Vad göra åt gammal dam med telefon? 
 
  nr 13  1977                                                                                            
■■■ Släkten gör just nu gemensam sak för att hålla tant Agda i styr. Hon ringer nämligen till alla människor i stan och pratar en förskräcklig massa persilja.
 Egentligen är det inget fel på det hon säjer, men hon säjer det till fel personer. Det är inte så, att tant Agda är gaggig på nåt vis. Med sina 81 år borde hon rimligtvis ha passerat gaggighetsgränsen för länge sen, men hon är alltså klar som en spik i roten. Ser och hör gör hon som en jaktpilot. Och svär och gormar gör hon som en underofficer.
    Det är bara det, att hon på sistone kommit allt mindre överens med petmojen. Ska tant Agda pingla 334422, slår hon 887711 eller 775566, det beror på dagsformen.
  Hon slår numret till slaktarn och det är elverket som svarar:
    — Det var ena sabla entrecoter som herr Gustafsson skickade opp i lördags, ryter tant Agda.
    — Ett ögonblick, säjer elverkets växel, så ska vi koppla er till Gustafsson. . .
    Och sen får någon stackars avdelningschef på elverket veta att han kan behålla sin förbannade svinmat för sej själv.
    Hon slår numret till NK:s möbelavdelning för att höra om dom har randiga soffor och en argsint major på Östermalm svarar, att visserligen har han randiga soffor men va fan har gamla käringar i Vasastan med den saken att göra?
    Hon slår numret till L M Ericsson i Midsommarkransen och frågar hur det ska bli med Olofström och sportredaktören på någon kvällstidning svarar, att Olofström kommer nog att spela kvar i samma division i höst som nu.
  Tant Agda lägger sej alltså i allt som går att lägga sej i, men lägger sej i på fel sätt. Hon fick en tankeställare när hon ringde till mattpiskarfirman och bad dem skicka Johnsson som fixat hennes mattor ända sen 1958. Det var emellertid inte mattpiskarfirman hon ringde utan Båtmässan. Det kom opp en oljig typ med en Johnson på 40 hästar och ville ha nie å fem kontant.
    Tant Agda sparkade honom på smalbenen och drog igen dörren. Men efteråt såg hon för en gångs skull lite tankfull ut.
    Det blev inga samtal på ett par dar. Men snart var det full rulle på henne igen.
    Hon ringde delikatesshandlare Östlund på hörnet och beställde ett lamm till påsken. En som lät väldigt snäll men uppgav sej heta Torbjörn och jobba på kanslihuset, sa att tyvärr var alla får slutsålda för tillfället.
  Hon ringde Gatukontoret och sa, att man inte ska sluta sanda på gatorna bara för att det råkat vara vårdagjämning och ett mopedbud på en expressfirma svarade, att “om tanten trodde att han personligen skulle gå ut å sanda, så var det grusade förhoppningar alltså”. Dom är ju rätt roliga ändå, dagens mopedburna ilbud.
    Släkten hade stort råd häromkvällen för att diskutera vad vi ska göra med tanten. Hon kan ju ställa till ett elände med sitt evinnerliga felringande.
    — Men en del som hon ringer får ju ganska roligt ändå, sa milda kusin Astrid och glittrade med ögona.
    — Vi fimpar sladden för käringen, sa en kedjerökande yngling som satt med knäna under hakan för platåsulornas. skull. Som sonson till tant Agdas bror hade han distans till den gamla och saknade allt förbarmande.
    — Vi kan väl försöka tala med henne, sa förståndiga farbror Sven som ligger närmast till för att ärva och inte vill stöta sej.
    — Jour, föreslog socialt tänkande tant Ingrid. Vi turas om att sitta hos henne och hjälpa henne med att slå numren när hon önskar telefonera.
    — Jävla nys alltså, sa finniga Holger som inte har utsikt att ärva ett rävis. Låt käringen hållas, alltid får hon väl ut något av sitt snack i luren.
    — Om inte annat så dryga telefonräkningar, sa ärvande Sven dystert.
    Mitt i alltihopa ringde tant Agda och sa, att vi på T-centralen borde se till att förarna inte stängde dörrarna i tåget med en sådan förbannad fermitet att gamla människor inte kom med.
    — Men kära tant Agda, det är ju Sven, sa han som räknar med att ärva.
    — Nä dra mej på en liten vagn, sa tant Agda. När börja du på SL? Trivdes du inte på fortifikationsförvaltningen?
    Hon är magnifik.
    Mest är vi oroliga för att tant Agda ska stöta sej med småföretagarna i kvarteret i Vasastan, Östlund på delikatessen, slaktar Gustafsson och den snälla fröken Hansson i speceriaffären. Det är vänliga människor allihopa, så det ordnar sej kanske om dom tar tant Agda med en smula humor. Men Osvaldsson i bageriet har en kort stubin.
    Och det vore för illa om tant Agda skulle komma på kant med Osvaldsson, för honom är hon beroende av. Han har levererat hennes morgonfralla sen 1932. Och tant Agda skulle smälla av utan sina morgonfralla.
  Släktrådet beslutade att ärvande Sven och sociala Ingrid tillsammans skulle uppsöka bagare Osvaldsson och sätta honom in i situationen.
    Men Osvaldsson var överraskande positiv i sin inställning. 
    Agda, sa han, det är ingen fara med henne. Tur bara att man har grammofon på lagret, för hon ringer vid halvniosnåret varenda lördagsmorgon och säjer:
    — Är det herr Tellemar? Bra, då vill jag bara säja att jag skiter i hur det går för Södertälje i ishockey, jag struntar i var herr Tellemar spelade basfiol 1954 och det var inte roligt ett förbannade dugg att komma fram, men spelar han inte “Havsörnsvalsen” så slår jag ihjäl honom!
    Då spelar jag “Havsörnsvalsen”, sa Osvaldsson och log. Har man känt en människa sen 1932 vill man gärna göra något för henne. . . Men ibland slår hon fel nuffra på apparaten och kommer till Östlund på hörnet. Han har bara gamla swinglåtar. Sist körde han “On the Atchison Topeka and the Santa Fe” för'na.
  Ärvande Sven och sociala Ingrid stövlade raka vägen upp till tant Agda, som satt i telefon, var annars.
    Sätt er barn, sa hon, jag ska bara ringa Otto Nordenskiöld och säga'n ett par ord om den där Tellemar. Han luras, snorvalpen! Sist lira han “Havsörnsvalsen” för mej, men när jag hörde efter, så var det “Aint misbehavin’” på radion med den där negern. 
    Sånt tål jag inte.