Är inte generalstabsofficern säker under armarna? 
       
   nr 33  1970                 

••• Vi var sex starka män som åt kräftor på ön. Oskarsson på udden var generalstabsofficer i bulgariska hästgardet, Öberg var Moshe Dayan med lapp för ögat och själv hade jag fått en Napoleon-hatt. Det är nästan tjatigt. Jag har varit Napoleon i fyra år. Pettersson med Archimedesen har det kanske värre, han har varit jockey i åtta. 
•   Söderlund i viken bar ingen hatt alls. Han vägrar efter vad som inträffade i fjol. Söderlund hade deltagit i en animerad kräftsupé i Huddinge och tog pendeltåget till stan. På Stockholms central kastade sej åtta turkar över Söderlund och hissade honom på starka armar. Söderlund hade nämligen glömt att ta av sej sin röda pappersfez och turkarna trodde att han var en kamrat från Istanbul som just kommit till stan med friskt kapital.
    Stämningen blev lite skruvad redan från första början, eftersom Oskarsson sa att han inte ville sitta bredvid Söderlund därför att denne hade armsvett. Söderlund förklarade det bulgariska hästgardet krig på fläcken och snodde alla honorna mitt för näsan på Oskarsson.
•   Öberg infann sej i ett par shorts som man inte sett maken till sen Garvis Karlsson debuterade i landslaget på 30-talet, vida flaxande saker.
    — Gummans kort-korta kjol, suckade Öberg. Hon har sytt brallor åt mej av allt sitt kort-korta för hon ska in till stan på tisdag och köpa garderoben full av midi.
    Vi har gjort örngott av våra sa Pettersson. Det blev ganska piffigt fast det är fan vad man blir randig i nosen av att sova på dom plisserade.
    Jag har föreslagit min fru att sy lampskärmar av sina kjolar sa Oskarsson. Det är en bra idé, särskilt den där blommiga saken med skärp kommer att göra sej fint på golvlampan.
    — På tiden att det kommer något lysande i den kjolen, sa Söderlund.
    Det är en nationalekonomisk insats vi gör sa Pettersson med Archimedesen. Det vore oansvarigt om alla kvinnor i dagens överkonsumtionssamhälle bara kastade bort sina kort-korta kjolar bara för att höstmodet ska bli långt. Det borde tillsättas en speciell folkhushållningskommission med uppgift att till allmänheten förmedla tips och uppslag till vad man ska göra med de kort-korta kjolarna. Min gumma hade t ex en glest stickad sak som vi sydde ihop nertill och gjorde en fin löjhåv av,
    Kvällen blev så småningom tämligen upprymd. Det kom över tre stabsgeneraler och en brittisk general som sa att dom bodde på en grannholme och anslöt sej till partyt. Sen kom det två poliser och en schäfer.
    — Jävla roliga hattar, sa Söderlund, finns dom hos Buttericks?
    — Kul grej med jycken, sa Öberg och körde gaffeln i rumpan på schäfern som gav ifrån sej ett rytande och skulle kasta sej över gärningsmannen.
    — Fan, va han levande? sa Öberg. Jag trodde att det var en sån där man pumpar opp!
    Då visade poliserna upp sina brickor och sa att dom var riktiga poliser. En snabbgående båt hade stulits i hamnen inne på fastlandet. Man sökte tre stabsgeneraler och en brittisk amiral för dådet.
    — Dom sitter här, sa Oskarsson.
    Men det gjorde dom ju inte längre. Poliserna störtade vidare i mörkret. Schäfern tog upp spåret efter att ha kastat en sista hungrig blick på Öberg.
    Livet i skärgårn har sina dramatiska sidor.
    Fan va du luktar, sa Pettersson till Oskarsson på udden.
    — Det är inte jag, sa Oskarsson, jag är nymummad. Det är Söderlund.
    — Det känner väl vi att det är du som luktar, sa Moshe Dayan och rynkade på näsan så att ögonlappen halkade opp i pannan.
•   Kvällens dispyt slutade med att Söderlund fritogs från misstanken att sprida odörer. Men riktigt övertygad om sin egen skuld blev inte Oskarsson förrän dagen efter, då han blev utkörd ur stugan av sin fru.
    — Komma hem och lukta som ett svin, sa fru Oskarsson.
    Oskarsson hängde därvid med huvudet och ansåg sej bryskt behandlad, Men Söderlund hade inget medlidande:
    — En man som påstår att jag stinker har gjort skäl för ett dåligt bemötande, sa han.
•   Allt detta diskuterande kan synas ointressant, men i ett burget folkhem som ideligen bombarderas med en braskande kosmetikareklam har det gått status i den personliga lukten. Se illa, höra illa är inget fel, lukta illa är en katastrof. Förr sa man “här luktar karl” men i dagens läge är svenska folket luktmedvetet. Varenda grovarbetare luktar som om de vore charmörer vid operetten.
    I måndags svartnade livet ytterligare för Oskarsson. Flera arbetskamrater undrade om han inte skulle ta och resonera med sin tandläkare om andedräkten. Sekreteraren satte sej ända borta vid dörren när hon tog stenogram och på bussen ut till Dalarö samlades passagerarna längst fram hos chauffören lämnande en ensam Oskarsson i bakre soffan.
    I tisdags bytte Oskarsson rigg och lämnade den luktande kostymen till kemtvätt.
    I dag är det torsdag. Augustisolen håller på att gå ner över fjärden, ön badar i dess röda sken och det är ännu en av dessa välsignat vackra stunder när livet borde vara skönt, när man borde glida utmed stränderna i en roddeka sakta läggandes sina hundra långrevskrok med strömmingsbitar som bete att locka härliga, feta guldgula ålar. Men Söderlund, som brukar ro, har inte tid i kväll. Han är ute i skogen och går. På hans veranda sitter Oskarsson och vänta på att han ska komma tillbaka, så dom kan ta en pratstund om ett och annat.
    Dom sa på kemtvätten i stan nämligen, att tacka fan för att en kostym luktar illa när man gått omkring med en död kräfta i innerfickan i fyra dagar.
    Någon, Oskarsson vill inte säja vem, måste ha stoppat dit den. Oskarsson medger dock att han har sina misstankar.