ALLT KAN MAN FÖRVARA SIN NUBBE I
          
nr 25 1978
■■■ Ända sedan han kom som ett yrväder en aprilafton till Hemsöborna, han Carlsson med ett Höganäskrus i en svångrem kring halsen, har man i skärgårn visat en rik uppfinningsförmåga när det gällt den svåra konsten att förvara brännvin.
    Höganäskrusen är väl inte så vanliga längre, men mycket annat duger till att förvara livets droppar i.
  Söderlund i viken har ett gammalt kruthorn från flintbössornas tid med sig på fisketurerna. Det rymmer fyra supar och anses vara lagom för några timmars spinn efter gädda.
  Oskarsson har en vanlig fickplunta med skinnfodral. Hemma i stugan serverar han dessutom brännvin ur en liten tunna med kran.
  Öberg med Pentan är värre. Han har en karaff i form av en liten landå på hjul. Öppnar man dörr'n, rinner det ut en liten sup på 2 cl. Anordningen är från Schweiz och där har dom små vanor.
  Pettersson med Archimedesen är värst av alla, för han har brännvinet i en karaff som spelar "Stilla natt" när man lyfter den. Speldosor med sprit är mycket populära.
    Det är väl ingen tvekan om att svenska folket bedriver en liten kult kring nubben. Utöver allehanda mystiska hyss när man ska ta supen läggs det ned en rörande omsorg på brännvinets förvaring.
    I varenda stuga står det karaffer från Kosta och Orrefors med inskriptioner på, "Fars sup", "Morfars nubbe" eller "Pappas droppar".
    Det finns dom som förvarar nubben i gammeldags fotogenkannor, det finns dom som serverar den ur keramiska krus från den holländska spritfirman Bols, ganska lika de gamla krusen från Höganäs bortsett från svångremmen. 
  Det finns dom som skaffat sig sådana där kikare som är ihåliga, man skruvar av okularen när man känner för en klunk. Det finns dom som kör med ihåliga spatserkäppar med kork i kryckan. Och så finns det dessa legioner som står på bandyläktare om vintrarna med färdigblandad kask i termos.
    Se det gärna som en jönsig kult, säjer Söderlund och slår opp en OP ur kruthornet, men medge att det bor något av trivsel i den. Förr söp folk direkt ur flaskan och det var ingen fest över det, bara ett ohyfsat råsupande.
    — Kult må vara, sa Oskarsson på udden, men ibland tar den sig smaklösa uttryck. I förra veckan bjöd Isaksson på Rödskär på Bäska droppar ur en naken neger av porslin. Negern hade hög hatt. "Nu lyfter negern på hatten för dig", sa Isaksson när han skruvade bort hatten och slog opp.
  En gammal musiker som lirade med Sam Samson på 40-talet har lött igen tratten på trumpeten och serverar kröken genom munstycket, rapporterade Öberg.
    På Gålö känner jag en som har en spargris som pinkar konjak, erkänner Pettersson med Archimedesen.
    — Ska vi gå ut och måla nu? sa Söderlund.
    För anledningen till att han bjöd på OP ur kruthorn var att vi hjälpte honom att rödfärga kåken. Söderlund har ont i hålfötterna, kan inte stå på stege och måla utan att få kramp av pinnarna. Det är klart att vi hjälper honom, OP ur kruthorn är gott.
    Jo, gubbarna lyfte motvilligt från soffgruppen vid Söderlunds fönster med utsikt över farleden.
    Vi sätter väl igång igen, sa Öberg. Du Söderlund kan väl fylla på hornet till nästa rast.
    — Ska bli, sa Söderlund. Men det vankas inte en krök till förrän norra gaveln är klar. Och så vill jag ha lite bättrat kring fönstren på bakre långsidan.
    Det finns ingenting så hopplöst som att måla med rödfärg. Den bara rinner som vatten ur penslarna. Och när man målar uppåt, under takskäggen, får man lika mycket färg i nosen som på trävirket. Efter en kvart ser man ut i ansiktet som en folktäthetskarta över Belgien.
  Söderlunds hund tycker inte heller om att det målas med rödfärg. Det är en nyfiken hund och man gör sig inte i rött. Prickig och olycklig ränner han runt holmen, utskrattad av övriga hundar.
    — Det är synd om hunden, säjer Öberg,
    — Han får skylla sig själv, säjer Söderlund, springa i vägen när det målas!
    — Han blir psykiskt lidande, säjer Oskarson. Ser du inte hur han hänger med svansen? Förmodligen har han just varit borta och friat till Isakssons tik och fått nobben därför att han ser så larvig ut med sina prickar.
    — Tvätta hunden, säjer Pettersson med Archimedesen uppifrån sin stegnock.
    — Jag har försökt, säjer Söderlund, men det går inte bort.
    — Försökt? Hur då?
    — Sparka i'n från bryggan. Men han är lika fläckig för det.
    — Det är ju för fan linolja och såpa i rödfärgen, vanligt vatten biter inte. Du får ta terpentin, säjer Pettersson.
    — Då gör jag det, säjer Söderlund.
        En kvart senare kommer Söderlunds jycke trippande med svansen i vädret, glad och ren som ett offerlamm.
    — Nu är det väl dags för en sup? säjer Öberg. Hela gaveln är klar.
    — Långsidan är bättrad, säjer Pettersson.
    — Tyvärr, säjer Söderlund, spriten var slut. Kruthornet är torrt så det dammar.
    — Jag har en 75:a vodka bakom blomkrukan på verandan, säjer Pettersson.
    — Kvällen är räddad, säjer Oskarsson och kanar nedför stegen.
    — Det är den inte, säjer Söderlund och ser påtagligt butter ut. Var det sprit i flaskan på verandan? Jag trodde det var terpentin. 
    Pettersson får skylla sig själv. Vi är inte vana vid här i skärgårn att folk förvarar brännvin i brännvinsflaskor. Men Pettersson har alltid varit en originell ordning.