År 2072 får vi se upp med Marsianerna och raggarna. . .
   nr 41 1971
■■■ Förmiddagsrymdskeppet från Arlanda, y 38 Vaxholm, lämnade landbacken tungt lastat med semesterglada stockholmare på väg till sina sommarkuvöser vid Stillhetens hav på månen.
    Söderlund i kratern hade varit ute i god tid och fixat ett trevligt bord i baren. Och där satt vi, Oskarsson på udden, Öberg med Sputniken och Pettersson med Apollon, och utbringade en skål för sommaren 2072.
 Vi höjde våra injektionssprutor, såg varandra djupt i ögonen och sjöng "Pumpen går, sjung hopp fallerallan lej" och rände sen nålarna i armvecken på våra bordsdamer. Men Oskarssonskan avböjde och sa, att hon alltid blev så slak i påkarna av den intravenösa konjaken och bad om punsch i stället, fast bara en liten ampull.
    Utsikten var hänförande. Vi seglade rakt opp med Östersjön, den stora torvmossen mellan Sverige och Finland, rakt under oss. De stora 18.000 hästars traktorerna såg ut som små myror där de drog sina fåror mellan Åland och Gotland.
    — Snart är hela förbannade Östersjön uppodlad, suckade Oskarsson. Snart har vi inte ett strövområde kvar.
Har ni hört att Naturvårdsverket sagt ja till ett atomraffinaderi vid Almagrundet? Hur fan ska det då gå med helikopterregattorna på Sandhamn?
    Lilla Öbergskan blossade av iver att få visa oss andra en liten pryl som hon kommit över på Svensk Plast vid Strandvägen. Hon har dille på antikviteter, Öbergskan, hela sommarkuvösen, vid Stillhetens hav är fylld med gamla 1900-talsprylar. Med darrande fingrar öppnade hon paketet och höll upp ett litet orangefärgat föremål.
    — Ser ut som en noskon, sa Söderlund.
    — Nej, det är en apelsinpress, sa Öbergskan. Dom använde såna på 1900-talet. På den tiden kunde folk köpa apelsiner i vilket snabbköp som helst.
    — Sålde'rom råvaran utan att göra nåt me'n? sa Pettersson.
    — Visst, förstår du, sa Öberg. Man bara la ut dom där gula kloten i affärerna, utan att förädla dom. Folk köpte hej vilt. Jävla smart.
    —Fruntimmer, sa Pettersson, dom kan man lura på vad som helst. Råa apelsiner!
    Man skar dom där kloten i två delar och så pressade man saften ur dem med hjälp av den här, kvittrade Öbergskan. Herr Karlsson på Svensk Plast har berättat allt för mej. Han är så gullig, Karlsson, och gud vad han kan sen. Om historia och sånt.  
    — Hur fick dom i sej saften då? sa Söderlund.
    — Dom hällde i sej rubbet genom munnen, säjs det.
    — O fy så snuskigt! sa Petterssonskan.
    Dom tog 400 för den här på Svensk Plast, sa Öbergskan. Det tycker jag är ett fynd.
    — Ja, man måste ju tänka på det kulturhistoriska värdet, sa Söderlund. Fast jag ger mej fan på att våra förfäder inte ens betalade 40 kronor för en sån där apparat.
    — Jag såg nåt liknande på en av dom där auktionsgodsaffärerna i Gamla stan, sa Oskarsson. En, liten tratt av plast som dom lade pappersfilter i och använde vid kaffekokning. Men den ville dom ha 700 spänn för.
    — Ack, suckade lilla fru Öberg, det var på den gamla goda tiden. Kaffet hällde man också in genom munnen.
    — På sätt och vis förstår jag dom, sa fru Oskarsson, det var nog inget dumt sätt. Själv undviker jag kaffe. Jag blir så brun i ådrorna av expressosprutorna.
     — Apropå det, sa Söderlund, ska vi ha oss en jävel i andra armen också?
    — Inte mera ren sprit för mej, tack, sa Oskarsson. Men en intramuskulär grogg skulle sitta fint i ryggen.
    Alla utom Oskarsson höjde redskapen och sjöng . . ."men där nere Miserere uti leverns backventil sitter djävulen och väntar på en sil".
    Man får ta det lite vackert i dag, sa Söderlund. Vi hade personalfest på firman i går och jag var duktigt på kanylen. Fast personalchefen var värst, han var så ostadig när det var dags för nattpumpen att han missade och högg sprutan, i bordet. Och där satt den som en spik. Personalchefen får hålla sej nykter ända tills han får tag i nån som har en hovtång.
 Rymdskeppet Vaxholm y 38 genomfors av en skakning när det lämnade omloppsbanan runt jorden och satte kurs mot månen. Skylten "No smoking" slocknade och snart låg haschröken tät i kabinen.
    — Vi får väl hålla tummarna, sa Oskarsson, dom här Waxholmskaptenerna är inte att lita på. I fjol var det en som rände opp på en övergiven rymdstation från 1900-talet. Passagerarna satt där i åtta timmar innan en Venusfärja kom och drog dom av grundet.
    Skeppet gjorde nu en tvär gir så att servitrisen tappade en stor centralspruta med glass i golvet.
    — Det var inte kaptens fel, sa Söderlund som kikade ut genom golvet. Det var en raggarkapsel som skar våran kurs.
    — Raggarna skulle förbjudas, sa Oskarsson. Dom bara trakasserar folk.
    — Det kommer dom att fortsätta med ända tills dom får en egen planet, sa Söderlund.
    — Flytta dom till Mars, där passar dom, sa Oskarsson, raggare och marsianer kan ta varann i hand. Dom kör lika vansinnigt. Vi blev omkörda av fyra stycken på rymd-4:an i påskas när vi var uppe och tittade till kåken. Det är 70.000 där, men dom där raggarjävlarna kom i dubbla ljushastigheten i sina skitiga buckliga kapslar. Men rymdpolisen bara flinade. Det är väl ändå egendomligt att universummyndigheterna ska vara så flata gentemot raggarna. In i produktionen med dom, låt dom jobba med täckdikning! Proteinodlarna i Skagerack bara skriker efter täckdikare, men det finns inte folk att få, bara en massa jävla invandrare från Pluto.
    Solen stod lågt över Stillhetens hav när vi landade, den lyste försfäriskt grön genom norra halvmånens reduktionsfilter och gav trakten en jämn och fin temperatur. Vi spred oss var och en till våra trevna kuvöser, släppte på syrebrunnarna och kurade skymning vid det trivsamt glödande öppna batteriet på härden. Ett stilla meteoritregn smattrade på det välvda plasttaket. Det mörknade på månen i sommarens första kväll, miljoner stjärnor strålade på himlavalvet. En liten röd prick styrde med rak kurs mot Cassiopejas stjärnbild, 20.30-raketen till Venus med förväntansfulla industrisemestrare ombord. Söderlund kom hoppande förbi i väldiga åttametersskutt. Trasorna fladdrade om hans gamla färgfläckiga rymddräkt som han brukar använda när han ligger på rygg och skrapar raketen. Oskarssonskan tittade in, helt naken så när som på en stor vit boll kring huvudet.
    — Vad tycks om min nya bikini?
    Sommaren kan börja i morgon ska jag sätta upp hängmattan mellan två laserstrålar och avnjuta Harry Martinsons "Aniara" om igen, man får aldrig nog av dessa festliga rospigghistorier från rymden förr i tiden, dessa dråpliga astronauter med sina triroliga uppfattningar om tillvaron. Dom har f ö kommit som pocketkassett nu.