Än en gång vi seglade i hamn! 
 
nr 51  1966 
    Med gryningens luciasånger ännu ringande i örona styrde vi Bobbie Ericssons båt genom snöyran
från Saltsjöbaden till Stockholm. Den vintersovande snickarglädjen längs innerskärgårdens stränder slog upp en och annan fönsterlucka och kisade förvånat.
    Båten heter »Adventure» och
byggdes för äventyraren Felix Brandsten vilken seglade henne från San Francisco genom Panama och över Atlanten till Sverige. Det var en äventyrlig resa som inte blev mindre äventyrlig genom att Brandsten hade sällskap av en full finne som försökte kasta Brandsten i sjön när han inte fick nog med borsten.
    PR-mannen Bobbie Ericsson,
känd bl. a. för att ha komponerat sådana minnesvärda TV-schlagrar som April, April och En gång i Stockholm, köpte båten i kompanjonskap med Eric "Kvar i sängen" Sandström. Första gången Sandström färdades med »Adventure» hade han otur. Motorn stoppade inte, dvs. att det var, just det den gjorde. Med ett förtvivlat paddlande nådde Sandström i kvällningen ett varv där han hoppades få motorn lagad. Varvet hade, dagen innan stängt för säsongen. Andra gången Sandström hade båten, skulle han representationssegla med tvenne engelsmän. På grund av en manöver, som inte står att läsa om i en enda handbok, ramlade bägge engelsmännen i sjön. Sen dess äger Ericsson båten ensam. Sandström tar sej numera fram med cykel.
    Vi rundade Badholmen i
Saltsjöbaden och konstaterade att något kallare än ett översnöat kallbadhus finns inte. Besättningen satt på däck i skinnluvor och drack glögg. Stämningen blev så munter att »Adventure» skakade i skrovet, hon trodde kanske att det var finnen som kommit igen. Vissa försök att mitt på Baggensfjärden stämma upp sången, Sankta Lucia, nedtrycktes av en motor som hette Albin och vrålade med halsen full av fotogen.
    Medan kursen ställdes mot
Boo fyr och vita flingor föll i den varma glöggen och där ljöt en död i skönhet, berättade någon historien om han som fick en pälsmössa av Albert Engström.
    
— Varför har han inte den
fina pälsmössan på sej som han fick av mej? sa Albert.
    
— Har inte hatte'n sen olyckan hände, sa mannen.
    — Vicken olycka? 

    — Grannen ropade och ville
bju på en sup, men jag hörde’t inte!
    
Vi tycker att vi kunde höra
hur det längst inne i Mornäsviken satt en man på en brygga och skrattade. Han var den ende som inte hört historien förut.
    Folket ombord bestod av killar som sa frammen om fören och knöt snören i stället för att
slå knopar.
    Herr Sjöström, Allmänna Annonsbyrån berättade hur han
fått tvärstopp med en segelbåt mellan två kobbar i Harstena. Det syntes inget grund nånstans, men båten rörde sej inte ur fläcken. Någon ombord kom att kika upp i himlen, och si, masttoppen hade fastnat i en telefonledning!
    Boo fyr passerades med goda
sju knop. Boo fyr är en lustig fyr, den ser ut som en liten hundkoja som det blinkar rött i. Med lite fantasi kunde man föreställa sej att därinne låg en blinkande rottweiler, rödögd efter morgonens lussefirande.
    Ute ur Skurusundet råkade vi
ut för kraftiga vågsvall så att »Adventure» krängde kraftigt.
    
— Va, var det? undrade en
besättningsman som fått glögg i knäet.
    
— Ångfartyget »Västan», rapporterade rorgängaren lakoniskt.
    En herr Friberg från Sveriges
Radio var mycket upprörd över detta påstående, att inte kunna skilja Västan (byggd 1900) från Tynningö (byggd 1964)! Den första "Västan" hette från början »Dalarö Ström». Men när »Dalarö Ström» omdöptes till det nesliga  »Reserv», fick  »Nya Svartsjölandet» överta namnet »Västan». Påpekade herr Friberg i förbigående.
    Tut!  Eftersom herr Ericsson jobbar åt Sveabolaget och har en
del med båtar att göra, ville herr Friberg,  något argsint, veta varför Sveabolagets finlandsbåtar inte tutar vid Blockhusudden när Bore rederiets finlandsbåtar gör det.
    Herr Ericsson genmälte att Sveabolagets båtar tutar längre
utåt Vaxholm till.
    
Herr Friberg replikerade att
det vore en god PR för Sveabolaget att tuta inne på själva Strömmen. Det skadar inte att göra lite väsen av sej. Herr Ericssons påstående att Sveabolaget tutar redan i höjd med Fjäderholmarna ville han fö. betvivla.
    
Herr Grandin, Dagens Nyheter, tyckte sej ha observerat att
sedan  Sveabolaget fick inflytande även över Vaxholmsbolaget så har även detta bolags kaptener slutat tuta. Med ångvisslan alltså. Beträffande Finlandsbåtarna ville herr Grandin tillfoga, att ett tutande i höjd med Skeppsholmen vore en service som polisen skulle sätta värde på. Chefen för våldsroteln, kommissarie Uhrbom bor på Söder. Han brukar i sin kikare betrakta däckspassagerarna på Finlandsbåten för att se vilka våldsverkare han kan vänta sej att finka under dagen. En lätt signal med tutan skulle hjälpa kommissarie Uhrbom att hålla reda på när han ska plocka fram kikaren.
    
Ericsson lovade ta upp saken
med Sveabolagets styrelse.
    Finnboda varv gjorde stora
ögon när, M/S Adventure puttrade in med julgran och en handfull pälsmösseskrudade herrar ombord. Kapten Ericsson själv bar en av försvarets kasserade fårskinnsmössor och såg ut som en stråtrövare från Novosibirsk vilken just rånat transsibiriska expressen. Man kunde ta oss för en Grönlandsexpedition som missat Ivigtut i tjockan och kommit lite för långt söderut. Varvspersonalen, soliga män i plasthjälmar, betraktade oss med förundran. Men våra marina hyss i tilläggningsmomentet avslöjade att det trots allt bara var stockholmare i farten.
    Efter två timmars strapatser
i snötjockan var »Adventure» i hamn. Herr Ekström, Svenska Dagbladet, drog en lättnadens suck, för han åkte i lågskor och frös om fötterna. Alla var svårt väderbitna i ansiktet, inte minst herr Persson, Expressen, som hade näsa med sting.     
     
»Adventure» är i hamn, vintern kan börja!