Båtar, får dom heta vad som helst?
     
nr 26 1977  
■■■ Vilken båt i skärgården seglar under sommarens dummaste namn? Är det plåtkryssaren från Tynningö som döpts till “Vaxholm 0”? Eller är det mahognydrömmen från Saltsjöbaden som heter “Österskön”. Eller månne Maxi 77:an som fick heta “Gummans päls” därför att det i ägarfamiljen blev båt till karln i stället för planerad nutria till frun?
  Skärgårdens vatten har börjat blomma av båtar i allehanda färger efter midsommar och ett par dagars studium av namn i stävar och akterspeglar har sagt mej att den tid är förbi när alla båtar hette “Alma”, “Ellinor” eller “Puttrik”.
    I Dalarö har vi en båt som heter “Siruave”, en hopdragning av rospiggens sätt att säja “sir du havet?”.
  Utanför Älvsnabben på Muskö mötte vi Älvkarleby kraftverks servicebåt, som heter “Elsnabben”.
  En mullig farbror som styrde in sin laxkutter i Söderviken på Ornö sa att den hette “Si på fan” efter barnen i familjen som heter Sigge, Pålle och Fanny.
  Gamle högerledaren Gunnar Heckscher uppges äga en långsam skorv som heter “Galilei”, han som blev berömd för orden “och likväl rör hon sig”.
  Varvsägaren Boghammar skapade på 60-talet en racer i aluminium som hette “Låt mej få dansa”.
    Och när vi frågade en tysk i Fiskarhamnen på Dalarö varför hans båt hette “Lunkentus” svarade han att det berodde på att han själv heter Snabel.
    Det finns tydligen en rik fantasi hos båtfolk numera. Och visst måste somliga ha fantasi. Det fulaste åbäket till båt jag sett skådade jag på en av Stockholms båtklubbar, ett hemmasvetsat, med knapp nöd flytande skithus, som var tre meter högt, två meter brett, fem meter långt och hette “Afrodite”.
  En annan skorv, mest lik ett flytande skatbo med överbyggnad i masonit, hette “Delfinen”.
    En träbåt i Bällstaån, så otät att hon flöt på tätningsfärgen, hette “Lady Farm”, vilket vittnar om samma självironi som fick en gubbe, vilken rodde turister över en å i Dalarna, att kalla ekan för “Bridge over troubled water”.
    En liten segeleka i skärgården med ett litet trasigt sprisegel hette “Kaisingen” och en skeppare på Möja kallade sin folkbåt för “Fyrtornet” och jollen för “Släpvagnen”.
  Pålsundet i Stockholm, ett slags Pearl Harbor för gamla Petterssonbåtar och andra fritidsbåtar i trä, visar en rik provkarta på båtägares påhittighet, hamnarna i Karlslund, Bullandö och Vaxholm ger också massor av exempel.
    Vanliga namn vid dessa tilläggsplatser är “Thalatta”, “Jo-Jo”, “Dunungen”, “Colibri”, “Kismet”, “Brittsol”, “Sländan”, “Harlekin”, “Groggen”, “Ginåtonic”, “Bermuda”, “Dopping II” och “Örnen”. En av de skitigaste båtarna i skärgården, en träskorv som sjösatts innan tjäran riktigt hunnit torka, heter “Svanevit”. På de senaste fem åren har man börjat döpa tre båtar av fem till “Abba”.
 “Loppan”, “Lusen”, “Myran”, “Humlan” är exempel på namn hämtade från entomologin.
  “Vivan”, “Sippan”, “Konvalj” och “Anemone” är namn från örternas rike.
    Jag frågar: 
    — Finns det dummare namn på båtar än de här exemplen? 
    Söderlund i viken åker omkring i en båt som heter “Attjo”, vilket låter som en nysning.
    Den skulle egentligen inte heta så, men vi människor är ibland inte herrar över utvecklingen. Söderlund tyckte det var för trist att befara skärgården med en båt som det rätt och slätt stod “Monark” på. Dessutom har han pikats för det. När han skulle lägga till i hamnen på fastlandet, där det är ett förtvivlans kurr om gästplatserna, hjälpte det inte att han bad hamnkaptenen på sina bara knän att få förtöja.
    — Vad åker du med i år? frågade hamnkapten.
    — En Monark, sa Söderlund.
    — Då kan du väl parkera’n i cykelstället, sa hamnkapten med ett rått flabb.
    Så Söderlund bestämde att nu skulle båten döpas till något.
    Barnen föreslog “Tärnan”, “Måsen” och “Truten” och annat klassiskt. Frun menade man skulle ha ett namn som anspelade på avgasrörets välsignade rykande och puttrande. “Putter” eller “Osis”, sa hon.
  Söderlund avfärdade förslagen med förakt.
    — Nåja, sa barnen, huvudsaken att det blir nåt lattjo.
    — Där har vi det! sa Söderlund.
    Och Så skulle båten döpas till “Lattjo” i all högtidlighet. En flaska av konsumchampagnen, “Chevalier de Malte” eller “Karneval” eller vad den heter, gillrades upp i ett snöre och frun skulle döpa fartyget. Söderlund hade skaffat mässingsbokstäver från stan, dyra som fläsk, så det fick räcka med namn på ena sidan om stäven.
    — Sätt i gång och döp, sa Söderlund och blåste fanfar i en hoprullad tidning. . . Ba-ta-ta-ta-taaa!
    Då langade frun flaskan i stäven, missade en aning och träffade bokstaven L som lossnade från skruvarna och for i en båge ut i plurret. Men champagnen sprutade och när skummet lagt sig hette båten Attjo.
    — Låter som en nysning, sa Oskarsson.
    — Stämmer, sa Söderlund, den skulle heta Lattjo, men blev snuvad på det.
    Märkliga äro sålunda de omständigheter som kunna ligga bakom namn på svenska fartyg. 
    Möter ni en gammal folkbåt som heter “Nizza” så ska ni inte förundras. Jag känner ägarn. Han är lite fisförnäm av sej. Seglar med familjen i folkbåten hela sommaren, men tycker det låter så bräckans att på höstens parties kunna säja, att “familjen och jag har legat i Nizza hela sommarn”.