Äntligen, mormor hör och hör sen!
   
nr 4 1976  
■■■ Grattis, sa vi till Söderlund i viken, för hans svärmor har äntligen skaffat sej en hörapparat.
    Söderlund höll under många år på att knäckas av sin svärmor. Gumman är pratsjuk, men hon hör inte ett barr av vad man säjer och konversationen blir på det viset en smula bisarr. Till slut blir den tröttsam. Söderlund satt hela förra midsommarhelgen och gallskrek gumman i örat och sen var han hes i en hel vecka och alldeles utpumpad.
    I normal samtalston gick det inte att kommunicera med den gamla damen. 
    ― Vädret ser ut att bli vackrare, sa man.
    ― Kors. sa den gamla damen och log, är hon verkligen så mycket?
    ― I dag fick vi tre ålar på långreven, sa man.
    ― Ja, sa den gamle damen och lade huvudet på sned, är det inte det jag alltid har sagt, att Franco inte är riktigt klok.
    ― Kantarellerna har börjat komma borti hagen, sa man.
    ― Så roligt, sa den gamla damen, men jag säjer som min salig make, ingenting går upp mot Opel Rekord.
    Men i julas uppenbarade sej damen i hörapparaten, en liten diskret pryl som satt bakom högra örat och gjorde henne delaktig av omgivningen igen.
    Grattis, sa vi därför till Söderlund som för första gången kunde samtala med svärmor på naturligt sätt. Tack, sa Söderlund, men det krävdes psykiskt våld för att få henne till örondoktorn. Den hemska sanningen om svärmor är att gumman är fåfäng, hon gick hellre omkring avstängd från yttervärlden än hon skaffade sej en hörapparat och därmed markerade sin ålder. Så länge hon var utan hörapparat kände hon sej ung. Och hon föredrog att känna sej ung framför att höra vad folk sa. Det krävdes som sagt psykiskt våld för att få henne att ändra mening.
    Det var en kväll i oktober som Söderlund och barnen bildade en sammansvärjning. Svärmor skulle komma hem på grillspett med pommes frites och Söderlund sa:
    ― Barn små. jag har en plan!
    ― Va e're om? sa ungarna.
    ― Jo, jag vet hur vi ska tvinga mormor att köpa hörapparat!
    ― Vajert, sa ungarna.
    Och så invigde Söderlund barnen i planen.
    Mormor kom mormor sa att det var vackert väder för att vara oktober.
    - - - sa Söderlund.
    - - - sa barna.
    Dvs. att Söderlund och barnen inte så nånting, dom bara rörde på läpparna.
    ― Såg ni senaste avsnittet av Arvingarna? undrade mormor.
    Söderlund och barnen nickade ivrigt och rörde på stumma läppar. Mormor såg lite brydd ut, men gav sej inte.
    ― Arvingarna är det bästa dom har på TV, och så Bosse Larsson förstås. Brukar ni titta på Nygammalt?
    Söderlund och barnen gestikulerade och rörde på läpparna allt vad dom orkade.
    ― Va? sa mormor.
    Söderlund lutade sej fram och rörde på läpparna i hennes öra.
    ― Jag hör inte ett dugg! sa mormor.
    Barnen reste sej och bildade tillsammans med Söderlund en gallskrikande talkör kring mormor. Men fortfarande rörde dom bara på läpparna och grimaserade som om dom skrek.
    Mormor såg mycket bekymrad ut och åt sitt grillspett under tystnad. Sen behövde det ju inte säjas någonting under resten av kvällen, eftersom det var Hyland och Karusellen på TV, och TV är ju framför allt en välsignelse för människor som inte längre har någonting att säja varandra. Men Karusellen gav ingen behållning vare sej åt Söderlund, barnen eller mormor, för Söderlund hade stängt av ljudet.
    Äldsta barnet Söderlund tuggade frenetiskt på sitt tuggummi för att dämpa den kompakta tristessen. Mormor gav honom ett par arga sidoblickar och när barnet tuggat i tre kvart sa mormor att det inte var lönt att han konverserade henne för hon hörde inte ett barr.
 Kvällen blev en pina och när Karusellen var över textade Söderlund en liten lapp på vilken det stod: 
   "Ska jag ringa på en taxi åt svärmor?" Gamla mormor nickade stumt och försvann ut i natten.
    Söderlund såg henne inte förrän några veckor senare då hon kom upp för att kolla om Söderlund hade vattnat forsythian han fick av henne på Fars Dag.
    ― Hej, pojken min, sa svärmor.
    - - - sa Söderlund och rörde på läpparna.
    ― Jag sa hej! skrek mormor.
    - - - sa Söderlund och rörde på läpparna.
  I detsamma kom äldsta barnet hem från gymnasiet och Söderlund lade ett finger över mun för att erinra barnet om planen.
    ― Goddag lilla Tommy, sa mormor.
    - - - sa Tommy och rörde på läpparna och bockade och tog i hand.
    ― Goddag, sa jag, sa mormor.
    - - - sa Tommy.
  Och så kom lilla barnet hem. Samma sketch en gång till.
    - - - sa Söderlund, rörde på läpparna och bjöd med överdriven gest svärmor sitta ner i soffan. Från köket hördes gossarna konferera.
    ― Hör käringen lika härsket som vanligt? sa yngsta barnet.
    ― Helhärkset, sa stora barnet.
    ― Hur går planen? sa stora barnet.
    ― Fint, sa minsta barnet.
    Farsan har fått Agda och Rudolf i Stuvsta och Helga och Bernt i Tureberg och rubbet av släktingarna med på noterna. Alla rör på läpparna och bara låtsas snacka så fort mormor är i faggorna.
    ― Beträffande mitt testamente, sa mormor.
    - - - sa Söderlund och rörde på läpparna.
    ― Så har jag företagit vissa justeringar, sa mormor.
    - - - sa Söderlund och klappade med underläppen.
    ― Det är ju så, sa mormor, att de sista veckorna har jag fått revidera min uppfattning om vad mina arvingar går för.
    - - - sa Söderlund och läpparna gick som lärkvingar.
    ― Jag har kommit på det klara med, sa mormor, att jag är släkt med en samling idioter.
    - - - ? sa Söderlund och läpparna rörde sej med tvekan.
    ― Man kan ju inte anförtro sitt kapital och sin fasta egendom åt människor som bara sitter och fladdrar med läpparna när man talar till dom. Jag har, ska jag kanske tillägga, haft hörapparat i fyra veckor. Gomidda! Och, sa hon i dörren, jag tänker inte testamentera nåt till unga slynglar som kallar mej för kärring!
    Men svärmor blev go igen när hon fick telegram från Söderlund på födelsedan, han skrev:
    "Om du hör nåt i luften som surrar så är det bra"
    ― Du har i alla fall humor, pojkfan! sa svärmor.