Båtdags igen, men varifrån får folk pengar?
     nr 11 1973                              
■■■ Det är vår och båtar i luften och fritt fram för alla galningar.
   
 Galningar är det gott om. Det finns dom som säljer villa, sommarhus och bil för att kunna förvärva ett sällsynt frimärke. Det finns dom som spelar bort sitt företag på poker och tji och tre. Det finns dom som låter spika in sej i en tunna för att sedan rullas utför Niagara.
    Och så finns det båtgalningar och det är värsta sorten.
  Vare sej ni har en flatbottnad eka med en 4 hästars Penta i aktern eller en segelkryssare för 65.000 spänn så är ni en båtgalning. Så här års när det är båtmässor i landet borde ni bindas och låsas in. Annars rusar ni, blind av kärlek till en båt ni mött på mässan, åstad och ruinerar er igen. Redan i februari börjar ni rycka i förtöjningarna, och nu i mars är ni farlig för er omgivning. Ni kan normalt sett vara en mycket kritisk person. Ni provkör och kalkylerar och rannsakar er själv och er egen ekonomis bärkraft så fort ni ska köpa en bil. Ni tar månader på er för att bestämma er innan ni slår till och köper en villa. Men när det gäller båtar handlar ni liksom i trance. Med fanatisk glöd i blicken famlar ni efter avbetalningskontraktet.
    Ni är båtgalning. Ni är asocial. Ni borde spärras in!
  Förutsättningen för att Svensson ska förvandlas till en Mr Hyde varenda vår, är att båtmässorna presenterar nyheter som gör Svensson galen. Branschen har varit Svensson mycket tillmötesgående på den punkten.
  På 50-talet skulle det vara vitlackerade träbåtar av typ Mysingen-serien.
  På 60-talet kom plasten på allvar, det skulle vara öppna halvdäckade sportbåtar med vindruta och 50-75 hästars snurror i aktern.
  Sen skulle det inte vara öppna båtar längre utan cabinbåtar.
  Sen skulle det inte vara cabinbåtar längre, för Svensson visade sej inte sussa i cabinen mer än någon enstaka gång per säsong. Det skulle i stället vara daycruisers, öppna skrov på 21-24 fot med starka Inu-motorer.
  Sen ansåg branschen helt plötsligt, att folk hade lekt den värsta fartrommen av sej och att Svensson i stället skulle färdas i 7-8 knop. Sniporna dominerade marknaden i ett par säsonger.
  Sen visade det sej att sniporna var aningen för långsamma. Då kom familjebåtarna - Folkparca, Albin 25 och allt vad de hette.
    Nog såg branschen till att båtgalningen Svensson fick nya objekt att bli galen i.
  Vad händer i år? inte mycket. Av årets mässor att döma är det en säsong då branschen gör på stället marsch. Nyheterna är inte många.
  Marieholms bruk lanserar en av de få nyheterna, en dubbelruffad kabinbåt på 24 fot, som kostar 59 900 kronor med en snabb diesel. Båten är inte vacker, men de flesta familjebåtar ska ju se ut som vinterbonade snöplogar numera. Brister ifråga om skönhet kompenseras av överdåd ifråga om utrymme. M 24, som nyheten kallas, har en akterruff där man kan bjuda in rätt mycket folk på party, om man nu har råd med sånt mellan amorteringarna.
  Monark-Crescent visar återigen sin laxkutter. Den väckte den gamle sjöbussen i många båtgalningar i fjol, men först nu är den beredd att segla ut på marknaden, i första hand som byggsats.
  Ockelbo lanserar en ny inredning i sina 21-fotare. Man har hittat på ett fiffigt vinkelarrangemang för sofforna som spar utrymme i båten.
  Norge visar på årets mässor en snabbgående Draco utrustad med cirkelrunt groggbord med skvalpsäkert slingerställ för glasen, Skandinaviens snabbaste groggveranda.
  Storebrofabriken utanför Vimmerby retar aptiten på båtgalningar med en mycket vacker kryssare. Men den kostar 295 000 kronor och en medföljande smålänning från varvet uppger att “den byggs för medelhavsmarknaden”.
  Gamla skrovbekanta dyker opp igen, Hallbergs båtvarv i Henån har gjort en Rånäsjolle i plast, som är så lik den gamla bussiga kostern att man nästan väntar att Sigfrid Siwertz ska dyka upp ur ruffen att bjuda på en bärs. 39 900 kostar båten med motor.
   Nordic 81, som blev Årets båt i Finland i fjol och visades här i trä, lovades komma i plast. Och nu är den här, en härlig skorv med plast i skrovet men fortfarande doftande trä i inredningen. Med två solröda segel och en dieselmotor går den på ca 65 000 kronor.
  Sextiofem tusen, femtionio tusen, tvåhundranittiofem tusen.., måste man ta i så man kräks om man vill ruinera sej på båtar?
    Nej då, det finns något smärtfriare sätt. Man kan köpa en 24-fots fyrtioknopare i byggsats för 18 500. Det är två stockholmsgrabbar som gjort den båten, Janne Sundberg och Leif Olsson. Croupier heter båten. Hur klarar sej denna tvåmannafirma i en tid när stora båt koncerner har problem med likviditeten och står på näsan till höger och vänster?
    — Jotack, säjer dom, vi har sålt 31 byggsatser hittills.
    — Så folk har pengar då?
    — Nä, men dom höjer lånen på kåkarna och köper båt för pengarna.
  Något nytt på motorsidan?
    Ja, Börje Wessman, som säljer Chrysler, har tagit hem ett intressant program av små japanska dieslar som verkar vara ett fint alternativ för den del av båtfolket som det fortfarande puttrar om, fiskebåtsfolket.
  Den viktigaste nyheten är dock Archimedes-Pentas nya snurra i effektklassen 50-60 hk som man tror ska bjuda de amerikanska hejarna ännu starkare konkurrens. Det nya med den är att varje burk har sitt eget tändsystem, en brytarlös magnettändning av elektronisk typ.
    På 60-talet skulle varenda plastbåt ha diskho och toalett. Folk som inreder plastbåtar trodde länge att det måste vara så. Först sent omsider upptäckte man, att båtfolk äter på papperstallrikar och dricker ur plastmugg. Besticken diskar man i den största diskho som finns, farvattnet.
    Diskhoarna har försvunnit, men toaletterna sitter där dom sitter. Ser ni i sommar någon herrelös båt som snurrar runt runt på någon fjärd, så är det en båt vars skeppare har fastnat på muggen. Det spelar ingen roll om båten kostar 20 000 eller 275 000, toaletterna är så trånga att man måste vara skapt som en gråsparv för att dels kunna använda dem, dels komma loss efteråt.
  De obrukbara muggarna ombord har länge varit status. Jag minns en båtförsäljare som på 60-talet ville ha 32 000 för sinnevärldens fulaste cabinbåt, ett engelskt plastbygge som såldes i två ex på den svenska marknaden. När vi reagerade mot priset, argumenterade han på bredaste värmländska och sa:
    — Dä ä ju för helvete mögg i’n!
  De outrotliga statusmuggarna används av de flesta båtägare som garderober. Naturbehoven uträttar de i en plastpotta å 4:65 som de fodrat med en plastpåse.
    Ändå fortsätter varven att utrusta båtarna med dessa dyra statustoaletter. SE har provsuttit årets modeller och vill sammanfatta upplevelsen sålunda: Envisas man med att för all framtid ha dessa oändamålsenliga toaletter kvar ombord, måste de ovillkorligen utrustas med stroppar eller hävstänger i taket. Det är förödmjukande att behöva rekvirera draghjälp för att komma loss!