UR LED ÄR TIDEN! 
 
   
nr 18 1971                 
■■■ 
Därom äro alla ense, de trenne änkenåderna som en yrvädersafton i april sammanträffade i det innersta rummet av det gamla Öster- malmskonditoriet, dit in ljudet av grävskopornas gnagande på stadsbilden icke förmådde tränga.
    Det var änkenåderna Finkelstråhle, de Blau och gamla mamsell Fnüsendorff. Läppjande på sitt kamomillthé och hållande petit chouxerna med de yttersta fingerspetsarna enades de just om detta: Ur led är tiden.
  Alla de stackars flickorna på Östermalm lider av kostnadsökningarna, sa änkenåden de Blau. Änkegrevinnan Ehrenprels är så fattig att hon nödgas låta Jean servera matvinet i Duralexglas. Men säja vad man vill om människan, hon håller i alla fall stilen. Hon säjer inte Duralex utan niralex. Någon ordning får det vara. 
    Ack, sa lilla mamsell Fnüsendorff, snart har man väl inte råd att behålla betjänten heller. Min vill ha löneförhöjning vart och vartannat år. 
    — Man kan ju kompensera dem genom ledighet i stället för att höja lönen, påpekade änkenåden Finkelstråhle.
    — Precis som jag inte tänkt på det, fnyste mamsell de Blau.
    Min Victor är så kompenserad att han bara tjänstgör på fredagarna. På sina lediga dagar är han i Södertälje och utbildar akademiker till gjutare vid Saab Scania. Det är inte klokt vad den akademiska ungdomen är gjutningslysten, brukar Victor säja.
    — Ja. Han har ju en sådan humor, mamsells lilla Victor, inflikade änkenåden Finkelstråhle. Jag glömmer väl aldrig 1828, när Victor anställdes och jag sammanträffade med honom första gången. Om jag inte minns fel heter han Roland Carl Anton Victor Karlsson men han presenterade sej för enkelhetens skull som RCA Victor.
    — Ack ja, sådant minne änkenåden har, fnittrade mamsell de Blau. Jo, Victor är full av lustiga infall, när jag instruerade honom inför en bal jag gav till hans kunglig höghet kronprinsens ära, sa han: Lita på mej, ska de va en skiva, så ska de va RCA Victor!
  Det värsta fann damerna vara, att de gamla betjänterna inte längre nöjde sej med 200 kronor i månaden + en kostym kläder och tjugo meter blekt lärft till jul utan sökte sej ut på den vanliga plebejiska arbetsmarknaden. Det ryktades av grevinnan Dunkelhjenns Charles, som varit henne trogen sedan olympiasommaren 1912, förfallit alldeles rysligt. Han sitter som spärrvakt i T-banan och är som förvandlad. Grevinnan hörde själv hur han ropade åt en äldre dam: Passa're käring så'ru inte fastnar med knäppkängorna i rulltrappan!
    — Ett sådant rysligt språk, suckade mamsell Fnüsendorff och famlade med sin blåådriga lilla hand efter pappersservetten.
    Grevinnan får numera nöja sej med en liten människa som som går till och från, sa änkenåden Finkelstråhle, bara det inte går som
för friherrinnan Ugglevik. Hennes lilla människa stal en briljantring och sålde den till en okänd för 50 kronor.
    — Skulle aldrig falla mej in att byta ut RCA Victor mot en liten människa, sa mamsell de Blau.
    — Men kära lilla mamsell, sa änkenåden Finkelstråhle, hur ska mamsell klara sej i Båstad i sommar utan Victor? Han får väl inte ledigt från Sabis?
    — Scania-Vabis, sa mamsell de Blau. . . nej, jag brukar ge Victor semester från 15 juni. Men han brukar komma ned på industrisemestern. Han tar inte mer än 250 kronor om han får ligga i kronprinsens paradsängkammare och ha fri tillgång till salig fars golfklubbor. Fast i år vet jag inte. . .
    — Mamsell tvekar? sa änkenåden Fnüsendorff.
    — Ja, ska sanningen fram så har RCA Victor blivit så annorlunda sedan han gav sej i den råbarkade arbetarvärldens våld. Han är inte längre riktigt comme il faut i Båstad, är jag rädd.
    — Det menar inte mamsell. Hur så på för vis?
    Jo, suckade mamsell de Blau, hans språk är inte längre så vårdat. När jag hade hennes kunglig höghet prinsessan på thé i trädgården i fjol sommar, anbefallde jag mjölk till théet eftersom hennes kungliga höghet vill ha det så. Men då svarade Victor: "Ta dej i brasan, käring!"
    Och när prinsessan kom och försiktigt knackade på trädgårdsgrinden och frågade med sitt som allra sötaste leende om "det var här som mamsell de Blau bodde" så stack Victor ut huvudet genom bersån och sa:
    — Det kan du klappa dej i häcken på, sötnos!
    — O fy, sade båda änkenåderna och dolde sina ansikten i händerna. Ur led är tiden!
    Under tryckt sinnesstämning bad de om notan och trippade sakta ut i den snålkalla våren. Det drog en isande vind genom Sibyllegatan. Fast klockan inte gick på mer än åtta, vilket signalerades med spröda slag i Hedvig Eleonora, var det dags att göra kväll. Änkenåden Fnüsendorff och mamsell de Blau stod i kassan på Metro och änkenåden Finkelstråhle stod i kassan på ICA och alla så började de 08.00 på morgonen. Mamsell de Blaus Victor hade lovat att skjutsa damerna hem. Just som de svepte sjalarna tätare omkring sej, svängde han runt hörnet med sin tolvcylindriga Cadillac Santa Rosa Coralle.
    Victor stack ut handen genom sidofönstret, vred upp bakdörren och skrek:
    — Ramla på nu, tuttinuttor, för här er'e brådis. Jag ska va på Lorry och träffa en brallis kvart över åtta. . . Skärp dej. Finkan, nu fastna'ru me sjalen i dörrhandtaget igen.