Tvåtusen Stenmark, fru Isaksson och jag! 
 
                     
nr 11 1975                               Detta är en besynnerlig värld av höfter, knän, bröst och Ingemar                                                        Stenmarksluvor...
■■■ Stolt som en tupp över att ha klarat sej nerför hela Lagårdssvängen, en av de slingrande nerfarterna i Ramundbergets slalombacke, möts man vid foten av backen av en gammal lumparkompis som säjer: 
    — Å fan, var det du? Har du ramlat hela vägen?
    Efter tolv lektioner i julas och tolv lektioner denna sportlovsvecka bör man kunna åka ganska snyggt, men jag ser tydligen fortfarande ut som om jag just hoppat av en spårvagn i farten.
  Det här med slalomåkning är mera komplicerat än folk tror. Framförallt är det en sport som myllrar av besynnerliga charkuteritermer.
    Läraren står framför truppen och låter oss åka en efter en. Man seglar ut ur ledet som en svan, känner vinden vina kring öronen och lyckas hålla skidorna så parallella att dom liknar ett citationstecken. Plastbeslagen rasslar mot skaren. Snön sprutar proffsigt kring fossingarna. Man är mycket nöjd med sej själv. Då ryter läraren:
    — Höften. Olsson!
    Karln menar då att man ska ha höften framskjuten åt höger för att kunna svänga åt vänster. Skjuter man fram vänster höft, bär det av åt höger. Det är mycket höfter i den här sporten.
    Lydigt skjuter man fram höften så gott man kan. Det ser lite larvigt ut, men karln ska få som han vill. Läraren är ändå inte nöjd, han skriker:
    — Knäna. Olsson!
    Det är mycket krokiga knän i den här sporten. Man kröker knän så det svartnar för ögonen. Läraren skriker då:
    — Bröstet. Olsson!
    Det är mycket bröst i den här sporten. Bröstet ska man ha riktat mot backens fallriktning. Man riktar bröstet tills man ser ut som en löjtnant i Strix och läraren ryter:
    — Armarna. Olsson!
    Det är mycket armar också. Dom ska ut från kroppen tills man ser ut som en DC4 som just ska till att sätta sej på Arlanda.
    Ni kan väl se det framför er, med armarna ut, brösten nedåt, krokiga knän och höften pekande i november liknar man en av dom där obeskrivliga skulpturerna dom ställer ut på Nybroplan. Undra på då, att det står lumparkompisar vid backens fot och frågar om man sett ut på det där viset hela vägen ner.
    Det blir ingen Stenmark av fru Isaksson heller.
    — Bröstet, fru Isaksson! röt läraren.
    — Va e're me de? skrek fru Isaksson.
    — Bröstet ska vara vänt mot hotellet, fru Isaksson! 
    — Bägge två?
    — Ja!
    Då vände fru Isaksson allt vad byst hon äger ner mot backen, tog överbalansen och försvann mot hotellet som en torped. Det sista vi såg av henne var att hon hade armarna väl utsträckta från kroppen och röjde en snygg gata genom trädgränsens dvärgbjörkar.
    Det blir ingen Stenmark av ingenjör Holmström heller. Holmström trodde att hela hemligheten med alpin utförsåkning är att man vickar på stjärten. Han vickade på hela Holmström men skidorna gick bara rakt fram. Karln fick opp en häpnadsväckande hastighet, och det var bra att fru Isaksson hade plöjt upp en gata åt honom i skogen.
    Det blir ingen Stenmark av grävmaskinist Blomgren heller. Till utförsåkningens mysterier hör att man måste luta kroppen utåt från backen. Grävmaskinist Blomgren nöjer sej med att lägga huvudet på sned. Det är inte särskilt effektivt, men han ser snäll och rar ut när han kommer.
    För varje entimmeslektion lär man sej ett antal nya knep. För varje entimmeslektion står det samtidigt ytterst klart att man inte kan ett smack om utförsåkning. Gustavo Thöni och grabbarna på kontinenten kan ta det kallt. Det här med Stenmark var bara en engångsföreteelse. Det kommer inga fler.
    Många i Ramundbergets slalombacke ser dock ut som Stenmark. Den damtidning som för några veckor sedan uppmanade läsekretsen att virka Ingemar Stenmarks mössa, vädjade inte förgäves. Och skidor av det jugoslaviska märket Elan var det inte många som åkte på för ett år sen. I dag dräller backen av Elanskidor ty detta är märket som unge Stenmark färdas på. Och det lönar sej inte att fråga den unga generationen i backen till råds beträffande skidåkning. Varje skidburen ekenskis på sportlov svarar bara på klingande västerbottniska:
“Dääbareååk!”
    Alpin skidåkning är en märklig sport på det viset, att människorna köper prylarna först och lär sej sen. Det är som att starta körkortsutbildningen med att köpa en Rolls-Royce eller att köpa dammsugare innan man fått elektrisk ström. Denna vecka har backen vimlat av personer som hängt på sej kolorerat skrot för 2 000 spänn men ser ut som Ringaren i Notre-Dame på väg hem från en sen kväll på krogen när dom åker.
  Dessa personer får mej alltid att tänka på vad Barbro Alvings mamma brukade säja när dottern Barbro tyckte att hon var nåt märkvärdigt: “Man ska vara Fröding först och tokig sen.”
    Mitt i denna förvirrade värld av höfter, dalskidor, bröst i fallriktningen, krokiga knän, bergskidor och kantställning,. stavsättningar och flaxande armar och grindstolpar på fötterna gör man dock en gång i kvarten goda försök att mellan täta led av Stenmarkare ta sej ner på jorden.
    För att ha börjat lära sej konsten först vid 50 års ålder är man ganska belåten med resultatet. Men den här läraren är en fordrande faan, han vill att man ska åka fort också!
    Men tänk om jag bryter benen av mej, säjer man vädjande. Vad händer då?
    — Då får du byta signatur i blaskan, säjer han rått, Gips Olsson!