Är det nån som vet några nya lekar ?
       
  nr 32  1970

■■■ Snacka om fog och smog och allt vad det heter, den dimma som vi åtnjutit i skärgårn under de senaste veckorna slår nog vissa rekord. Den åsikten att vi haft en ovanlig dimmig sommar finns det nog fog för.
  Vad gör vi när dimmorna är så täta att vi inte ens kan skönja bryggan och båten nere vid stranden? Jo vi hem- faller åt sällskapslekar. Därmed inbillar vi oss ansluta till en uråldrig svensk tradition. I en svunnen tid, före 1955 när TV kom, före 1925 när radion kom, då var sällskapsleken ett sätt för folk i mörko lande att hålla skräcken, ensamhetskänslan, Vita Frun och Den grå på avstånd,
    I dag på ön har sällskapsleken kvar sin funktion. För den semestrande företagaren håller den skräcken för likviditetssvårigheter borta, för den semestrande kassörskan skingrar den fruktan för den kommande vinterns ensamhet i nuckeboet, för den semestrande regissören håller den Vita Frun, den ständigt missnöjda och krånglande primadonnan borta. För den statusjagande tjänstemannen håller sällskapsleken Den Grå kronofogden, borta. För oss vanliga dödliga håller sällskapsleken borta dimmor i största allmänhet. Det är inte väder vi har i sommar, det är ett våtvarmt omslag.
    Men. . . och det är ett viktigt MEN... Denna dimmiga sommar har lärt oss att svenska sällskapslekar måste moderniseras för att kunna fylla sin sociala uppgift. Leker man ‘‘Ett skepp kommer lastat” med en kolonialvarudirektör så är det meningen att man ska bereda denne kolonialvarudirektör en smula avkoppling. Men Söderlund i viken, som är kolonialvarudirektör när han är civil, går inte att koppla av med denna lek.
    Ett skepp kommer lastat med kaffe, säger man när leken hunnit till K.
    — Det beror på det, säger Söderlund och ser ledsen ut. Just nu är det nymåne i Guatemala och då brukar frosten sätta in. Blir det frost i Guatemala även i år vid  juli nymåne, så blir det en helvetes press på kaffepriserna i hela Europa.
    Visst är ett skepp kommer lastat en rolig lek. Men den uppfanns inte för direktörer som sitter i Stockholms skärgård mitt i sommaren och oroar sig för nymånen i Guatemala.
 Nej, vi fick tänka om lite raskt och satsa på intellektuella  nöjen. Vi bestämde oss för “Snottra” i stället och Söderlund fick gå ut.
    — Söderlund, sa Oskarssonskan.
    — Vaddå Söderlund? sa vi.
    — Ja, går det inte till så då att en person får lämna sällskapet och sen ska dom övriga gissa vem det var?
    — Nej, vi ska tänka på ett verb, sa Öberg.
    — Kåldolmar, sa Pettersson.
    — Det är vill inget verb, sa Öbergskan.
    — Nej, men det är gott.
    — Vi tar verbet “starta”, sa Oskarsson, Söderlunds motor startar ju aldrig.
    Söderlund kom in och började frågeronden.
    — Snottrar jag?
    — Nej, skrattade Öbergskan, och inte din motor heller!
    — Jaså ordet var starta, suckade Söderlund. Kan vi inte ta tjugo frågor istället?
    Jovisst sa vi och så fick Söderlund gå ut igen.
    — Vi tänker på “grus från månen” föreslog Petterssonskan.
    Söderlund kom in igen.
    — Djurriket eller mineralriket? frågade Söderlund.
    — Mineralriket, sa Oskarsson.
    — Då är det “grus från månen” sa Söderlund.
    — Hjälp! pep Öbergskan, det e bara inte klokt vilken intuition
    — Det måste vara fråga om ren tankeöverföring, sa Oskarsson.
    — Fel, sa Söderlund, det är bara fråga om lyhörda sommarkåkar. Nu kör vi igång med “Ryska Posten” istället. 
    — Nej fy otäcka karl, sa Petterssonskan. Sist jag lekte Ryska Posten blev jag med barn och måste gifta mej med Pettersson.
    Allt som finns att leka har vi lekt denna vecka när dimman låg tät mellan stugorna på ön.
  Pettersson ledde stort i blindbock ända tills vi upptäckte att han fuskade, Han har en så stöddig kran att det inte går att binda för hans ögon ordentligt.
  Oskarsson tog en klar arbetsseger i apelsindans med Öbergskan, medan paret Söderlund— Petterssonskan tappade sin apelsin redan efter ett par turer. Petterssonskan säjer att man inte har en chans i apelsindans med en partner som hoppar jämfota mellan valsstegen.
   “Smussla sko” kunde genomföras först sen vi hade bytt Oskarssons sko mot en liten behändig toffel tillhörande fru Öberg. Att gömma Oskarssons 46:a va lika hopplöst som att smyga in med en pansarbåt i Karlbergskanalen.
    I torsdags blev Oskarssonskan förbannad. Vi lekte det där när man ska föreställa någon. Oskarssonskan kom in i rummet viftande med en nyponkvist. Hon skulle föreställa “Ingen ros utan törnen “. Men Söderlund skrek sa fort hon kom in:
    — Tamejfan, här kommer “höns med ris”!
    Då gick Oskarssonskan hem och Söderlund kom in med en papperssvala i nypan. Han hade vikt den av Haningebladet och blev sur för att vi inte kunde gissa att svalan föreställde “bättre en fågel i handen än tio i skogen”.
    Oskarsson blev lika purken han när han ramlade omkull på golvet med ett brak och ändå ingen kunde gissa att det betydde ‘‘som man bäddar får man ligga”.
    När Pettersson kom in med en vattenkanna och började strila vatten på trasmattan för att illustrera “många bäckar små blir en stor å” så sa Petterssonskan att nu hade vi lekt färdigt. Det var hennes trasmatta.
    I måndags var vi trötta på lekarna. Är det ingen som kan hitta på några nya? Oskarssons har packat för att flytta till fastlandet. Fyra veckors dimma och regn har tagit musten ur dom.
    Söderlund tycker att de handlar dumt.
    — Det är ingen tåga i skåningar, säjer han. Så fort solen går i moln så rymmer dom till Skåne. . . När man kan stanna där man är och leka “Ryska posten”.
    I dag är det torsdag och Oskarsson är fortfarande kvar på ön, Dom kommer inte härifrån för ingen kan hitta startnyckeln till båten. Den försvann i söndags när vi lekte “Gömma nyckeln”. Öberg svär på att han stoppat in den under en av takpannorna i verandan, men där finns den inte.
    — Det är skatorna, säger Söderlund och flinar.
    Kan det vara Söderlund, Oskarsson misstänker det.
    — Men han ska inte inbilla sej nåt, säjer Oskarsson. Om han så hotar med jordens undergång så får han inte leka Ryska Posten med min fru.