Båtlivets kval och lycka...
     
nr 36 1979       
■■■ I sommarens sista sol kom en 55-årig herre som heter Sture puttrande i en tjärad eka med en 6 hästars Johnson därbak. Han sa att han var skärgårdens mest harmoniska båtägare men att det hade tagit honom 44 år att bli det.
    När Sture var 11 år fick han för första gången köra farsans snurra på egen hand. Det var en encylindrig Archimedes som fungerade tack vare koppartråd och isoleringsband. Ville den inte starta gav man den bara en snyting med skiftnyckeln så gick den. Det var något i magnet-apparaten som måste hoppa rätt och det gjorde detta något om motorn fick en smäll.
    — Farsan, sa Sture när han var 19 år och kriget just var slut, nu när soppan blir fri, så kan vi välan tjacka in oss på en B 22:a så att man kan surfa efter båten?
    Det blev en Archimedes B 22:a med två cylindrar och slirback. Man sög tag i rorkulten och drog den uppåt, då backade båten. Framåt gick det i minst 14 knop. Farsan körde och Sture surfade på en gammal skithusdörr. Men gunåde Sture om han ramlade. Det fick bara inte hända, för då måste farsan stanna motorn och alla som en gång i tiden haft en B 22:a minns kanske att det var lögn i helvete att starta den när den var varm.
    1950 var Sture 26 år, etablerad handlare med begagnade bilar på Norra Bantorget och rik nog att köpa en egen båt.
  Hon låg på Strandvägen, kallades Dingby och blänkte med sin fernissade honduras. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Hon kostade sina modiga 3.000 spänn men med en 40 hästars Gale gjorde hon uppåt 30 knop.
    Sture var kung i viken den sommaren. Han körde om allt som fanns.
    Men ve och fasa, en dag blev han omkörd av en som inte bara hade en 50 hästars Mercury där bak utan dessutom vindruta där fram!
  Stures första passbåt i honduras och oregon pine kostade nio laxar med 50-hästarn.
    Det är klart att grabbarna på jobbet skulle få hänga med ut på en runda. Det bar av till krogen i Vaxholm i 30 knyck. Alla på Stures bilfirma utom Kurre på lagret beundrade den nya båten. Kurre på lagret sa:
    — Jävla flytande brädgård! Att du inte gick in för plast?
    60 talet var ungt och plastbåtarna en nyhet. Sture fick betala åtta lakan bara för båten. Snurran, stor som en frysbox, kostade nästan lika mycket. Men visst gick det undan. Alldeles för fort, pep Stures hustru som måste gå till frissan och lägga håret för 80 kronor efter varje åktur.
  I Skurusundet mötte de en Coronet Viking, en dansk träbåt med plast utvändigt och en varm och ombonad kabin med liggplats för två. 
    — En sån där skulle vi ha! sa frun.
    Coroneten med en 90 hästars Mercury i aktern kostade Sture närmare 40 000 kalla. Grabbarna på firman provåkte till krogen i Vaxholm. Alla beundrade, Kurre på lagret sa:
    — Det bästa med dom här kabinbåtarna i plast är att man kan ställa upp dom som korvkiosk på Nybroplan när det blir vinter.
    En kväll i Lindalssundet blev det tvärstopp, för växelhuset hade skurit på 90-hästarn. Det gör så när man inte ser till att byta olja i huset. På varvet kliade sig personalen i håret och sa:
    — De här förbannade snurrorna är tekniskt fulländade, men sätt dom inte i sjön, för det tål dom inte!
    Du skulle ha inombordsmotor, Sture! Har du kollat in de här nya Inudreven? Man har en vanlig trygg 95 hästars Volvo inne i båten och ett vinkeldrev ut genom akterspegeln.
    Sture köpte Inudrev för 10.000.
  60-talet gick mot sitt slut och Sture fann till sin bestörtning att den ena bilhandlaren efter den andra köpte Coronetar i 110 000-kronors-klassen, oceangående plastvidunder med fly bridge.
    — Byt opp dej, grabben! sa en som sålde begagnade bilar i ett frikyrkotält i Huddinge. Du kan bara inte visa dig i Sandhamn med den där antika hojen!
    Inte nog med att den nya oceanfararen grävde ett djupt hål i Stures ekonomi, det kostade en årslön att lägga upp henne på varv också. När han fick notan efter vårens sjösättning gick han bakom en bensinpump och grät. . .
  Dessutom började familjen tröttna på sjölivet. Så länge det rörde sig om små snabba inomskärsbåtar kunde man åka ut till nån holme, bada och åka vattenskidor och ha ball. Men oceanfararen förändrade bilden. 
    Nu skulle det åkas genom Göta kanal, nu skulle det åkas till Gotland, nu skulle det åkas runt Åland.
    Då hände någonting. Alla bilhandlare sålde sina oceanfarare och blev seglare. Det blev inne att äga en Swan 47:a. En sådan båt kostade mellan en halv och en hel miljon.
    — Dom stiger i pris, försvarade sig Sture inför familjen. Grabbarna säjer att för en halvmiljon-Swan får man 750 000 nästa år.
    — Du är inte klok, sa familjen.
    Det var mitt emellan Nynäshamn och Visby som Sture fick nog. Mitt i havet stod en fyr som inte skulle stå där. Han måste erkänna för familjen att han seglat vilse, att han inte hade den blekaste aning om var han befann sig.
    — Åk fram till fyren och fråga vad den heter, den är säkert bemannad, sa hustrun.
  Det var inget annat att göra. Men det blev en konstig resa. Sture måste styra i en båge för att hålla kurs på fyren.
    — Tjall på kompassen, var hans diagnos ända tills han kom så nära att han såg bogseraren.
    Det var fråga om fyrkasunen Falsterborev, byggd i Stockholm och under bogsering till Falsterbo.
    Frrrm, frrm, säjer det om Sture när han i dessa sommarens sista dagar puttrar omkring för fem knop i sin tjärade eka.
    — Detta är båtlycka! hojtar Sture och strålar.
    — Det kostade honom ett par miljoner att komma underfund med det, muttrar hustrun.
    Sådant är båtlivet. Tro mej.