VARFÖR FÅR ALDRIG LAGOM EN CHANS
                    
nr 38 1980
■■■ Det står i Husmodern, att bantar man tre kilo i veckan med Christina Schollins metod, mår man slutligen ganska bra. Är det så säkert? På 30 veckor skulle man banta bort hela sig. Håller man på ett år, har man en del av sig själv att fordra. Kan det vara någonting att stå efter?
    Allvarligt talat förstår jag inte det här med bantning. Livet har lärt mig att runda personer som jag mår bäst av att vara runda.
    En gång bantade jag framgångsrikt med Lill-Babs. Det försvann åtta kilo Olsson, men jag blev aldrig så där helsickes lycklig som tidningen utlovade, mest beroende på att fläsket försvann men inte skinnet. Att gå genom livet som en kalkon med fladdrande skinnrester av det som en gång var dubbelhakor, är inte roligt alls.
  En som vet, förmanade mig och sa, att Lill-Babs metod var fel, ska man banta så ska det ske med kroppsövningar som inte bara sänker vikten utan även stramar till höljet!
    Det var en mycket imponerande motionshall fylld med seniga gubbar som förlorat sina kilon för länge sen och
nu motionerade vidare av bara farten.
    Två kvällar i veckan fick man i detta sällskap trampa cykel, hoppa rep, orma sig på golvet med en träningsboll, göra sit ups mot väggen samt spänna rövkrok med någon direktör från Djursholm. Jag började på 92-kilosnivån, höll ut i åtta veckor och fann att jag därefter vägde 92 kilo.
    Inte ett gram hade försvunnit. Pengarna tillbaka! Icke, sa gymnastikledaren, ditt fett har ersatts av sund muskulatur.
    — Den sunda muskulaturen sitter i så fall på precis samma ställen där det förr satt osunt fett, hävdade jag.
    Kosten, sa en annan som vet. Det hänger inte bara på motion, man måste lägga om matvanorna också, har inte Lill-Babs sagt det?
  Vi åt sallad i tre veckor. Katten, som brukar sitta vid våra fötter och slicka i sig godbitar från bordet, var den enda som magrade. Med någonting dolskt i blicken gick hon en dag ut genom dörren och tog sig en fågel.
    Dåre, sa en tredje som vet, motion och varsamhet med kosten räcker inte, man måste ändra sina spritvanor också! Vet du hur många kalorier det går på en sexa whisky och soda?
    Jag levde en tid som en isvattendrickande vegetarian med dagliga pass på motionscykel och regelbundna motionsrundor. Hålögd knatade jag elljusspåret fram i mörka höstkvällar. Vad jag kan minnas hände det aldrig att jag mötte någon Lill-Babs eller Christina Schollin på vägen.
    Det enda jag mötte var ett äkta par som var ute och vallade en hund. Mannen pekade på mig och sa:
    — Där kommer en till som tror att man kan lubba ikapp sin potens!
    Då lade jag av. Jag vägde 92 kilo. Det var tre år sen och under dessa tre år har jag ätit och supit och inte unnat mig annan motion än den som vedhuggning och rodd kan ge. Jag väger nu 92 kilo och mår bra. En sund själ i en rund kropp.
  Ibland träffar jag unga förtjusande damer på party, vilka gärna skulle vilja ta både en drink och en jordnöt men stålsätter sig för viktens skull. Att de har figurer som en metmaskar hejdar dem icke, de bantar!
    Får jag fråga: Vem har inbillat svenska kvinnor att de ska se ut som metmaskar? Och för vems skull förvandlar de sig till metmaskar? Det kan väl aldrig vara för att de vill behaga den svenske mannen? I så fall har de huggit i sten. Så pass känner jag nämligen den svenske mannen att jag vet, att han föredrar mulliga madammer med former. Det har han gjort i alla tider, ty det bor en patron Esping i varje svensk gubbe. Patron Esping var den där figuren i Fritjof Nilsson Piratens "Bock i örtagård" som ideligen pläderade för att "man ska ha händerna fulla när man älskar".
    Svenska män är inte precis ensamma om detta kvinnoideal, det gäller över hela världen. När vann en svensk metmask en skönhetstävling på det internationella planet sist? Rätta mig om jag har fel, men någon svensk miss Universum har vi inte upplevt på åratal. Vi hade faktiskt en böna som vann en gång. Hon hette Anita Ekberg. Men så hade hon former också. Det var en tjej som kunde smälla i sig köttbullar det! Fat is beautiful, sa juryn och hängde på henne första pris.
    Ändå är dessa bantningsserier och avmagringstips en ständigt återkommande säljgrej på svenska damtidningars löpsedlar. Jag begriper det inte. Det är med mig som med tomten hos Viktor Rydberg, jag "grubblar fast ej det lär båta över en förunderlig gåta".
  Tro nu inte att jag pläderar för vilken fetma som helst. De där grabbarna som lever på öl och ser ut som strixmajorer vid 22 års ålder har jag ingenting till övers för. Man kan se dem på Råsunda när Bajen lirar, dom är bajenentusiaster på dagarna och statister hos Janne Halldoff om nätterna.
    Lagom är ju alltid bäst, men lagom får sällan en chans. Minns ni twiggyfebern som rasade i slutet av 60-talet? Flickorna var så magra, att det gick rykten om att de blivit med barn så fort de råkat svälja en valnöt.
  Unga svenska flickor i sin bästa ålder bantade ner sig tills de såg ut som Martin Ljung. Detta sammanföll med det kortkorta modet. Martin Ljung i kjolar som slutade mitt på ett knotigt lår, tro mig, det var inte vackert. Många av de bantande tjejerna fick psykiska besvär av sitt svältande, neuroser och depressioner följde i ett fånigt modes spår. Vi som protesterade kallades på den tiden för konservativa gamlingar. På en nytagen bild av Twiggy, som jag såg häromdagen, framgick det att madammen ifråga är både rund och go att se på i dag. Hur är det med hennes efterföljerskor? Har de muckat från klinikerna?
    Man undrar varför folkkära kändistjejer ställer sig i spetsen för bantningshysterin? Vad vore Lill-Babs utan sina former? Är det någon som på allvar vill ha Christina Schollin mager? Är inte Mona Tumba bra som hon är?
    På den första frågan svarar jag: Ingenting.
    På den andra svarar jag: Nej!
    På den tredje: Jo, absolut.