Är det nån som känner Nietzsche?
   
nr 35 1976  
■■■ Lördag natt var Söderlund full som en örn på Fåglarö brygga, i kräftlyktornas bleka sken dansade han tango så flytjackan fladdrade och gummiskorna gnisslade under hans 94 kilo. Han var vacker, han var stark, varje flicka var som vax uti hans famn. Han var intelligent också, skar glasklara analytiska snitt tvärs igenom världsgåtorna och spolade de gamla filosoferna en efter en.
    Söndag morgon var Söderlund inte längre någon örn, satt på trappan, hängde med huvudet, prasslade med magnecylasken och hade lika svårt för Nietzsche och Schopenhauer som alla vi andra. Han t o m kastade grus på Oskarsson som kom traskande och ville ta upp nattens snack på nytt. Han hade legat vaken och kommit på nya synpunkter på övermänniskotanken i Jenseits von Gut und Böse.
    Lägg av, vädjade Söderlund, man pratar så mycket smörja när man är på röken. Förra lördan tvingade jag en docent på Ornö att erkänna att Spinoza är en dubbelnolla. Man ska inte bry sej om mej när jag är full.
    — Man borde inte dricka sprit alls, sa Öberg med Pentan som hade flera tofsar i håret avbrända efter att ha trätt en halv kräftmåne på roten och påstått sej vara drottning Silvia i ny hatt.
    — Förstår inte det här, sa Pettersson med Archimedesen, jag tog bara tre järn till kräftorna och ett par virrar efteråt och ändå vaknade jag med haklappen på i morse. Det var prasslet som väckte mej.
    — Nästa kräftkalas ska jag bara dricka sodavatten, sa Söderlund i viken. Tio soda blir lagom, sen går man hem och sover bruset av sej. 
    Då blir det inge Nietzsche och Schopenhauer, sa Oskarsson på udden. Du är ganska ball när du vevar igång med filosoferna. Vet du om det?
    — Lägg av, kved Söderlund.
    — Du hör till den sortens människor som måste dricka sprit för att blomma ut, fortsatte Oskarsson obarmhärtigt. En hämmad fan som inte kommer igång med snacket förrän spriten löst upp spärrarna. Om du gick på soda, skulle du vara så tråkig att ingen människa skulle stå ut med dej.
    Hemma i Bergslagen, sa Pettersson, där hade vi en dräng som var sån. Gud vad han led. Stor och stark och stilig var han och framgång hos fruntimmerna skulle han ha haft om han bara vågat prata med dom. Men han fick inte fram ett ord. När han skulle ner till byns dansbana på lördagsaftnarna var han tvungen att dra i sej halvpanna Renat för att våga konversera. En lördag fick han tag i nån sorts hembränd soppa och blev så ini helvete spirituell och han fick ihop'et varaktigt med byns snyggaste bonddotter. Det höll på att gå illa riktigt. Flickan ville träffa karln även mitt i veckorna och han var tvungen att gå omkring lite halvfull för jämnan. Det hade ingen dräng råd med på den tiden så omgivningen började bli misstänksam. Och det var som folk redan hade räknat ut, han brände hemma!
    Han hade en stor 25 liters apparat i hydroforhuset. Fjärdingsmannen ryckte ut med Forden och tog apparaten i beslag. Drängstackarn var tvungen att träffa den snygga bonddottern i spik nyktert tillstånd och det gick som det gick. Han fick inte fram ett ord. Flickan trodde karln hade blivit konstig på nåt sätt. När han tigit tre kvällar i rad, slog hon upp. Drängen sörjde så han höll på att mista förståndet.
    I lumpen, sa Öberg med Pentan, var det taskigt med demokratin. Alla Stockholmskisar fick skjuta med kanon och vara eldledare och sånt där spännande. Men alla tysta skogstammejävlar från Värmland körde dom ner i pjäsbrunnarna där dom fick langa projektiler häftiga kulor på 300 kilo styck. Värmlänningarna sa inget på 350 dagar, men på muckardan fick dom brännvin i sej och pratade retroaktivt för hela året. Det var sånt förbannat babblande att ingen annan fick en syl i vädret och sergeanten sa, att håller dom inte käften på sej snart, får vi skjuta ner dom. 
    Somliga ska dricka sprit lite då och då under året, inte bara på muckarskivorna.
    Och somliga ska inte, sa Oskarsson. Han har en chef som bara snackar lönsamhetskalkyler när han blir på dojan. Chefens fru är lika dan, fast hon snackar politik. Middagarna med chefen slutar därför i gap och skrik och kaos, där alla snackar i mun på varandra och ingen lyssnar.
    Apropå sprit, sa Söderlund. Är det nån som har nåt kvar?
    — Inte jag, sa Öberg.
    — Här är det torrt så're dammar, sa Pettersson.
    — Möjligen kan Begagnade Bergman ha nåt, sa Oskarsson. Han och Isaksson på Rödskär satt kvar och snackade bakom sjöbon när jag gick. Dom var sist.
    — Vem vet, sa Söderlund, dom kanske lämnade en skvätt?
    Vi drog oss sakta ner mot bryggan, där kullstjälpta stolar och trädgårdsbord på trekvart vittnade om nattens händelser. Platsen såg ut som en uteservering på Filippinerna efter åtta jordskalv. Oskarsson gick en bit före och tvärstannade vid sjöbodknuten. Ty bakom bon satt Begagnade Bergman och Isaksson på Rödskär och hängde med armarna om halsen på varandra. Och Isaksson sa:
    — Du förstår mej va. . . hajaru va. . . om nån känner Nisse så er'e väl jag som jobbade ihop me'n hela 40-talet. . . förstårumejva? Schöderlund, den jäveln vet inte ett barolin om Nische. . . Nische Wetterlund på Frejgatan och jag va. . . vi var kompisar va. . . förståru mej?. . .
  Oskarsson vände på klacken och skakade på huvudet. Här fanns ingenting att hämta. Till Söderlund sa han:
    — Känner du nån som heter Nietzsche Wetterlund på Frejgatan?
    — Nej, suckade Söderlund.