Varför blir det stopp i hjärnan just som tåget ska gå?
 
    
nr 22  1970                 
■■■ Den mänskliga hjärnan är en besynnerlig mekanism. Den börjar arbeta i samma ögonblick som vi föds, den utvecklas under större delen av vår livstid för att plötsligt upphöra att fungera i samma ögonblick som vi ska vinka av någon vid ett tåg.
  Stockholms Central klockan 19.40 när expresståget Nordpilen ska avgå mot Luleå och Kiruna: En medelålders man står lutad ut genom fönstret, nere på perrongen står två vänner, en herre och en dam, som följt honom till tåget.
    Hon säjer:
    — Nu får vi se om tåget går i tid.
    Han på tåget säjer:
    — Dom brukar gå i tid.
    Han på perrongen säjer:
    — Javars.
    Sedan uppstår dödstystnad. Tre människor, som varit, vänner i decennier, upplever en förtvivlad situation. Ingen kan för sitt liv hitta på något att säja. Han på tåget tittar nästan vädjande på stationsklockan som tar en evighet på sej att tillryggalägga en minut. Han på perrongen tittar på sin armbandsklocka. Damen tittar på sina skospetsar.
    Han med armbandsklockan säjer:
    — Nog är min tjuge i alltid. Dödstyst, paus. Sen öppnar han på tåget munnen och tar nästan sats för att göra ett uttalande. Han säjer:
    — Min e också tjuge i.
  En tankeläsare skulle kunna tala om vad han tänker innerst inne. Han tänker:
    — Kan inte dom här två försvinna så man får dra sej fram till kafévagnen och få en bärsa?
    Men han säjer ingenting. Tre dödstysta människor är så dödstysta att man kan höra magarna kurra på dom, En tankeläsare skulle kunna upplysa att de två på perrongen tänker:
    — Går inte tåget snart med den här tråkiga karln, så blir vi vansinniga.
    Men de säjer ingenting.
    Plötsligt vaknar deras ansikten till liv, de ler, de skrattar, de vinkar och tjoar. Orsaken till denna metamorfos är att tåget börjat röra på sej. Lättnaden är enorm! Men ack, det var bara loket som kopplades till. Tåget gjorde bara ett ryck på en halv meter. Leendena dör, vinkningarna upphör, tre högerarmar sjunker sakta ner som vissnande tulpaner.
    Mannen i kupéfönstret tittar inåt vagnen och låtsas att han har sett nåt speciellt. Mannen på perrongen knäpper upp och knäpper igen kavajen fyra gånger. Kvinnan rotar i sin handväska, kanske hittar hon på botten av denna någonting att säja.
    Aldrig har tre människor haft en sådan brinnande lust att skjuta ner varandra.
  Då händer det. Tåget rör sej med en knyck och börjar sakta rulla ut från perrongen. Samma skådespel upprepas: Tre personer strålar av lycka, de ler så brett att man tror de ska le örona av sej och ett febrilt vinkande utbryter. Inte nog med det, de båda människorna på perrongen börjar springa utmed tåget som om de önskade att få rå om den bortresande så länge som möjligt, ta till vara varje sekund av hans närvaro. Och inte nog med det heller, DE PRATAR!
    Den halvspringande mannen skriker:
    — Hälsa Vilma och Peter och säj att jag ska skicka dom ett kostnadsförslag på den där trädgårdsmöbeln dom talade om!
  Den halvspringande damen skriker: Skulle den vara vitlackerad eller tryckimpregnerad, kommmer du ihåg ifall dom sa det?
  Han på tåget skriker:
    — Den ska vara tryckimpregnerad, och så ska det vara armstöd på stolarna, men sittdynor behöver ni inte bry er om för dom ska Vilma sy själv, för det är så billigt med skumplast och lite tyg, sa hon!
  Den halvspringande herrn skriker, nu något flåsande:
    — Hälsa att det finns hammockar i samma stil.
  Den halvspringande damen skriker, inte för att hon har något att meddela, utan därför att hon håller på att bli överkörd av ett av dessa trucktåg som unga SJ-anställda raggare älskar att skrämma slag på folk med.
  Han på tåget skriker:
    — Det ska inte vara någon hammock!!!
  Den halvspringande herrn flåsar i full galopp:
    — Va sa du?
  Han på tåget skriker:
    — DET SKA INTE VARA NÅGON HAMMOCK!
  Den halvspringande herrn stannar och formar händerna till en tratt för munnen och ropar efter det bortdunkande tågsättet:
    — VA SA DU?
  Norrlandståget dundrar ut från huvudstaden med en herre som hänger med halva kroppen utanför tåget och gallskriker:
    — DET SKA INTE VARA NÅGON HAMMOCK!
    Åtta banarbetare sysselsatta med att lägga nya spår för pendeltrafiken, skakar på skallen och säjer, att folk bär sej konstigt åt.
    Och visst har dom rätt i det. Vi är ett besynnerligt folk med nyckfullt fungerande hjärnor. Jag har en orolig känsla av att Vilma och Peter torskat på en hammock i alla fall.