Vad är det Svensson mejar ner med sina maskiner?

 
  
nr 23  1973 
■■■ Folk säjer: Vad skönt ni måtte ha det så här års, ni som har egen villa och egen täppa!
    Skönt? Vi har ett helvete.
    Det finns något som heter gräs. Det är grönt och växer fyra gånger fortare än man hinner klippa det. Och klippa måste man ett par gånger i veckan. Försummar man gräsklippningen i två veckor så här års får man bana sej fram till kåken med machetekniv.
    Vi som har egen villa med gräsmatta omkring åldras alltid cirka fem - sex år varje försommar. Vi blir darrhänta av vibrationerna från den motoriserade klipparen, döva av smattret o hesa som Jimmy Durante av den ständiga avgasröken. Varför ska det alltid blåsa motvind när man kör motorgräsklippare?
  Jobbigast har vi med årets första klippning. Då är gräset så segt att inte ens motorgräsklipparen biter på det. Varvet på motorn sjunker och den tuggar och tuggar och påminner om en tandlös pensionär i kamp med en entrecote på en av SJ :s restaurangvagnar.
    Alla sådana här gräsklippare marknadsförs som tekniska underverk och heter Tornado, Giant eller Thunderbird eller nåt annat ståtligt och kraftmättat. Men det spelar ingen roll vilket märke man köper, efter första klippningen är dom lika slöa allihopa.
  Det heter i ett ordstäv, att “det som göms i snö kommer upp i tö”. Det är inte så. Det som göms i snö kommer upp i motorgräsklipparen. När en nyköpt gräsklippare med raknivsvasst rotorblad halshuggit tre bortkastade barbiedockor, två ölburkar och fyra avbrutna skaft till ishockeyklubbor, så är gräsklipparkniven slö som en bronsåldersdolk på ett illa bemedlat landsortsmuseum. Den klipper inte längre av grässtråna, den måttar med en tvåtaktares hela ilska ett förintande karateslag mot varje strå.
    Nu finns det förstås rätt magnifika gräsklippningsmaskiner i marknaden. Ågren i 55:an har köpt en som ser ut som en liten brandbil som man kan åka på medan man klipper. Det är inte klokt vad den moderna tekniken har avancerat. Nackdelen med den gräsklippande brandbilen är att passageraren helst ska vara lätt som en fjäder och väga ca 40 kilo. Ska man motsvara dom kraven, bör man vara jockey i tredje generationen, en man som köper sina jeans på barn- avdelningen och blir nobbad inköp av mellanöl trots fyllda 48 år.
    Ågrens hustru väger 97 kilo. När hon kommer puttrande på klipparbilen ser det ut som om Ricky Bruch skulle göra kavalleriattack på en gunghäst. Och så blir det hjulspår. När fru Ågren klippt sin gräsmatta liknar den rangerbangården i Hallsberg.
   Nu har inte fru Ågren klippt nåt på flera dar. Hon vågar inte. Ågren var bortrest i affärer i förra veckan och Ågrenskan skulle överraska honom med en nyklippt matta vid hemkomsten.
  När mattan var klippt gick den hemska sanningen upp för fru Ågren, hon hade glömt fråga sin man hur man stänger av motorn på klipparbilen. Det var bara att fortsätta. Skymningen lade sej över Jakobsberg, alla sovo ute i enslig gård, endast fru Ågren och hennes puttrande gräsklippnings maskin voro uppe.
    Grannarna vaknade och fattade hur det stod till. Isaksson i 47:an gjorde tappra försök att springa vid sidan om maskinen, komma åt något reglage som kunde stoppa motorn, men det hade bara till följd att kärran ökade ett par knop och körde ifrån Isaksson med Fru Ågren och allt.
  Lundin i 102:an organiserade matkontroll och fru Ågren fick sej en korv när hon kom på femtioelfte varvet och en mugg stärkande kaffe när hon kom på femtiotolfte. På femtiotrettonde lyckades man svepa om henne en filt, ty det brukar bli kallt till gryningen.
    Trött och urkramad av all gräsklippning packar man bilen och far ut till skärgården för att vila ut. Vad händer? Jo, Söderlund i viken möter på bryggan och säjer:
    — De va bra att du kom, vi ska klippa fotbollsplan!
    Ack, denna fotbollsplan mellan Bertils kåk och Johns lada, där som vi utkämpade sådana nattliga matcher efter utsändningarna från VM i Mexiko.. . där som Söderlund var Jair och höll på att slå ihjäl sej i en bicycletas, där som Oskarsson på udden var Uwe Seder och rusade omkring med en bunt porrtidningar som knäskydd i vardera strumpan.
  Det har ju inte varit nåt VM sen dess för Sveriges del, men matchen mot Österrike på Ullevi satte sina spår häromveckan. Söderlund var Roland Sandberg den här gången och vände ryggen åt och sparkade baklänges så fort han hade fritt mål.
  Oskarsson var Benny Magnusson och rusade högerback.
  Öberg med Pentan. Södra skärgårdens ledande Ove Grahn, trampade ner i ett grävlingshål och gav en viss spänning åt matchen, 1 ½ volt.
    Söderlund i viken vann lottningen och fick köra klippmaskinen första sträckan, straffområdet närmast ladan, där gräset är som kortast.
   Har ni sett hur villa Svensson ser ut när han klipper gräs med maskin? Kolla minen på en dataingenjör som nalkas ett maskrosbestånd med en tvåtakts motorgräsklippare. Han vrider gasreglaget i botten, frum, frum... Ögonen smalnar till springor, munnen spännes till ett grymt streck och — zzzzing! så ryker maskrosorna i flisor.
    Man har sett den där grymma panterlika frenesin i attacken nån gång förr. På bio. Visst. Så såg han ut, kulspruteskytten i Bataanpatrullen. Bang-bang-bang.
    Överallt gula japaner, bakom körsbärsträdet, bakom sandlådan, bakom spireabusken och - tamejfan - tittar det inte fram en japan bakom brevlådan också? Fruumfrum - bang, bang — zzzzing!
    Söderlund är en sån. Han klipper inte gräs, han sitter i ett värn på Guadalcanal och mejar japaner.
    En annan kväll är han Humphrey Bogart och sitter drypande av svett och smuts i ökenstridsvagnen Lulubell och har fått general Rommel på kornet.
    Men det ligger kanske så till, att världen skulle må mycket bättre av att flera killar körde gräsklippare och att färre körde stridsvagn.