Äntligen en lugn stund i skärgårn...
                                                  
nr 44  1976  
    Motsättningarna mellan baddjävlar och skärgårdsbor tycks vara eviga ...
    — Nä fy fan, sa t ex Söderlund i viken när han kom ut till ön med åttabåten. Han satte ifrån sej papperskassarna på ångbåtsbryggan, spanade över vattnet mot sitt ställe och sa "nä fy fan" igen.
    Folk säjer så olika saker när de landstiger på öar. Inte för att jag riktigt vet vad Leif Eriksson sa när han landsteg på Vinland eller vad Vasco da Gama, Columbus, Marco Polo och grabbarna sa när dom gick i land på sin tid, men förmodligen var det något bevingat och inte bara ett besviket "fy fan".
•   Söderlunds besvikelse berodde på, att vid strandkanten stod gubben Emanuelssons traktor och efter traktorn stod trailern med Söderlunds gula båt på. Och gubben som hade fått bra betalt för att inte bara dra båten ur sjön utan dessutom köra iväg den till ladan, palla upp den, montera av utombordsmotorn, tvätta båten i botten och täcka över den för vintern. Allt det där skulle vara klart nu, Söderlund skulle bara åka ut mellan två båtar och hämta in snurran till stan.
    Av gubben Emanuelsson syntes inte ett spår, traktorn verkade övergiven som en slagen stridsvagn vid Stalingrad. Sjögräset hade börjat torka fast vid båten. 
    Han stack, rapporterade Öberg med Pentan som kom stretande i höstblåsten med nävarna djupt nerkörda i snickarbrallorna och kepsen hemskotad ända ner till ögonbrynen. Gubben tog sin båt och pep iväg för ett par timmar sen. Han hade rörtång med sej och skulle hjälpa Isaksson på Rödskär som inte fick opp trycket i apparaten.
    — Isaksson, sa Söderlund. Då är inte Emanuelsson tillbaka förrän det är utsupet.
•   Oskarsson kom larvande i pälsmössa med fladdrande öronlappar och undrade om det var tjall på traktorn. 
Nä, sa Söderland och förklarade situationen. Han skulle tillbaka med tolvbåten och det var meningen att snurran skulle med till vinterförvaringen i stan.
    Kör opp båten själv då, sa Oskarsson. Konstigare är det väl inte. Man startar väl som en vanlig bil.
    — Jo, men de e bara gubben som vet hur växlarna ligger på det här gamla åbäket... Fast man kan väl pröva sej fram.
    — Vi går före opp till ladan och hjälper dej lasta av, sa Öberg. Vi hojtar ut Pettersson med Archimedesen när vi går förbi, så blir vi fyra man.
    — Fyra å en halv. sa Söderlund och nickade åt mitt håll.
    Hukad över ratten som en Ronnie Petersson ångade Söderlund förbi oss redan i backen upp mot ön. Men han gjorde bara fem knyck, så det var inte vinddraget utan de tomblåsta björkgrenarna han hukade för. Ekipaget försvann över krönet och sen var det bara den långa utförslöpan över gärdena kvar ner till den gamla ladan.
•   Huttrande och gnisslande med stövlarna nådde vi krönet bara för att omedelbart kasta oss åt sidan. Söderlund kom farande med traktorn rakt emot oss, nu uppe i goda tio knyck.
    — Har du ångrat dej? skrek Oskarsson.
    — Eller glömderu nåt? ropade Öberg.
    Söderlund sa ingenting. Sammanbitet hukade han över ratten och styrde mellan tuvorna.
    — Han får väl göra en rundsladd på hamnplan, annars styr han i drickat, sa Pettersson med Archimedesen.
Då kom Söderlund tillbaka igen. Full rulle.
    — Jag får inte stopp på fanskapet, skrek han.
    — Nyckeln! skrek Oskarsson.
    — Sitter fast! skrek Söderlund. Går inte att rubba! tillade han över axeln och försvann ut över gärdena.
    Det var säregen förmiddag i stormen. Söderlund var nära att tippa varje gång han vände med sitt släp framför ladan, sen fick han andas ut på rakan och samla sej för nästa rundning framför bryggan. När han kom på åttonde varvet föreslog Öberg, att vi skulle ordna någon form av matkontroll. Söderlund kunde behöva en korv och en pilsner där han satt.
    — Det vore bättre om vi finge stopp på traktorn, sa Oskarsson, annars får han hålla på så där tills soppan är slut, och då kommer han aldrig med tolvbåten.
    Det beslöts att Pettersson som bara väger 66 kilo och är lite vigare än oss andra skulle svinga sej opp grensle över motorhuven med en länspump. Tanklocket sitter strax norr om vindrutan.
•   Vi avvaktade tills Söderlund gjorde rundningen framför ladan för tionde gången. Pettersson tog språnget och lyckades komma grensle med god precision. Fast sen hoppade han av igen med ett gallskrik.
    — Höll på att bränna röven av mej, flämtade. Huven var varm. Jag klarade inte att sitta kvar.
    — Jag vet, sa Öberg med Pentan, jag red barbacka en gång på en häst som hade feber. Det var ett helvete. Hon hade 40,2.
    — Kopplingen, skrek Oskarsson när Söderlund kom förbi på elfte vändan och började se lite tärd ut. Du kan väl åtminstone trampa ner kopplingen!
    Söderlund tittade forskande på det myller av gamla pedaler som den ålderstigna traktorn var utrustad med, trampade på en i högen och ta mej sjutton var det inte rätt. Men bromsen hittade han inte utan stannade inte förrän det var uppför.
    — Frilägg växeln för fan, sa Oskarsson.
    — Det finns femton lägen, pep Söderlund. Vilket är friläget?
    — Mitt i förstås.
    — Åkej, sa Söderlund, la spaken neutralt och släppte pedalen. Brak sa det, när han backade in i syrenbersån med båt och allt.
    Och DÄR stannade motorn. Och DÅ kom gubben Emanuelsson.
    — Ni är fanimej inte riktigt sluga, skrek gubben. Inte fan ska Begagnade Bergman ha båten stående i bersån över vintern!
    — E're Begagnade Bergmans båt? sa Söderlund.
    — Javisst, sa gubben Emanuelsson, samma jävla Ockelbobanan som du har. Och han ska in i ladan och ligga bredvid din. Va fan har ni förresten på traktorn å göra?
    Söderlund hann med Vaxholmsbåten, vinkade från fördäck och ropade tack till gubben Emanuelsson. Men den han vinkade inte tillbaka. Han la bara in lite nysnus och muttrade:
    — Välsignat mä hösten, då slipper man äntligen alla baddjävlar som ställer till sattyg så fort man vänder rumpan till...