Är verkligen alla böcker skrivna?
        
  nr 27  1972

■■■ Egentligen, sa Söderlund i viken, är Chivas Regal en alldeles för fin whisky för att hällas på skåningar, men Oskarsson på udden fick sej en klunk ändå för solnedgången över fjärden var så vidunderligt vacker att man nästan blev religiös. Man blir så storsint och varm om hjärtat, sa Söderlund, det är just nu en sådan där vidunderlig stund på jorden då man skulle kunna ta hela mänskligheten i famn och t.o.m. bjuda skåningar på Chivas Regal.
    Sommaren har haft en fin start, Söderlund sa:
    — Det riktiga vore naturligtvis att bo här för jämnan, alt säja upp sej på kontoret i stan och dra sej tillbaka till denna sunda miljö. Man skulle leva längre.
    — På vad då? sa Oskarsson.
    — Tja, sa Söderlund, man kunde ju skriva. Köpa en skrivmaskin och uttrycka sej själv i författarskap.
    Skriva? sa Pettersson med Archimedesen.
    — Om vad då? sa Öberg med Pentan.
    Livet, sa Söderlund trosvisst. Livet här ute bland skären. Om människorna som lever nära naturen, om jakt och fiske och gräl och dramer bland folk i havsbandet.
    Det finns väl inga dramer bland skärgårdsfolk? sa Oskarsson misstroget. Det är klart att gumman Bergman och Fridolf på Sälskär kan bli osams om ett kilo strömming och gapa på varann i några dar, men inte blir det nån bok av det?
  Fantasi, sa Söderlund, man måste ha fantasi. Skåningar har bara leverpastej i roten och blir aldrig bra författare, dom får nöja sej med att vara programledare i TV. Men vi som har fantasi kan använda den till att spegla vardagsöden på ett sätt så att de blir allmängiltiga. Förresten så har jag redan börjat på en bok. . .
    Hjälp sa Oskarsson. Vad handlar den om?
    Jävla bra idé, om jag får säja det själv. Den bara kom en morron när jag låg och kikade ut genom fönstret på kammaren och såg Dalarö skans i gryningsljuset. Förr i världen, va, då bodde det en kommendant och hans familj på den där ön. Resten av folket på fästningen var fångar som dömts till fästning och rasslade omkring med stora kedjor kring fötterna. Tänk er hur livet för kommendantfamiljen måste ha varit . . . gubben måste ha blivit dödstrött på käringen och vice versa. Till slut börjar dom klösa ögona ur varandra. Kanske käringen börjar prassla med någon fånge. . . inget dumt kapitel ur försäljningssynpunkt med ett nummer mellan käringen och en fånge i västra tornet, erotik så kedjorna smattrar. . .
    Redan skrivet, sa Oskarsson på udden. Har'u inte läst Dödsdansen? Strindberg skrev din story långt innan du var torr bak om örona.
    — Det var som fan? sa Söderlund. Ja, då kör jag på nästa idé, den e lite crazy. En kille monterar in hyperkänsliga fotografiska plåtar i huvet på folk när dom föds. På dom plåtarna registreras alla handlingar som killarna gör sej skyldiga till under livstiden. Plåtarna blir liksom ett porträtt av killarnas själ, och när killarna dör, så är det bara för Sankte Per att dra ut plåten och avgöra om det ska bli paradiset eller helvetet i fortsättningen.
    — Redan skrivet, sa Oskarsson på udden. Dorian Grays porträtt. Oscar Wilde.
    — Va som fan. sa Söderlund. Men den här då. . . jag kom att tänka på det uppslaget, när jag såg hur taket började sjunka ihop på lagårn här oppe på ön. . .  Alltså  ö i skärgårn, va. . . Jordbruket ligger för fäfot sen bonden dog, för änkan har inte orkat sköta om'et va, men så sätter hon in annons i blaskan efter en karl som kan hjälpa'na, va. . .
    Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en rem omkring halsen, citerade Oskarsson på udden. Den boken är redan skriven. Du har väl för fan läst Hemsöborna i alla fall?
    — Hemsöborna? sa Söderlund. Va det den där läbbiga TV-grejen när dom slog en spik i roten på en käring dom inte gilla?
    — Nej, det var ‘havsbandet’, men det var Strindberg det också.
    — Jävel å hinna me, sa Söderlund. Var bodde han?
    — Inne i stan, sa Oskarsson på udden, på Karlaplan och sen på Drottninggatan. Fast Hemsöborna satt han och randade nere i Schweiz.
    Jaha, suckade Söderlund, då har jag bara en idé kvar. Då tar jag den där om professorerna. Ja, den fick jag när jag läste den där språkvårdsgubbens spalt i Svenska Dagbladet, va. Egentligen är det ju inte klokt va snett man snackar, det upptäcker man när man läser den spalten . . .  Jo, tänk er att två såna där språkprofessorer, som behärskar snacket till hundra procent, sitter och dividerar va. Så kommer det en tjej från Eken förbi va, en sån där som bara snackar slang å svär står i. Då slår den ena professorn vad med den andra va, att han ska lära den tjejen snacka och förvandla henne till en fin dam på två månader. . .
    — Lägg av! sa Oskarsson på udden. Pygmalion, Söderlund, Pygmalion av G Bernard Shaw. Har du inte sett den på teatern? Du har väl åtminstone sett My fair lady? Det är samma historia. . .
    Det här e ju inte klokt, sa Söderlund. Är det verkligen så, att varenda bok redan e skriven?
    — Mja, sa Oskarsson på udden, det finns ju en del idéer kvar trots allt. Jag har en som är jättefin, fast jag är ju inge vidare slängd på att skriva.
    — Ta hit den, jag skriver, så delar vi på gaget!
    — Då får jag lov att ha en Chivas Regal till.
    — Naturligtvis sa Söderlund och spillde i.
    Jo, sa Oskarsson på udden. En kille är ganska nere i sin brorsas hustru. Han häller gift i örat på brorsan, när denne sover, och gifter sej med hustrun. Men kvinnans grabb gillar inte det där. Han blir grubblande och knicke dick och så blir det en jävla historia av hur han hämnas sin faders död
  Jävla skåning! skrek Söderlund harmset och skruvade kapsylen på Chivas Regalen. Tro'ru att jag är så helvetes korkad att jag inte kan min Shakespeare? “En midsommarnattsdröm” har väl varenda människa sett!

    Har ni hört de här?
   Den som alltid sover, kommer ingen vart häri livet. Om han inte åker sovvagn! 
   Den moderna ungdomen bryr sej inte längre om mitt ämne, suckade kristendomslektorn, jag känner ungdomar som tror att Golgata är ett tandkräm.    Mannen gick med på skilsmässa som frun ville ha och sa till advokaten: “Det är inte så kinkigt om jag får träffa barnen, men att få träffa hembi-      trädet nån gång i månaden skulle sitta fint i ryggen.”