Är du också rädd för sotarn?
   
nr 10 1975  
■■■ Förr brukade vuxet folk skrämma små barn för sotarn. Det var ju ganska löjligt. Små barn är nämligen inte rädda för sotarn. Små barn beundrar sotarn.
    Vad jag kan minnas uppfattade vi sotarn som en tuffing, en hjälte, en person som i hela sin livstid trotsat sin morsas eviga tjat om att han borde gå och tvätta sej. Sotarn var vår man, en tuff kis som kunde ge fan i att vaska sej om han inte ville.
    Snabbt lärde vi oss, att det var dom vuxna som var skraja för sotarn, i varje fall dom vuxna som hade sommarkåk eller annan egen fastighet. För när sotarn sa, att “nu får ni mura om skorsten” så var man tvungen och det kostade några tusen.
    Ryktet spred sej snabbt på ön i skärgårn i förra veckan: Sotarn var på gång! Stora starka gossar som blivit män i staten bleknade vid detta besked.
  Oskarsson på udden har fortfarande inte någon asbest under eldstadsplanet av koppar. Det skulle bli ett direkt föreläggande på den punkten.
    Öberg med Pentan har fortfarande inte lagat sprickorna i skorstensstocken som uppstod under höst stormen 1969. Det blåste ju femtioelva sekundmeter i byarna och kåken stod och vajade och pressade på stocken. Det blev sprickor i fogarna mellan teglet och där ryker det. En vacker afton hoppar det ut en gnista genom en springa och tuttar eld på hela kåken. Det sa sotarmästarn redan 1973, men Öberg har inte åtgärdat. För att åtgärda kostar flera tusen spänn och 80 pilsner. Murare är dyra numera.
    Pettersson med Archimedesen har väggens reglar alldeles för nära sin skorstens stock, det kan bli eldsvåda genom överhettning sa sotarn redan 1970, men Pettersson har inte åtgärdat, för även snickare dricker pilsner.
Värst var det för Söderlund i viken som bebor en kåk från 1600-kallt. Kakel ugnarna är åkej, men när sotarmästaren var oppe på taket 1970 och glodde ner i skorstenspiporna, så föll han i gråt. Det var det jävligaste han skådat sen 1938 då han tittade Victoria i gapet, pansar-kryssaren alltså, inte drottningen.
    — Vi torskar hela gänget, sa Oskarsson på udden och rynkade pannan.
    Utanför låg fjärden, ännu ofrusen denna femte blidvinter. Endast bryggorna hade en krans av vitt isskägg i vattenlinjen. Innanför Söderlunds stugfönster rådde värme och nykask. Med nykask menas kaffekask på renat och 70-talskaffe. Det gamla bussiga kaskreceptet bjuder som bekant att man lägger en tioöring i botten på koppen och häller på kaffe tills att tioöringen försvinner för ögat. Sen duttar man i brännvin tills tioöringen syns igen. Inte vet jag vad det är för fysiska lagar som styr det här, men sen systemet med Melittapåsar kom i bruk och man dessutom började gå in för svartrostat kaffe i större utsträckning, så får man hälla på välsignat mycket renat för att tioöringen ska synas igen. Nykask är stärkande.
    Och Oskarsson framhöll just som vi hade det som angenämast, att nu stundade sanningens minut ty sotarmästarn var i farten.
    — Han kommer vart tredje år, sa Oskarsson. och det är lika dyrt varje gång. Sist sprang jag på nymurning för tvåtusen åtta.
    Nåja sa Öberg med Pentan, han kommer ju inte förrän den 28:e.
    — Hjälp, skrek Pettersson, de eju i dag!
  Kasken smakade inte längre. Söderlund kastade en förstulen blick på datumklockan och fick bekräftelse. Oskarsson reste sej och sa att han ämnade gå hem, låsa kåken och dra till skogs med familjen. Söderlund själv anlade fyr på en Havanna II och sa:
    — Låt’en komma, jag tror jag kan tas me’n.
    Öberg kom för sent hem. Sotarn var redan på plats och förde med sammanbiten energi in röksprickorna i protokollet. Sen var det Söderlunds tur. Men Söderlund satt på förstukvisten när sotarn kom och kved som en skållad gris.
    — Hur är det fatt? sa sotarn.
    — Försvinn karl! skrek Söderlund med tårar i ögona. Jag har haft ett helvete hela natten, satt hos tandläkar´n till halv sju i morse!
    — Oj då, sa sotarmästarn, men nu var det så att...
    — Försvinn karl, annars vet jag inte vad jag gör!
Sotarn skubbade vidare till Oskarsson på udden, trampade som vanligt på eldstadsplanet och sa, att här ska vara asbest under kopparn, och det blir ny inspektion den 7 augusti.
  Sen var han hos Pettersson med Archimedesen och sa, att om inte det här med reglarna i väggen flyttas på betryggande avstånd från skorstensstocken, så skulle det bli böter för trilskan och en vink till brandförsäkringsbolaget att inte betala ut ett rävis i händelse av eldsvåda.
  Sen kom han till mej och gnällde som vanligt om att köksfläkten mynnar ut genom väggen i stället för genom taket.
    — Detta är en förbannad ö, röt sotarmästarn, ingen gör som man säjer!
    — Man ska inte generalisera, anmärkte jag. Har sotarmästarn verkligen hunnit med alla.
    — Verkligen, sa mannen, alla utom Söderlund, men den får jag väl ta nästa gång... stackarn har ju suttit hos tandläkar´n till halvsju i morse.
    Buse sa Oskarsson när sotarmästarn försvann med sin båt vid horisonten och vi återsamlades i Söderlunds kök.
    — Jag tycker det var en rätt sympatisk man, sa Söderlund.
    — När jag sa “buse”, så menade jag dej! sa Oskarsson. Sitta här på trappan och valsa att man är sjuk och att man suttit hos tandläkar´n hela natten bara för att vältra över sotarns razzia på oss! Ljuga sej fri! Fy fan!
    — Ljuga? sa Söderlund i viken. Här är det ingen som ljuger. Jag satt hos tandläkar´n till halv sju i morse!
    — Jaså, det gjorde du? Vilken tandläkare då, om jag får fråga?
    — Märren... Märren Persson som har praktik på Drottninggatan. Trevlig fan. Jag försökte gå hem redan vid tvåsnåret, men han släppte mej inte förrän halv sju när det var slut i whiskybuteljen!
    — Inte ljuger jag, sa Söderlund och slog opp en kask till. 
    Skål för sotarn!