Ingen kan ana vad som finns under snön! 
 
                    
nr 11 1979

    Det varnas för lite av varje i fjällvärlden. Mångahanda faror hotar turisten. Mera sällan varnas det för bäckraviner.
    Det förhåller sej nämligen så att under det till synes bottenfrusna snötäcket, porlar det små bäckar.
När det våras i fjällen våras det underifrån så att säga. Och förrädiska håligheter uppstår.
    Nu ska jag berätta om Lundström, en man som sjönk ner i en bäckravin. Intet ont anande gav han sej i väg utför en inbjudande backe där många åkare givit sig hän före Lundström, av spåren att döma. Mitt i backen sa det bara slurp och Lundström sjönk ner till armhålorna med skidor och allt. Det är en ganska löjlig situation men inte värre än att man kan ta sej ur den. Om man lägger stavarna på ömse sidor om sej, placerar händerna mitt på dem så ska det väl hjälpa med en kraftig armhävning, resonerade Lundström.
    Visst det gick fint. Det förargliga var bara det att skidor och pjäxor och brallor stannade kvar där nere i hålet! Och där stod Lundström mitt i en av Härjedalens ljuvligaste backar i luva, jacka och ingenting mer än ett par stavar och förbannade det ögonblicket han köpte skidbyxor av den modell man hakar fast i kängskaften. Och, herregud, kom det inte ett fruntimmer susande också!
    Lundström gjorde det enda raka hoppade ner i hålet igen.
    — Kan jag hjälpa er upp? undrade den skidåkande damen.
    — Nej, varför skulle ni det? sa Lundström. Jag bara sköter mitt jobb åt bolaget.
    — Vilket bolag?
    — Norsk Petroleum. Vi borrar efter olja här.
    — Vi? sa damen. Jag tycker ni verkar vara ganska ensam.
    — Nejdå, sa Lundström. Verkmästaren är här också. Det är på hans axlar jag står.
    — Det där sa en herre i röd täckoverall och slokhatt. Det där kan väl inte vara värst trevligt?
    — Det finns dom som har det värre, sa Lundström. Jag sitter till häst. Det är värre för honom.
    — Ska jag ringa fjällräddningen? undrade slokhatten.
    — Fjällräddningen det är jag det, sa Lundström. Vi har just varit med mat till en stackars gumma som bor i en översnöad stuga här under. Hon ger just hästen en kaka bröd.
    — Då så, sa mannen i slokhatten och susade vidare.
    Jag får gräva upp hålet så att jag kommer ner efter brallor, dojor och skidor, tänkte Lundström. 
Men det är stark trafik i fjällvärlden så här i sportlovstider. Man får aldrig vara i fred.
    En hjulbent morsa med tre knattar kom plogande med kurs rakt på Lundström.
    — Kolla, skrek ungarna. En halv gubbe!
    — Stackars man, sa morsan. Vad har hänt?
    — Ingenting utom att vi håller på med nya tunnelbanestationen här.
    — Tunnelbana i fjällen?
    — Ja, sa Lundström, nya linjen från Röros till Ljungdalen. En viktig bit i den nya turistsatsningen i västra Härjedalen.
    — Så det är ingenting jag kan göra för er då?
    — Jo, ni kan ringa till SL och be att dom kör lite saktare. Dom blåser på med tåget så det drar lite kallt om häcken.
    När morsan tagit sina knattar och pyst, började Lundström gräva allt vad han orkade med armarna.
    — Vad ska det där föreställa, undrade en äldre herre i anorak och benbindor.
    — Vi simmare får inte slarva med djupsnöträningen, flåsade Lundström, tre halvtimmes pass om dagen.
    Förbannade människor, att man inte kan få gräva i fred. Lundström började känna sig tämligen frusen om baken. Fick han tag i brallorna skulle han dra dom på sig, fiska rätt på skidor och pjäxor och åka raka vägen till hotellet och kasta brädorna i brasan. Aldrig mer skulle han köpa ett par skidbyxor av denna lömska typ. Lundström grävde och en ensam fjällhare satte sej strax bredvid honom och tittade på. Harar i fjällen har sett det mesta av konstigt folk men det här var något extra.
    — Är ni i nöd? undrade en lärarinna med åtta skolbarn i släptåg.
    — Nää, suckade Lundström. Jag bor här. Jag har grävt ner mej för det blir snöstorm om en kvart. Pinna hem med ungarna så fort ni hinner!
    — Oh ja, tack för tipset, sa lärarinnan och la iväg  utför fjället så snön sprutade.
    Men visst var Lundström i yttersta nöd. Han såg i andanom hur han i skydd av mörkret pulsade ut de tre kilometerna till hotellet, den första Härjedalsturisten med bar underkropp. Han kunde ta sej in bakvägen på hotellet, sno åt sej en filt i förrådet och slinka upp på rummet till ett värmande bad.
   Något annat sätt att ta sej ur den här situationen kunde han faktiskt inte komma på. Ett radikalt sätt hade förstås varit att ge fan i konvenansen och rusa hem som vår herre skapat honom redan i dagsljus. 
Men Lundström är en blyg person. Så fanns ju också chansen förstås att gräva fram byxor och skidor.
    Men. . . varför gräva? Hade underkroppen slunkit ner genom hålet så skulle väl överkroppen kunna slinka samma väg? Skulle han våga ett sånt steg? Han körde stavarna i snön vid kanten av hålet, band sin halsduk som en flagg i toppen av den ena så att eftervärlden skulle se var han försvunnit. Sen höjde han armarna i vädret och lät tyngdlagen göra sitt.
    Det var ljust där nere och riktigt varmt. Tre fnittrande damer satt kring ett stearinljus och sa:
    — Hej. Välkommen i igloon. Men nästa gång kan du väl komma genom ingången i stället för genom taket?
    Herregud, sa Lundström.
    — Här har du dina brallor, sa damerna. Sen får du kliva ner från bordet för nu ska vi käka middag. Vill du smaka, det blir fläsk och bruna bönor?
    Lundström har aldrig tillryggalagt tre kilometer på skidor så fort i hela sitt liv.