Världen  har förändrats sen 1932! 
 
      
nr 36  1976
 ■■■ Efter många år i förorten har vi flyttat in till stan igen och måste gå på visiter. Det hör till god ton. Eftersom man inte riktigt vet hur man bär sej åt när man gör visiter hos de nya grannarna i huset skaffar man sej litteratur i ämnet. Det var inte så lätt, men vi hittade en förträfflig bok på ett antikvariat "Etikett och god ton - praktisk handbok i sättet att uppföra sig", utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag 1932.
   På sidan 207 stod allt om hur man gör visiter. Låt mej citera:
   »Som bekant är det i städer, köpingar och andra samhällen regel, att den nyinflyttade först gör visit, vilket skall ske snarast möjligt efter flyttningen. . . Ett ungt par har flyttat till Blåmåla, låt oss följa dem på första visiten, i behaglig tid ringa de på låt oss säga en grannes dörr. Hembiträdet öppnar och frun frågar: 
    — Tar fru L emot?
Antingen hembiträdet säjer ja eller nej skola de besökande stiga in i tamburen. Besökande får aldrig liksom bud vänta i farstun. Tar fru L inte emot, lägger den besökande damen 2 av mannens och 1 av sina kort, alla vikta, på en silvertallrik eller bricka, som hembiträdet räcker fram. Tar fru L emot, hjälper hembiträdet herrn av med ytterrocken och frun ev. med pälsen. »
   Handboken säjer vidare:
   »Den manliga visitdräkten är helst jackett eller svart kavaj med mörka randiga byxor. Men även blå kavajkostym duger bra. Egentligen skall en herre enligt gammal regel göra visit i hög hatt, som jämte handskarna tages med in i salongen, men det bruket är mycket bortlagt. Damen, som är klädd i snygg vardagsklänning med långa ärmar, går in i hatt, handskar och kappa (ej gärna i päls såvida den ej är särskilt lätt och elegant). Är värdinnan mycket äldre eller högre i rang, tar den besökande damen av höger handske och håller den i vänster hand. Unga flickor hålla alltid handsken så, när de göra visit i familjer. När herrn är färdig och justerat sitt hår framför spegeln, öppnar hembiträdet dörren till det rum, där fru L tar emot. Så fort de besökande kommit inom dörren går värdinnan emot dem och räcker först frun, så herrn sin hand. Medan hon hälsar på frun presenterar herrn sig själv och sin hustru och säger några ord om anledningen till besöket, att de just flyttat till orten osv. . .
    Sedan värdinnan tagit de besökande i hand ber hon dem slå sig ned och sätter sig själv, vanligen i soffan med den besökande damen bredvid sig och herrn på en stol mitt emot. Det är värdinnan, som nu skall hålla samtalet igång så lång tid besöket varar, dock med, som man får hoppas, benägen hjälp av de besökande.»
   Styrkta i självförtroendet av denna utomordentligt grundliga handledning skaffade vi randiga brallor, hög hatt och handskar och började göra våra visiter i den nya fastigheten. Och nu har vi lärt känna flera av våra grannar.
  Janssons ovanför oss, som har bubbel i sin avloppsledning, blev lite förvånade när vi klev in i tamburen och med hög röst undrade om "fru L tog emot". Man ska aldrig lära sej för mycket utantill.
  Varken Janssons eller Ekebrinks på fyra trappor visade sej ha hembiträden som öppnade dörren beredda med silverbrickan. Men hos Axelssons på femman stod det i alla fall ett tefat på tamburbordet där vi kunde lägga våra tre vikta visitkort. Det var en tonårig Che Guevara som öppnade. När vi lyfte på cylinderhatten och undrade om fru Axelsson tog emot, vände sej barnet in mot våningen och råmade:
    — Morsan, de e en trolleriprofessor här och skräpar ner med papper!
    Lundestål på andra våningen hade heller inget hembiträde utan det var herr Lundestål själv som öppnade. Han hissade opp brallorna och skrek hej så det dånade, men i stället för att ta hand om hatt, handskar och visitkort, dunkade han oss i ryggen och sa:
    — Jassa ere du, den nya jäveln på en trappa? Å tanten haru merej. Va festlit. Kom in å ta rej ett järn!
  Lindgrens högst opp sa, att det var ett satans rännande på nasare. Dom skulle ingenting ha.
    — Förlåt, sa vi, men ni har fått det här om bakfoten.
    — Tror jag väl inte, sa Lindgren, de e väl ingen som köper höga hattar i den här värmen!
  Jonassons i B-uppgången mönstrade oss från topp till tå och sa, att det var inte hos honom som det var begravning. "Men fråga hos Purlings i våningen ovanför. Han har sett lite vissen ut hela sommarn."
  Hos Purlings visade det sej, att herr Purling trots allt överlevt. Men lite gaggig hade han väl blivit, för han tog oss för ett par husagitatorer från Moderaterna och bad om sin hälsning till Gösta Bohman vars idéer han delade.
  Och gamla änkan Lundforss, ensam sedan 1956 när gamle ryttmästaren ramlade av hästen under en höstmanöver, pep genom brevlådan, att det där med visiter, det hade hon åkt dit på förut. Sist hon öppnade dörren för ett yngre par, blev hon av med både pensionspengarna och TV:n.
    Vi petade in våra tre vikta visitkort genom springan under dörren och avslutade därmed våra försök att göra visiter. 
    Världen har förändrats sen 1932.