Blixt och dunder och träffar!
                       
nr 35  1978 
    Underliga äro åskans vägar . . Himlen över fastlandet var svart som ett karbonpapper och varannan minut revs papperet sönder av fräsande vita blixtar följd av muller och sprak.
    Vi satt i Söderlunds stuga på ön och kikade på skådespelet och naturligtvis rörde sej samtalet om åskväder för längesen.
    Öberg med Pentan mindes ett märkligt åsknedslag på Fridhemsplan 1938. En kille som hette Hagberg skulle ta fyrans spårvagn till Djurgården med sin böna. Dom stod där på refugen och väntade och Hagberg hade lagt handen om midjan på bönan. Då slog blixten ner i bönans korsett och brände av två fingrar på Hagberg. Bönan märkte inte ett skvatt mer än att det nöp till i rumpan, varför hon fräste:
    — Men fy då, mitt på Fridhemsplan!
    Det var en märklig historia. “De stog i Stockholms-Tidningen om’et”, sa Öberg.
    Det är ofta så där vid åsknedslag sa Pettersson med Archimedesen, de som varit millimeter från döden, har inte en aning om att de varit det. Jag minns när jag var med en gammal morbror på bio i Örebro. Morbrorn var från landet och hade inte varit så mycket på bio. Åskvädret bröt ut redan när vi var på väg, vi hade just kommit in under baldakinen, när det bröt ut som värst, ett jävla dånande och regnande. Det var riktigt skönt att komma in på bion.
    Men åskan slog ner ideligen och bröt filmen. Man körde fem minuter, så blev det svart i salongen. Så körde man i fem minuter igen, och så slog åskan ner på nytt. Så där höll det på i en hel timme. Tror någon att morbror blev rädd? Inte då, han var ganska döv så han hörde aldrig smällarna. Men sur blev han och fräste:
    — Pojkjävel, du kunde väl ha sagt att det var en kortfilmsbio!
    1968, sa Oskarsson på udden, var Begagnade Bergman och Isaksson på Rödskär ute och seglade med Bergmans nya segelbåt, en sån där modern historia med mast av aluminium och segel av nylon. Begagnade Bergman var inne i ruffen och bredde mackor, när åskan slog ner i masten. Dom vackra nylonseglen smälte och rann som rykande lava nerför masten. Men Bergman märkte ingenting. Han bara undrade varför dom tappa farten och så var det visst nån som sjöng. När han kom upp ur ruffen såg han att det var Isaksson. Han stod längst ut på akterdäck med knäppta händer och sjöng “Närmare Gud till Dig” som dom gjorde på Titanic.
    Under kriget, sa Söderlund i viken, då låg jag på Mellsten och gick vakt en natt när det åskade som om kriget hade brutit ut även här. Inte nog med blixt och dunder, det regnade så att dropparna small i berget. Då gjorde man ju det enda raka, alltså, man ställde ifrån sej mausergeväret mot en tall och kröp in i vaktkuren. Det var det som räddade livet på mej. Blixten slog ner i bajonetten på mausern tre meter ifrån mig. Och mausern brände av hela magasinet rakt opp i vädret och sköt fjädrarna av en mås. Ni skulle ha varit med, sa Söderlund! Jag kunde inte annat än skratta, för det finns inget som ser så fjompigt ut som en naken mås. Han satt på en sten och rodnade och hackade tänder om vartannat.
    — Hackade näbb, gjorde han väl? sa Öberg.
    — Inte fan vet jag, han fick hacka vad han ville för mej. “Gå hem me’re”, sa jag och då gjorde han det. Han hade väl ett helvete att förklara för frun när han kom hem.
    — Förmodligen, sa Öberg. Om man själv kom hem naken klockan fyra på morron och sa att åskan slagit ner i sviden, så skulle ingen tro en.
    — Förmodligen inte, sa Söderlund.
    Det, var ingen som trodde Lervikarn heller, erinrade sej Oskarsson på udden. Lervikarn hade satt arton skötar ute vid Rökorna och svor som en borstbindare när han vittjade, för alla skötarna var tomma sånär som på någon enstaka strömmingsstjärt. Då bröt åskvädret ut och blixten slog ner i sjön bara ett par båtlängder från Lervikarn. “Det kokade och rök som i helvetet”, sa Lervikarn efteråt. Och har man sett, miljoner strömmingar flöt bedövade upp till ytan! Lervikarn tog stora skoveln och bara öste. Han öste och öste tills båten var full till relingen med strömming. Sen styrde han mot Dalarö och skickade en hel lastbil med strömming till Fiskeriföreningen.
    Men det är ingen som tror Lervikarn än i dag. “Kanske small det i sjön, men vi vet i så fall vad det var som small”, säjer skärkarlarna. Dom vill därmed antyda att Lervikarn langat en dynamitgubbe i sjön och bedövat strömmingen på egen hand. Sånt anses vara det fulaste som en människa kan ta sej till. Saken har varit under utredning i fjorton år.
    Åskan mullrade och blixtarna brann som på ett kändisparty. Ett tungt regn slog trumvirvlar på taket.
    — Egentligen borde man vara rädd, sa Öberg med Pentan.
    — Det är det dummaste man kan vara, sa Pettersson. I såna här situationer ska man ta det kallt. Folk som springer omkring och söker skydd som yra höns när det åskar, det är dom som råkar illa ut. Sitter man still på en fläck, har blixten en minimal chans att hitta en.
    Nog för att jag tänker sitta här tills det är över, muttrade Oskarsson. Det är ett oherrans väder.
    — Vad är det egentligen för skillnad på ett oherrans väder och ett herrans oväder? sa Söderlund.
    Det hann vi aldrig utreda, för Oskarssons sjuttonårige son bankade på dörren. Den unge mannen hade fasa målad i sitt ansikte.
    — Blixten, sa han och sjönk ihop på en stol.
    Blixten hade slagit ner hemma hos Oskarssons. En glödande kula, berättade barnet. Kulan hade liksom rullat på elektriska ledningen utmed taklisten, följt sladden till TV:n och där exploderade den så att TV:n flög i bitar.
    — Mamma sitter på dass och gråter, sa sonen.
Oskarsson skyndade hem med sonen och en kuslig tystnad spred sig i huset. Den bröts av Söderlund som sa.
    — Det var den första fullträffen i TV den här sommaren.