Att man inte tänkte på det inom fisket...
     
  nr 40  1975  
    Oktober på ön är inte dum. Men hösten i skärgårn är en förlorad årstid.  Folk som har stugor åker inte ut. De missar skärgårn när den är som vackrast. Luften är klar som ett nystädat akvarium sedan höstens regn spolat bort sommarens damm och kvalm. Tystnaden är så intensiv att varje ljud, varje fågelskrik, varje magplask träffar örat med klockren klang.
    I de lummiga dungarna ses miljoner svampar. Kantarellernas mycelium tappade sugen under julitorkan, men milda bananer så mycke Karl Johan och blodriskor det finns! Och stolta fjällskivlingar, som man andra höstar bara hittat tre-fyra exemplar av. . . I år hittar man ett dussin på en halvtimme.
    Farleden ligger tyst, det är bara tyska båtar på väg till eller från massakusten i norr som drar förbi. Och så Mattsson, fiskarn. Han är envis, Mattsson, han håller på än, fast alla andra har lagt av. Slita på havet under iskalla höstnätter för en månadsinkomst på tusen spänn lockar allt färre.
    Det är synd om såna som Mattsson sa Oskarsson på udden och knackade ur pipan mot kölen på den nyss uppdragna ekan. Där ute puttrade Mattssons skötbåt mot Mysingen med blåa rökringar efter avgasröret.
    — Ja fiskarna har det otacksamt, sa Öberg med Pentan. Jävla grovgöra och reumatism i förtid och taskigt betalt.
    — Klantskallar sa Söderlund i viken.
    — Hur så?
    — Dom är klantskallar, sa Söderlund. Det är därför dom inte gör nära stålar. Efterblivna bonnläppar som kör i gamla hjulspår. Bara lägger nät å drar opp, lägger å drar opp. År efter år. Dom jobbar likadant nu som 1803. Samma grynnor, samma mörtar.
    Nu fick Söderlund vara så full i fan att förklara sej. Sitta där på en tomlåda och anklaga en hel yrkeskår.
    — Jag menar, sa Söderlund, att det måste brista nånstans inom fiskeriet. Titta på fruktodlarna till exempel. I århundraden har dom lagt manken till för att förkovra sin produkt. Man korsar fram nya sorter och forskar. Titta på en sån bransch som sällskapshundar, vilka resultat har man inte kommit till genom en medvetet bedriven avel. Och kolla hästbranschen, där har man ständigt lagt sej vinn om att få fram nya fräscha raser för att utveckla branschen. Men vad gör man inom fiskerinäringen? Inte ett jävla dugg. Man nöjer sej med att dra upp samma förbannade mörtar som på stenåldern. Därför har fiskarna som dom haret!
    — Menar du sa Oskarsson med oförställd förvåning, att man skulle korsa fisk?
    — Ja, det är klart, sa Söderlund. Marknaden ropar efter nyheter. Korsa gädda med flundra och se vad det blir! Man kan i alla fall försöka. Flädda skulle kanske kunna bli en stor grej i handeln.
    — Flädda? sa Pettersson med Archimedesen eftersinnande. Aha. . . fl från flundra och ädda från gädda. Varför kan det inte lika gärna heta Gundra? Pepparrotsgundra kunde kanske va nåt.
    — Att du é lite galen Söderlund, sa Oskarsson, det visste vi ju förut, men nu menar du väl inte allvar i alla fall? Hur fan ska man få en gädda att korsa sej med en flundra? Det skulle man aldrig få dom till.
    — Det var ingen som frågade astrakanen om han ville pola med ett Sävstaholmsträd heller, sa Söderlund. Vill dom inte, får man väl hjälpa till. Man stänger in en spigg och en sik i en glasburk. De e klart att det inte händer nåt på dom första fjorton dagarna, men sen börjar det bli långtråkigt i burken och. . . ja, ni vet. . ., vad ska spiggen och siken fördriva tiden med? Det blir barn förr eller senare, sanna mina ord, och marknaden kommer att berikas med en ny attraktion som heter spik.
    — Braxen sa Öberg, är det ju inte många som käkar, men om man korsar den med torsk så. . .
    — Inte fan skulle dom få i mej brask, sa Pettersson med Archimedesen. Inte torxen heller.
    — Beror på det, sa Söderlund. Om nya vargatider kommer över oss, så äter du brask, därtill är du nödd och tvungen.
    — Skulle folk verkligen kunna luras till vad som helst? undrade Oskarsson. Skulle man t.o.m. kunna få dom att förtära en blandning av abborre och makrill?
    — Abbrill, jag kan lura dej vart jag vill, sa Söderlund. För att inte tala om göspotta, en intressant hybrid mellan gös och rödspotta.
    — Ålja är inte dumt, sa Öberg, ål och kolja.
    — Brake, sa Pettersson, braxen och lake.
    — Möx kunde kanske bli en storsäljare, sa Öberg, mört och lax.
    — Hör bara sa Söderlund, hör hur fantasin sprudlar bland oss landkrabbor. Hade den fasta befolkningen i skärgårn bara haft hälften så mycket fantasi, hade fiskerinäringen förts framåt och inte varit ett så utpräglat låglönejobb som det är. Fisket saknar visionärer, människor som är kreativa och marknadsinriktade. Det är hela felet.
    — Du och dina idéer, muttrade Oskarsson.
    — Det är inte frågan om något hugskott, försäkrade Söderlund. Jag har tänkt på det här i åratal, ända sen en morbror i Laholm berättade för mej att han lyckats korsa en gråsej med en tonfisk. Den levde i fyra år och kallades allmänt för “Sej det i toner”.
    Oktober på ön är inte dum. Inte dummare än juli, augusti och september.