Bastu är nyttigt men farligt!  
  
nr 7  1969
    Bada bastu är jättetoppen", säjer många. "Bada bastu är riskabelt", säjer en del. Se på finnarna, dom har den lägsta medellivslängden i världen för dom får lungcancer av basturöken.
    Bada bastu är nyttigt för hjärtat, säjer andra. Det finns ju elektriska bastuanläggningar.
    Bada bastu är farligt just för hjärtat, säjer åter andra. Att först hetta upp kroppen till 80 grader och sen hoppa ut i en snödriva och kyla ner den till 20,  tacka farao för att det blir motorstopp mitt i drivan!
    Debatten om bastubadandets för- och nackdelar rasar i pressen. Ansvarskännande kroppsvårdare varnar för omåttlighet i bastun. För att påminna mej hur det är att basta, kilade jag in på det ärevördiga badet i centrum häromdan.
    
Det satt bara en gubbe före mej i ångrummet. Han måtte ha suttit där länge, för han såg ut som en rödbeta över hela kroppen. Han rann som en rostbiff under grillning och det var bara en stektermometer som fattades. Man blir lite villrådig när man ser såna gubbar. Ska dom ösas och i så fall hur ofta?
    — Nittio grader, kom det från Rostbiffen. Det hör tydligen till att man underrättar nyinträdande personer om väderleksförhållandena i bastun.
    — Fint, sa jag och satte mej. Fffzzzt! sa det om skinkorna, för det här var en bastu där man placerat de elektriska elementen under lavarna.
   
— Ja, det sprakar om häcken när man sätter sej, sa Rostbiffen. Kör med handflatorna, det gör alla här!
   Först då observerade jag att mannen stuckit sina händer under skinkorna och satt på dom. Han hade grova, fläskiga fingrar, så han satt ganska högt.
   — En del, sa Rostbiffen, har med sej en handduk och sitter på. En kompis till mej satte sej på en kvällstidning och det gick bra ända tills han kom hem på kvällen och tanten undra vad det stod för nåt i häcken på honom. Det var under franska franc-krisen i höstas, och det stod i svarta bokstäver tvärs över rumpan på killen:          
    DETTA ÄR SLUTET!
    — Sånt är livet, sa jag.
    — Ja, sa Rostbiffen, det var tur för honom att han inte hade satt sej på någon porrtidning så gumman kunde tro att han varit ute på dåligheter.
    Är bastu nyttigt? Undrade jag.
    — Visst är det nyttigt, sa Rostbiffen. Här går man på lunch med gubbarna, och det är klart att man måste ta sej ett järn eller två, för man måste ju representera, inte sant. . . Och så ska man köra hem killen klockan fem och det skulle inte gå om man inte tittade in här först och ångade av sej några hekto. Sa Rostbiffen och snarare rann än gick ut ifrån bastun.
    Man har sina minnen från den här miljön. Mitt liv har inte bjudit på så rasande många bastubesök, men de jag hunnit med har varit rätt minnesvärda.
    Jag minns en bastukväll på gamla Sportis. Det var under kriget när koksransonering rådde så att man fick nöja sej med ett varmbad i veckan i hyreshusen. Då tågade magistern i väg med hela klassen till Sportpalatset vid S:t Eriksbron och föste in oss i bastun. Det var fråga om en mycket fruktad magister, en sadistisk herre vars lust att använda  rottingen  icke  kände några gränser. Han åtnjöt klassens samlade respekt och ägde en stenhård auktoritet som grundades på ren skräck. Men han skulle aldrig ha tagit med oss i bastun.
    Först tror jag det var Berra Larsson som började fnissa, sen kunde inte Stellan hålla sej längre, och när Erkis bröt ut i ett rent gapskratt så rycktes resten av klassen med. 34 finniga skolgrabbar skrattade så att det rungade i bastun. Åt vad? Jo, den fruktade magistern hade den i särklass minsta pillesnopp som någonsin skådats på en offentlig badplats.
    
Efter den kvällen på gamla Sportis fick magistern öknamnet "Havanna 2", och detta var förödande  för hans  auktoritet. "Havanna 2" hade inte längre hand med gossarna, han ägde inte längre förmågan att skrämma dem. "Havanna 2" syntes ta det hela hårt, han började tackla av, och när sen förbudet mot aga i skolorna kom, rycktes grundvalen för hans auktoritet som lärare undan. "Havanna 2" begärde förtidspension, och det säjs att han slutade sina dar som vaktmästare i något av verken. Tillfrågad i ämnet skulle "Havanna 2" sannolikt ha ansett bastubad vara en farlig sak.
    Jag minns ett annat bastubesök. Det blåste rätt bra ute på Atlanten, när jag för något år sen var på väg emot Bremerhaven från New York, med Nord-Deutsche,  Lloyds  ångare "Europa". På grund av stormen kunde man inte fylla vatten i swimming-poolen som låg placerad långt ner i förstäven. Man försökte för all del, men varje gång "Europa" stod på nosen i någon av brottsjöarna for vattnet i poolen upp i taket och dränkte hela badinrättningen. Bastun däremot kunde man hålla öppen. Jag kom att prata med en ölrund tysk om denna nordiska form av bad. Jo, han hade nog hört talas om det, men han hade aldrig vågat pröva det. Han blev mycket förvånad när han fick veta att just den båt vi reste med hade ett bastubad ombord. Jo visst skulle han ha lust att försöka. Han följde med ner i båtens kölregioner, tvekade en smula när han hörde att han skulle sitta naken bland femtioelva andra nakna gubbar, men lät sej övertalas och steg på.
    Värmen var inte överväldigande, bara 75—8O grader. På lavarna satt gubbarna tätt packade, för har man ingenting för sej på långa sjöresor så kan man åtminstone fördriva tiden med att bada bastu. Det var just som vi hade satt oss som det hände. . . Europa mötte tydligen ett extra högt vågberg, för hon reste stäven mot himlen så att bastun kändes som en snabbgående hiss. I nästa sekund föll fartyget handlöst ned mot djupet. Alla gubbarna åkte kana på lavarna och samlades i en fruktansvärd gubbgröt vid ena gavelväggen. Det såg ut som en gruppsexafton i något homofilförbund. Ömsom kvidande, ömsom svärjande kravlade sej min tyske vän fram mellan armar, skinkor, ben och viftande fötter. Han lämnade bastun argt mumlande någonting om att detta var den fånigaste badform han någonsin varit med om. Under resten av resan mot Bremerhaven betraktade han mej med kylig misstro.
    Jag minns också hur det var i höstas när Söderlund och jag hade dragit upp båtarna och skulle göra bastun klar för vintern, genom att trä en säck över skorstenen, så det inte skulle snöa in. Efter trettio sekunder kom Oskarsson på udden och Pettersson med Archimedesen farande ut som hostande projektiler.
    — Fan, var det folk i pottan? sa Söderlund.
    Fast det hade han ju inte behövt fråga, för det visste han den jäkeln. Gubbarna jagade Söderlund runt hela ön, och den gången var det nog nära att bastun blivit ödesdiger, i varje fall för Söderlunds cigarrettpinade hjärta.