Är ni krangubbe eller såpare?

   nr 42 1967
    Vilken typ av båtägare är ni? Krangubbe eller strandsåpare? Personligen är jag typisk rullgubbe.
Det handlar om båtuppdragning. Det var sista dan i söndags. Stränderna i skärgården myllrade av krangubbar, strandsåpare och rullgubbar.
    Som ni förstår så försöker jag här inviga er i olika metoder för båtuppdragning. Krangubbarna är dom som har medlemskort i båtklubbar och drar upp skorvarna vid Bellevue, Pålsundet eller Bällsta
å. Det går till så att 100 gubbar i en båtklubb samlas kring en gemensam lyftkran för att dra upp sina 100 båtar. Söderlund i viken drar upp sin båt i stan, är en typisk sån där krangubbe. Kommer du ner och hjälper mej dra opp skorven? undrade han en gång förra hösten.
    Visst det är klart att man hjälper en kompis. Fast jag hade svårt att inse varför min närvaro var nödvändig. Det fanns ju förutom Söderlund 99 gubbar till på plats. Förklaringen fick jag reda på när vi vevade i land den första båten, en gammal Petterssonskorv som gått traden Sundbyberg—Björkö sedan 1928. De hundra gubbarna var basar för uppdragningen allihop. Själv var jag personalen. Man släpade ner den gamla Petterssonbåten på en stålvagn med fyra gummihjul och en skakel.
    — Sug i där framme! röt en rödmosig gosse som fått sina modiga 18000 pilsner.
     Jag tog tag i skakeln och drog. Det kändes som att försöka springa i gång ett lokomotiv. En man som satt i gräset med en halva renat i ena nypan och en avbiten bräckkorv i den andra skrek;
    — Mera vänster din dumma jävel!
    Jag styrde mera vänster genom att pressa hela kroppstyngden mot skakeln. En man som hade vit seglarmössa och broderat ankare på bröstet visslade åt mej och skrek:
    — Va fan gö'ru, ska'ru springa ner i sjön med båten igen?
    — Nu får'u skärpa dej grabben, sa en liten satt gubbe med snusnäsduk om halsen och full gas på cigarren.
    — Det var han med bräckkorven som skrek vänster, urskuldade jag mej.
    — Jaså Rövarn, honom ska'ru strunta i. Han är inte ens me i styrelsen.
    Jag drog skakeln mera höger, en manöver som väckte ett skri i massan bakom.
    — Fan, ska'ru opp till Folkets hus med skorven? pep en hes gubbe som gått på Mälaren i 40 år och en gång före kriget var ute i Saltsjön, ända till Fjäderholmarna, ryktas det.
    — Får väl se opp hur du svänger, röt ett oljeställ som hötte med näven.
    — Rakt fram, hojtade en gubbe som höll en slak tamp och verkade vara där mest för sällskaps skull.
    Söderlund såg jag inte till.
   Vi parkerade Petterssonbåten på ett par bockar intill ett stängsel och drog undan vagnen. Fem man kom då ut ur ruffen med mackor och pilsner i nypan och sa:
    — Va, e vi redan framme? Var'e tungt? Efter åtta pråmar och ca tvåhundra skopor o vett fick jag syn på Söderlund som satt med papper och penna på bryggkanten och mådde gott.
    — Avlösning? sa Söderlund förvånat. Beklagar, jag är upptagen!
    På en försynt fråga om vad han var upptagen med replikerade Söderlund att han förde protokoll, dvs. prickade av båtarna på en lista allteftersom de kom upp på landbacken.
    — I den här klubben har vi alla våra uppdrag, sa Söderlund.
    Vi rullgubbar arbetar mera demokratiskt. Vi slår oss ihop fyra och fyra, lägger hala stockar på stranden på ön och drar upp båtarna på våra egna tomter. Vi är ättlingar i rakt nedstigande led från de gamla vikingarna som drog sina båtar på stockar långt in i Ryssland, något som tyder på att det var ont om uppläggningsplatser redan på den tiden.
   Rullmetoden går till så, att två gubbar skjuter på vid varsin reling medan en halar i en lina från land och en fjärde skjuter på akterifrån. Mycket hänger på gubben med linan. Oskarsson på udden får inte skota linan längre. Vi har inget förtroende för honom. Inte sen hösten 65 när vi hade dragit upp Perssons på Uddholmen båt. Uddholmen erbjuder med sina långa flata strandhällar rätt goda uppdragnings platser. När vi hade fått båten femton meter upp på berget, släppte Oskarsson linan, slog ihop handflatorna och sa:
   — Jaha, det var det, nu blir det väl en pilsner? Mer hann han inte säja förrän båten rullade tillbaka ner i plurret. Och det var väl inte hela världen, men Söderlund stod i vägen, och båten gick över honom som ett strykjärn. Det gjorde i och för sej inte något det heller, för det var en ganska lätt plastbåt som inte anställde några skador i det Söderlundska nyllet. Men allt slemmigt sjögräs som frodades under bottnen på farkosten fastnade på Söderlund så han liknade dom där tjejerna som brottas i gyttja i Hamburg.
    Den gången var det nära att Oskarsson på udden noterade en drömtid på kilometern.
Strandsåparna har blivit flera allteftersom
plastbåtarna blivit, starkare i konstruktionen. Metoden går ut på att man såpar gräset vid strandkanten och sedan kör upp båten på land för full maskin. Det gäller bara att ha sinnesnärvaro nog att tippa opp aktersnurran innan propellern slår i strandstenarna. Och så är det en sak till, man ska hålla fast sej i snurran allt vad man orkar, för när båten stannar så sker det med en sagolik tvärnit.
Det finns strandsåpare som försummat att hålla i sej. När dom har kommit från sjukhuset har dom sällat sej till krangubbarna i stan.
    På ön är det vad jag vet bara Söderlund som praktiserat såpmetoden, dock utan några positiva resultat. Det gällde den lilla båten han har med niohästarn på. En söndag när den stora båten väl hade hissats i land på klubben inne i stan skulle vi hjälpa honom att dra upp lillbåten på ön med rullmetoden. Men Söderlund hade tjackat två kilo såpa och ville visa sej duktig. Det var inget fel på såpningen, men Söderlund kom aldrig så långt. Han gick på grund i full fräs fyra meter från land och där satt han.
    — Kasta över en lina! sa vi som stod på land och följde skådespelet.
    — Vi ska dra in dej! sa Oskarsson.
   Söderlund höll i ena änden, i den andra höll Oskarsson och jag. Söderlund drog,
Oskarsson drog. Jag drog. Till slut var det bara en meter som skilde oss åt och vi stirrade varann i vitögonen. Båten hade dock inte rubbat sej en enda centimeter. De enda som hade förflyttat sej var Oskarsson och jag. Vi hade kanat på såpan och hade stövlarna fulla med vatten.
    Söderlund hör numera också till rullgubbarna.