Visst... alla är vi rädda i luften!?
 
                                           
nr 10 1980
■■■ Det är klart att Söderlund i viken blev lite avundsjuk när det står klart för honom att Öberg med Pentan och Oskarsson på udden skulle flyga till Lake Placid och gå på de olympiska vinterspelen. Det var kanske därför han sa till Öberg:
    — Vad jag inte begriper Öberg, det är att du åker med en sån som Oskarsson av alla varelser i sinnevärlden?
    — Klart, sa Öberg, att han kan va lite stöddig och mallig i pipen ibland men i grund och botten tror jag Oskarsson är en snäll människa och en ganska idealisk reskamrat.
    — Du får se till att du petar i honom en tub lugnande tabletter och en kvarting whisky innan ni lyfter från Arlanda, sa Söderlund.
    — Vaddå? sa Öberg. Vill du antyda att karln har flygskräck?
    — Skräck är inte ordet, sa Söderlund. Han råkar i panik och river hela planet. En gång mellan Bromma och Härnösand slog han sönder en hel Fokker och rev kläderna av flygvärdinnan. Han letade efter dörrnyckeln för han ville hoppa av mitt över Gävlebukten.
    — De visste jag inte sa Öberg.
    — Då vet du det nu, sa Söderlund och gick in till sej för att lägga några vedpinnar i spisen.
  Flygskräck kan man inte rå för. Det säjs att 85 procent av alla människor som flyger lider av den i tysthet, vare sej de flyger charter, inrikes eller utrikes. Det finns olika sätt att dölja sin flygskräck för omvärlden. Det kan man studera när inrikesmaskinerna lyfter.
■  Tuffa Viktor har fyllt munnen med Toy och stint stirrande i taket tuggar han frenetiskt ända tills man har landat i Östersund och motorerna stängts av. Då fattar han sin portfölj, sin rock och sin hatt och rusar av planet, sprintar över plattan till stationshuset, låser in sej på muggen och skakar av gråt i tio minuter. Sen är det över.
  Hysteriska Hulda snackar hela tiden med dem som sitter omkring. Fyra bänkrader i planet får veta allt om hennes arbetsförhållanden, hennes mosters sexualliv och farbror Ottos dåliga affärer. Sedan planet har landat tiger Hysteriska Hulda i fyra dygn.
  Vässande Valdemar formerar blyertspennor som en galning. Halvvägs till Härnösand är pennan lagom för en kanariefågel.
■  Bolmande Bertil tänder cigarretter, röker, fimpar, tänder, röker, fimpar, tänder, röker, fimpar och har forcerat en hel ask Marlboro innan vi ens har hunnit passera Söderhamn.
■  Prasslande Pia äter konfekt ur påsen med hastigheten hos ett modernt mudderverk.
■  Läsande Larsson stirrar stelt i den morgontidning han har framför sej, läser rubb och stubb på sidorna som en vansinnig men får knappast ut någonting av det eftersom han håller tidningen upp och ner.
■  Lugna Ludvig är inte så lugn som han försöker se ut. Han drar ideligen i slipsen. Att han är blodröd i ansiktet beror på att knuten är maximalt tilldragen och inte större än en ärta.
■  Skakiga Sixten är så rädd att händerna fladdrar. Han är mycket tacksam för att flygbolagen liksom SJ numera serverar kaffe i plastmuggar. Förr, när man använde porslin, slog han ut tänderna var gång han försökte dricka.
    Såna är vi alltså lite till mans vi och våra vanligaste flygpassagerare.
■  Öberg med Pentan hade skaffat någonting som hette Mogadon och skulle vara lugnande. Dessutom hade han handlat en kvarter whisky extra på tax-free shopen.
    — Ta först dom här tabletterna, sa han till Oskarsson.
    — Vadå för? sa Oskarsson.
    — Fråga inte, svälj! sa Öberg.
    Oskarsson svalde grimaserande en hel näve. . .
    — Och så en liten wirre ovanpå det! sade Öberg och överräckte ett fyllt dricksglas.
    — Jösses, sa Oskarsson, så här tidigt på dan? Vi har ju inte ens lyft från banan.
    — Nu ska Oskarsson vara en snäll ponke och göra som jag säjer, sa Öberg.
    — In i dimman, sa Oskarsson och tömde glaset.
    Sen somnade han in tvärt som om det hade gått en propp i karln. Öberg drog en suck av lättnad. Om elva timmar skulle de landa i New York och Oskarsson skulle sannolikt sussa gott hela vägen.
    Flyg är ganska långtråkigt. På tåg kan man åtminstone vandra genom vagnarna och titta på folk eller promenera till restaurangvagnen och få kaffe och en macka. På flyg finns det inget annat att fördriva tiden med än att gå på muggen och stjäla en tvål.
    Öberg gjorde så. På toaletten fanns det dessutom ett utsökt rakvatten. Öberg baddade sig och luktade som en av de där pojkarna med höga klackar och handväska.
    Det var då han hörde vrålet. En något bisarr syn mötte honom när han öppnade dörren. Två flygvärdinnor höll fast en rasande glad men vilt sparkande Oskarsson, som absolut ville in till besättningen i cockpit för att överta spakarna.
    — Här kommer min kompis Öberg med Pentan, skrek han. Öberg, tala om för brudarna att jag är sonson till baron von Richthofen! Det är min tur att köra!
    — Lugna ner dej, sa Öberg.
    — Dom här jävla pappslöjdarna kan ju inte, flyga! skrek Oskarsson. Inte en looping på flera timmar, inte ett fallande löv eller ens en liten topproll. Jävla smöråkare!
    Därpå rev han åt sej en bordduk som han la över huvudet, tog på sej ett par solglasögon, pekade på passagerarna med pipskaftet och skrek:
    — Det här är en kapning men ingenting ska hända er om ni bara håller er lugna! Värdinnan, lilla, hämta kapten för nya order! Ett fyrfaldigt leve för världens araber. . .
    Längre hann han inte förrän styrman slog honom i roten med en bok så han stöp på örona i en papperskorg.
    Hem från Lake Placid reste Öberg och Oskarsson i skilda plan. Oskarsson njöt hela vägen den odrogades goda sömn. För se flygskräck, det har han aldrig haft.