Visst smilar bilförsäljarna!
 
    
  nr 43  1969                 
■■■ Elaka människor brukar säja, att bilförsäljarna är en yrkeskår som uppstod när det inte längre lönade sej att åka omkring och sälja hästar på marknader.
  Jag undrar i mitt stilla sinne om det var denna förolämpning mot en hel yrkeskår som Lennart Öjesten, motorredaktör på Expressen, hade i tankarna när han i söndags skrev: “Personligen slutar jag aldrig upp att förvånas och förtörnas över detta "bondfångeri", som även en del moderna bilförsäljare tror att de kan praktisera på till synes snälla och bortkomna kunder. Varför uppträder försäljarna inte lika smilande och tillmötesgående när det kommer in en snickare i försäljningslokalen som när de får syn på en motorredaktör?”
    Efter 13 bilaffärer i mitt liv måste jag tillstå att det inte har varit något fel på smilandet när det gäller mej. Jag har närmast, det intrycket, att om det är något som bilförsäljarna behärskar så är det smilandets konst. Tillmötesgående är dom också, alldeles för tillmötesgående. Man hinner i allmänhet inte stiga in i en utställningslokal förrän det ilar en smilande herre en till mötes och ställer den obligatoriska frågan:
    — Kan jag hjälpa till med någonting?
    Jag har alltid förtvivlat svårt att värja mej mot denna framrusande hjälpsamhet. Men Söderlund i viken lärde mej en gång hur dom ska tas. Det var på den tiden jag hade köpt en stationsvagn på avbetalning. Jag brukade kila ner på bilfirman för att i kassan inbetala 435 kronor varje den sista. Försäljarna i den firman lärde sej aldrig känna igen mej. Varje gång jag korsade lokalen i riktning mot kassan kom de skrillande över marmorgolvet leende som Hyland och frågade om det var något de kunde hjälpa till med. En avlöningsdag i mars var Söderlund med. En hjälpsam smilfink flög på oss redan i dörren, höll upp densamma och sa:
    — Kan jag hjälpa till med någonting?
    — Ja bra, sa Söderlund och vände ändan till. Jag har en hängselstropp därbak som har hoppat ur. Vill ni vara bussig att häkta fast den?
    Så ska dom tas, sa Söderlund efteråt. Jag älskar att springa in på bilfirmor och tackla försäljare. Dom har fått knyta slipsen åt mej, dom har sytt i knappar i kavajen och bjudit på otaliga cigarretter. Är dom efter denna behandling alltjämt efterhängsna kör jag fram med ångvälten.
    — Jag kanske får lov att visa vår nya modell? säjer försäljaren.
    — Javisst, säjer jag. Jag köper den på stubben bara jag får bra i inbyte för min ångvält.
    Då brukar dom komma av sej. Leendet dör och dom ser lite fåniga ut. I det ögonblicket får man inte släppa dom, utan köra hårt!
    — Det är en jävla bra ångvält, en Bolinder-Munktell 57:a. Nu kom visserligen 58:orna med direktinsprutning men det har ju ingen betydelse, för det är ju inte farterna som är det viktiga. Den här 57:an har gått bara 8000 mil och bara en ägare. Vad får jag?
    Den försäljare som i det ögonblicket inte springande lämnar lokalen för att gråta ut i armarna på försäljningschefen, är inte född, säjer Söderlund.
    Problemet är alltså inte hur man ska kunna få bilförsäljarna att le mot snickare Karlsson, utan hur man ska få dem att sluta smila.
  Ett annat fantastiskt sätt är att åka till försäljaren och klaga på den bil man köpte för en vecka sen. Jag minns att jag köpte en VW Cabriolet av Scania-Bilar på Lindhagensplan en gång. Den kostade inte mer än cirkus 11.000 på den tiden, men det tråkiga var att suffletten läckte som ett såll och ingen på Scania-Bilar kunde göra något åt det. Kundmottagaren sa:
    — Tapetseraren vi har, går inte att tala med, ni kanske ska vädja till honom att själv fixa saken?
    Tapetseraren bad mej bokstavligen talat dra åt helvete.
  Jag hänvisade till garantin och krävde att få en ny cabriolet i stället för den jag köpt, fast tät. Möjligen kunde jag gå med på avdrag för de 164 mil jag kört,
    Då dog leendet på försäljarens läppar. Han sa:
    — Dom där jävla cabrioleterna är hopplösa, köp en limousine i stället. Den kostar en tusenlapp mindre och håller tätt.
    — Vad får jag då för den här cabrioleten nysmord och öst?
    — Sex och tre.
    Inte nog med att dom smilar, försäljarna, dom har humor också. Den här killen är fortfarande i branschen, det såg jag i våras när jag var inne på samma ställe och köpte mej en ny bil, en Volkswagen Cabriolet, en tät!
    Andra killar i bilbranschen tycks tro att jag är missbelåten. Som en som ringde hem till mej från Volvo och sa:
    — Gut tak, när får vi lov att helse retaktören velkåmen i ten tsvenske volfofamilien? Vi petala pra för ten bil ni har. . .
    Dom har pörjat smila på telefon också.
    För övrigt tycker jag att det står så mycket fel i våra dagstidningar numera. Hur sköter dom korrekturläsningen?