Visst är sådant tänkbart i fjällen!
 
  nr 3  1981     
■■■ Den gamle majoren satt i bastun på fjällhotellet och röt att visst var det en märklig skidåkarhistoria, men så tammefan han ville tro på den, hur sann den än bedyrades vara!
  Förutom majoren var vi en affärsman i Hongkongskjortor, en vd i databranschen och en som jag inte vet något speciellt om, bara att han såg ut att sälja begagnade Toyotor på bakgator i landsorten.
    Det var skjortimportören som drog historien om brevbäraren i Landskrona.
    En familj uti denna skånska stad hade en kvinnlig brevbärare, vilken punktlig som en klocka burit ut posten i området i fem år. Så en dag var hon plötsligt borta och försändelserna började singla in lite hur som helst, ibland klockan nio på morgonen, ibland inte förrän efter lunch.
    Fyra veckor senare var den kvinnliga brevbäraren tillbaka och man undrade var hon hållit hus?
    — Dels har jag varit i Zermatt och åkt skidor, sa hon, dels har jag varit sjukskriven en tid efter det.
    Nej, inte benbrott, inte ens en liten stukning.
    Ni skulle inte tro mej, om jag berättade det, sa hon.
    — Försök ändå, uppmanade familjen.
    JO, flickan skrev in sig i en skidskola på orten och vann snart sådana färdigheter i utförsåkning, att hon kunde ge sig ut i pisterna på egen hand. Det är inte så enkelt som man kan tro, ty i det backsystem där hon fröjdades höll tusentals skidentusiaster på med samma sak. Tät trafik rådde alltså och det gällde att se sig för. En förmiddag gick det illa.
    Vår hjältinna hade tagit liften upp till allra översta hanget och skulle just till att kasta sig utför, då hon märkte att hon fatalt nog blivit väldans kissnödig. Vad gör en kissnödig dam mitt i ett vimmel av internationella skidturister när det inte finns en toalett inom räckvidden för ett mänskligt öga?
    Jo, hon går avsides, lämnar strömmen och gömmer sig bakom en driva i backens kant. Där ställer hon ifrån sig stavarna. knäpper ner byxorna och sätter sig på huk med skidorna brett isär.
    Ingen såg henne.
    Men ack, just som hon genomfares av den jublande lättnad som sådan här verksamhet innebär, börjar skidorna glida! Fortare och fortare bär det i väg med flickan, som utan stavar och med byxorna nedkavlade inte har något annat att göra än att hänga med.
    Accelerationen blir enorm när man väger 64 kilo och tyngdlagen drar i vart och ett av dessa kilo. Och just där hanget tillfälligt planar ut, händer det, hennes störtlopp korsas av en intet ont anande gentleman. Krocken är oundviklig. Kvinnan rullar runt som en nyskjuten ripa i snön och klarar sig. När hon äntligen stannar ligger hon 300 meter nedanför den plats där hon kolliderat med mannen. Hon ser bara att denne förs bort på en slädbår för att transporteras ner i dalen. Själv kan hon ingenting göra annat än att dra på sig byxorna så att hon kan visa sig för folk. Det är inte så enkelt som det kan låta. Brevbärarinnan från Landskrona har nämligen blivit skinnflådd över hela akterkastellet. Men med två jävlar, åtta fy fan och ett par gallskrik får hon i alla fall byxorna på sig och kan ta sig till fots ner till civilisationen.
    För dem i Landskrona. som saknat henne, berättade hon vidare:
    Efter behandling i Zermatt och behandling på lasarettet här hemma, infann jag mig häromdagen på återbesök.
  I väntrummet var det spikat som vanligt av folk med allehanda krämpor. Och nu kommer det, som jag inte begär att ni ska tro. Den ene patienten efter den andra fick företräde hos doktorerna, snart var det bara en snygg kille i 35-årsåldern och jag kvar. Killen hade armen i gipsbandage. Någonting ska man ju säja. så jag sa:
    — Oj då, vad har du råkat ut för?
    — Det är en lång historia. sa killen.
    — Berätta, envisades jag.
    — Å, du kommer i alla fall inte att tro mej, sa han.
    Jodå, försäkrade jag. Och då sa han:
    — Jag var i Zermatt och åkte skidor för två veckor sedan och blev överkörd mitt i backen av en galen käring med nerknäppta byxor!
    Jag satt alldeles stum. Han sa:
    — Du tror mej inte, förstås.
    — Jo, sa jag tyst, jag tror dej.
    Tack för det åtminstone, sa killen. Och du då, vad sitter du här för?
    — Nja. sa jag, det kan göra detsamma
    Det rådde en eftertänksam tystnad i bastun efter denna märkliga historia.
    — Ja, jävlar, sa han som såg ut att sälja begagnade Toyotor på bakgator i landsorten. Mycket ska man höra innan örona ramlar av, tillade han.
    — Det bästa med historien är ju att den är alldeles sann, tyckte skjortimportören.
    I helvete, skrek majoren. Hela bastun ryckte till.
    — Många historier har jag hört om slalomäventyr, sa majoren, en del har jag upplevt personligen. Som den här, när glada Carlsson åkte tvärs igenom ladan och den där, när Gula Herman kom ner med en björk i famnen och prisade sin lycka att den var rutten, eljest hade den blivit hans död. Och jag minns hur Ägget fastnade med tummen i pjäxknäppet så att hon slog backrekordet i perfekt äggstil. Men den här historien är för otrolig för att vara sann! Jag vägrar att tro på den.
    Då sa skjortimportören, att den väl kunde vara sann, fast det inte precis händer sådana här saker på svenska fjällhotell.
    Ha, skrattade majoren, nog fan händer det att flickorna knäpper ner byxorna även på svenska fjällhotell, men det hör till sällsyntheterna att dom därvid har skidorna på sig.