att ha Signe kvar som expedit, hade dom t.o.m. kunnat unna sig någon veckas Mallorcasemester då och då. Men så kom det här med sociala avgifter och arbetsgivaravgifter och fan och hans moster. Signe fick gå. Och denna dag hade revisorerna fällt sin dom, Hilmer Jansson hade inte ens råd med sig själv längre. Stäng butiken!
    Det var då han kom på idén.
    Leksaker låg det här i högar, skridskor, bollar, skidor, puckar och knäskydd bara drällde det av. Konkursförvaltningen skulle inte få många ören för rubbet, när den kom i gång och rallade efter jul. Och minsann fanns det inte ett par tre tomteluvor och, några vita lösskägg att välja på också!
    Hilmer Janssons idé blev beslut, han skulle bli tomte!
    Genom bakdörren till Janssons lek och sport traskade en halvtimme senare Vasastans första genuina tomte ut i livet med säck på ryggen. Adventsstjärnorna blinkade så vänligt i fasadernas fönster, den första snön knarrade under stövlarna. Hilmer skrattade till i gatukorsningen, han bodde faktiskt på Tomtebogatan, det hade han aldrig tänkt på.
    Var fanns nu alla snälla barn? Hilmer spanade efter tindrande småttingar men såg inte till några. Dom var väl på dagis kan tänka. Men där vid ingången till Vasaparken stod det minsann en liten parvel och såg frusen ut i sina tajta jeans. Barnet frös så de smala benen vibrerade som trumpinnar.
    — Goddag min lille vän och god jul, sa tomten.
    Barnet mönstrade honom med stora ögon och sa:
    — Lägg av, gubbjävel.
    — Vet du inte vem jag är? sa tomten blitt.
    — Du e väl från det sociala som alla andra. I går höll en popsångare på att suga in mej på Odenplan. Tänk att ungdomsvården har börjat klä ut sej . . . vicka tider!
    Barnet la på en rem och försvann in i Sigtunagatans vimmel. 
    En lintott som just skulle plundra en snaskautomat på Dalagatan avbröt sin verksamhet och stoppade eftertänksamt bräckjärnet i stövelskaftet när tomten dök upp.
    — God jul, sa tomten, är det något du önskar dej?
    — Jag behöver tvåhundra före klockan 11, sa lintotten. Ha'ru tvåhundra att låna mej?
    — Nej, min lille vän, sa Hilmer och rotade i säcken, men du ska få en stilig julklapp av tomten . . . se här, ett elektriskt tåg!
    Barnet gjorde stora ögon.
    — Fleischmann? sa barnet. Ta hit, det får jag minst en släng för i Humlan.
    Barnet tog lådan och försvann på smattrande cowboyklackar.
    Tomten såg långt efter honom och fällde en tår bakom masken. Arma barn, ständigt på jakt efter stålar till knark. Viktor Rydberg ringde i Hilmer Janssons öra:
"Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara."

    Fyra småflickor utanför Vasa gymnasium fick fnitternojan när tomten kom.
    — Goddag goddag små flickor, sa tomten, god jul.
    — God jul på're själv, sa flickorna och tog ölburkarna från munnen.
    — Har ni varit riktigt snälla flickor i år? undrade Hilmer.
    — Skitsnälla, försäkrade flickorna.
    — Då ska ni få varsin liten julklapp av tomten. Vad vill du ha t ex? frågade han och pekade på den minsta som hade änglalockar och världens gulligaste fräknar på nästippen.
    — Ha'ru pessar? sa flickan. Mina p-piller tog slut på lucianatten.
    Hon såg närmast besvärad ut när tomten förärade henne en flickbok om en tös på landet som älskade en ridhäst.
    De andra flickorna fick varsin teddybjörn och syntes sätta värde på dem, för hur tuff man än är i fjortonårsåldern, så vill man ha något mjukt att krama.
    Det kom tre småbrudar till och fick varsin björn de också. En av dem t.o.m. klappade tomten på kinden, men den var ju av papier-maché och flickan sa, att det var "som att klappa morsan när hon var nysminkad".
    Tomten började bli nöjd med sin dag, han lutade sig mot telefonkiosken på trottoaren och pustade ett slag, ty ännu var säcken tung. Då hörde han att någon talade i telefon där inne. Det var en dam med sammanbiten stämma:
    — Just det, kommissarien . . . hörnet Dalagatan — Vasagatan, ful gubbe förklädd till tomte gör närmanden mot småflickor och delar ut presenter . . . Ni skickar en radiobil medsamma, ja. . . Bra!
  Tomten sprang från platsen så fort stövlarna bar och gömde sej bakom ett rododendronbuskage i Vasaparken. Här var han säker.
    Men det var han inte. Upp ur tredje busken från höger stack nyllet på den unge man som för en dryg halvtimme sen hade fått ett Fleichmanntåg.
   Han pekade på tomten och skrek: "Där är han, den fan!" Tre stöddiga män i 20-årsåldern lösgjorde sej ur buskarna, slog tomten i huvudet med en kätting och tog säcken.
  Tomten hade tagit sig fram till en övergiven parksoffa, blottat sitt huvud och gned sina ömma svullnader, när vi träffades. Tomten suckade tungt och sa, att "Riksdagen, som lyckades avskaffa de enarmade banditerna, skulle göra folket en större tjänst om den koncentrerade sig på att avskaffa de tvåarmade."
    Tomten finns alltså, men han har ett helvete. Varför ska det vara så i samhället? Ja, säj det. Redan Rydberg var inne på frågan: "grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta."
    Det kom ett par damer förbi. De resonerade jul som alla andra i dessa dagar. Den ena sa: 
    — Kan du tänka dej, Hugo kom över ett sprillans nytt Fleischmanntåg för bara 150 kronor i Humlegården. Och lille Kenneth som just önskat sej ett sånt. . .
Då log tomten trots allt.
    God Jul!