Blyerts, anilin och kulspets...
      
nr 46  1977         
            
•   November-r-r-r!
    Inne i stugan på ön pratade Hyland i TV i kapp med Tellemar i radion och sen blev det melodikryss, detta märkliga musikaliska nöje som pendlar mellan Smetana och Peter Himmelstrand. Utanför fönstret låg skärgården med grått hav, gråa hällar, gråa avlövade träd och gråa människor som kurade i motvinden på ångbåtsbryggan.
    — Skärgårn ser en sån här dag ut som om Vår Herre hade ritat den i blyerts, sa Oskarsson på udden. Inte en färg så långt ögat når.
    Apropå blyerts, sa Söderlund i viken, jag städade på vinden häromdan.
    — Va fan har det med blyerts å göra? sa Oskarsson.
    — Minns du hur en anilinpenna såg ut? undrade Söderlund. Jag hittade en sån där uppe bland gamla tidningar och skolböcker från 30-talet. Och tänk, jag blev sittande med den där förbannade anilinpennan och kände att jag hade något historiskt i handen. När försvann anilinpennan?
    — 1947 när kulspetspennan kom, sa Öberg med Pentan, då blev den överflödig.
    — Anilinpennan är en av de få som fått kicken ur statlig tjänst, sa Pettersson med Archimedesen. Anilinpennan var obligatorisk i verken och på posten, anilin gick inte att sudda, anilin hade status som dokumentärpenna. Blyertspennan stod en klass under och sågs över axeln.
    En del, sa Söderlund i viken, hade ett helvete med anilinpennan. Det var dom där som inte kunde låta bli att suga på pennan. Dom blev alldeles gredelina kring truten.
    — Öhlund, sa Oskarsson på udden, honom var det synd om. Han skulle ha gått långt om inte anilinpennan hade funnits. Begåvad, studerad och meriterad fick Öhlund ett toppjobb i postverket. Han förutspåddes en lysande karriär i byråkratin. Men vad hände? Jo, Öhlund sög på anilinpennor och det blev hans öde. När Öhlund stod på tur för avancemang, blev han kallad till samtal med generaldirektören. Öhlund hade mörk kostym, vit skjorta och diskret slips och var korrekt till tusen. Men Öhlund hade slickat på pennan när han träffade högst densamme. Och det blev inget avancemang, för generaldirektörn kunde ju inte befordra en karl som såg ut som Putte i blåbärsskogen.
    Tänk sa Söderlund i viken, att vi har levt i 30 år med dessa förbannade kulspetspennor som aldrig fungerar. 
    — Minns ni när dom kostade 25 spänn? sa Pettersson med Archimedesen. Jag gick på stampen med cykeln för att få loss 25 spänn för att köpa en. Och ändå gick han inte att skriva med, för han släppte bläck lite som det föll honom in. “Är detta er namnteckning eller har ni ritat ett skogsbryn?” sa käringen på posten när jag gav henne en avi. “Det står Carl Axel Pettersson”, sa jag. “Jag tycker det står Carl FLÄCK-el FLÄCK-terss FLÄCK”, sa tanten och släppte inte ifrån sig stålarna förrän jag hade skrivit om med anilin. När kulspetspennorna äntligen fungerade, så hade det gått tio år och då kostade dom 75 öre. Det var ungefär samtidigt som jag fick råd att lösa ut cykeln.
    Nu kastar dom kulspetspennor efter en, sa Söderlund, man behöver aldrig köpa. Jag har pennor i alla fickor som det står “Olssons Antracit”. “Magnussons Glas”. “Birka Grillkorv”, “Göstas Armatur” och “Billiga Bräder” på. En del lägger jag undan, de noskigaste som är genomskinliga med små figurer som rör sej därinne. Jag har en penna med en brud i svart klänning i. Vänder man pennan, rasar kläderna av bruden som blir naken. Och så har jag en, där ishockeyspelare åker fram och tillbaka, en med små bilar på kollisionskurs och en där små hundar springer i kapp i ultrarapid.
    Det finns i denna samling en och annan penna som också går att skriva med.
    Gutta Päron, sa Öberg med Pentan, ni får mej att tänka på Gutta Päron. Han sålde tvättmaskinen “Karla Baby”, på bystan i fyra år och det var kulspetspennans fel att han la av. Gutta Päron hade bearbetat en lantbrukarhustru för att få henne att köpa en halvautomat för ett å åtta. Efter två timmar var käringen äntligen beredd att skriva under avbetalningskontraktet. Det var ingen lätt affär, för bredvid stod bondtjyven hon var gängad med, och bara hånade. Han ville inte ha nån “Karla Babbi”, som han sa. Den jävla mansgrisen tyckte att käringen gott kunde stå där på gårn med sin gamla rostiga bykgryta. Men Gutta Päron kunde verkligen snacka, så nu hade han käringen på vallen. Och vad hände? Jodå kulspetspennan strejkade, å svek honom i denna avgörande sekund! Och vad gjorde Gutta?
    Jo, han insåg att det hade blivit stopp i det där bläckröret av plast som sitter i varenda kulspetspenna. Å Gutta skruva isär pennfan. Jaga ut till bilen och satte plaströret i ventilen på vänster framhjul och tryckte till. Då kom det bläck. Gutta Päron fick det mitt i nosen! Han såg ut som en sena tiders punkare, de va bara säkerhetsnålen i mungipan som fattades.
    Lantbrukarhustrun skrattade så hon var färdig att smälla av och bonnläppen hade precis lika roligt och skrek i falsett.
    — Kan man få tvätta sej här nånstans? undrade en förkrossad Gutta Päron.
    — Hörrudu, sa bonnläppen, kör ner snoken i din jävla “Karla Babbi” och låt’en gå några varv, så ska jag hjälpa till att vrida ur dej efteråt!
    Det var kulspetspennans fel att tvättmaskinsbranschen förlorade en sådan toppkraft som Gutta Päron, sa Öberg.
    Vi ska väl ändå vara tacksamma för att kulspetspennan kom, menade Oskarsson på udden. För den befriade oss från anilinpennorna som var en hälsofara. Det hände att folk somnade över sitt skrivarbete, fick anilinspetsen i hakan och dog av blodförgiftning.
    — Åja, sa Söderlund, jag vet att blyertspennorna kan vara lika farliga dom. Ett barn jag känner stack sig på en blyertspenna och fick 39 graders Faber.
•   Det var ingenting annat att göra med Söderlund än att kasta ut honom på två minuter. Man vitsar inte ostraffat i gråa november.