Är det någon som har sett Zingo?
     nr 32 1975  
■■■ Ensamhet måste vara något ohyggligt, den kan driva folk till nästan vad som helst.
    Jag tänker då på Sundman och hans hund. Sundman hyrde lillstugan hos Haglunds på Norrudden under industrisemestern och vi kände honom inte. Men en afton kom han vadande genom blåklockorna över ängarna i Fåglarö by med ett tomt hundkoppel i handen. När han nådde vår berså, där gubbarna fylkats kring aftonkasken, sa han goddag och undrade om någon sett hans hund.
    — Har ni sett Zingo, sa han, en liten svart pudel?
    Ön myllrar av små svarta pudlar, sa Söderlund. Har han inga speciella kännetecken?
    — Jo, sa Sundman, han är lite degenererad.
    — Hur ser man på en hund att han är degenererad? undrade Oskarsson på udden.
    — Det ser man när han ska pinka, sa Sundman. Han trillar omkull varje gång han lyfter på benet.
    Någon kask kunde vi inte bjuda Sundman på för kaffet var slut och ingen iddes sätta på nytt, men en konjak kunde han få.
  Karln visade sej vara den blixtsnabbaste person vi sett på länge. Han tackade ja genom att snabbt bocka huvudet framåt och sen böjde han lika snabbt huvudet bakåt och slök konjaken. Det var som att kasta en säck potatis i Dannemora gruva. Fem förvånade män följde manövern under djup tystnad, kanske väntade dom på plasket mot gruvans botten.
  Det visade sej att gruvan tycktes sakna botten, Sundman tackade ja till en till och en till och en till och sen reste han sej för att, som han sa, gå och leta efter Schingo.
    Redan påföljande kväll var han tillbaka med sitt tomma hundkoppel och undrade om vi hade sett till Zingo.
    Ingen hade sett Zingo, men Sundman fick sej ett par inkast i gruvhålet och berättade om sina år till sjöss. Numera hade han en befattning inom Stockholms lokaltrafik, men förr i världen, då djävlar i hans njurtalg hade han rundat Kap Horn i rykande storm. Alla som rundat Kap Horn har gjort det i rykande storm. Jag undrar om man någon gång i livet kommer att träffa någon som rundat Kap Horn i bleke? En sån skulle dom kunna visa på TV.
    Tredje kvällen Sundman kom med sitt koppel och undrade om vi sett Zingo berättade han om sina år som vattenrallare i Norrbotten, om hårt slit i 38 graders kyla. Han var en god berättare. Sundman, men alla som varit i Norrbotten berättar om 38 graders kyla. Arbetar man inte sommartid i Norrbotten? Man kanske inte kan för den 38-gradiga hettans skull.
    Kväll efter kväll dök denne Sundman opp med sitt hundkoppel och frågade om vi händelsevis hade sett till hans Zingo. Efter två timmar vandrade han vidare för att leta efter Schingo. Det visade sej så småningom att det inte bara var hos oss han letade. Hos Lundins på andra sidan ön, kom han alltid larvandes sent på kvällen och frågade efter en hund som hette Tjingo.
    — Han fyllnar väl till ett sch-ljud eller två på vägen från oss, förmodade Öberg med Pentan.
    Synd sa Pettersson, med Archimedesen, att hunden ska vara så degenererad. Tänk om det vore tvärtom, tänk om han kunde tala. Då sprang han runt mellan toddybersåerna och frågade om någon sett Schundman.
    Vi trivdes ändå med Sundman de veckor han hyrde på ön. Sundman berättade så fint. Han berättade om sina år på Shetlandsöarna. Han berättade om sina år på Spetsbergen. Han berättade om sina år på pansarkryssaren Drottning Viktoria.
    — Säja vad man vill om karln, han är väl bevarad för sin ålder, sa Söderlund i viken. Om han stannat två år på varje ställe han berättar om, skulle han vara 138 år vid det här laget.
    Haglund vars lillstuga Sundman hyrde under semesterveckorna, gav oss en vink.
    — Hur trivs du med din nya hyresgäst? sa vi.
    — Jo för all del, sa Haglund, men riktigt klok är han inte. Varenda kväll låser han in sin hund i stugan och går ut med kopplet. Fram på nattkröken återvänder han ganska rund under fötterna.
  Haglunds rapport väckte tyst fundersamhet i bersån. Gubbarna såg på varandra och begrep ingenting.
    — En sån sniken jävel! sa Oskarsson. Låtsas att hunden är bortsprungen bara för att komma hit och få sej gratiskonjak!
    — Nej sa Söderlund, det är inte snikenhet, kära Oskarsson, det är ensamhet.
  Sundman kom som vanligt den kvällen och när han bröt upp sa vi att han inte behövde låsa in hunden för att hälsa på, både han och Zingo var välkomna. Och vi menade det. Men sen såg vi honom aldrig mer. Enligt Haglund hade han lämnat ön med norrgående ångbåten redan tre dagar innan hyrestiden gick ut.
    Men Öberg såg honom när han hade ärende till stan häromdagen. Sundman satt som spärrvakt i tunnelbanan och sålde biljetter. Fast det strömmade tusentals människor förbi honom, såg han väldigt ensam ut i sin glasbur, sa Öberg. På en egen liten pall bredvid husse satt en svart pudel som lade huvudet på sned varje gång någon visade ett femtiokort.
    Öbergs rapport grep oss
    — Tänk, sa Söderlund i viken och rynkade pannan i sommarkvällen, tänk att sitta hela vintrarna i en enrummare i Bandhagen och inte ha nåt annat att göra än berätta för en korkad pudel om när man rundade Kap Horn i rykande storm. Fy fan för ensamhet!
    Vi skålade för Sundman och tänkte mycket på honom och hans pudel.