Boken som har svar på allt!?

 
  
nr 30  1969 
■■■ Det var i Söderlunds berså i söndagskväll, Söderlund tittade upp mot månen och sa att Neil Armstrong och hans polare borde vara där strax. De är modiga män. Men jag begriper inte att dom vågade ge sej iväg utan “Den afslöjade naturen”.
   Söderlund försummar inte en chans att komma in på sin favoritbok denna sommar. Han har fått den på hjärnan. Det är frågan om ett 90-årigt häfte som han hittade bland bråten på sin intressanta vind. En storartad bok med råd och hjälp för allt från hunduppfostran till gulsot och impotens. “Den afslöjade naturen” har egentligen ett längre namn. Den heter “Den afslöjade naturen, dess Sympati och Magnetism, en blick bakom förlåten i templet - innehållande mer än 700 gyllene regler för dem som på egen hand vilja bota sjukdomar och sårnader, jemte råd för Lantbrukare, Boskapsskötare, Fiskare och Jägare”. Boken trycktes på J F Säfbergs tryckeri i Köping 1879 och som författare anges en herre vid namn Henrik von Hertzenberg. Om honom vet vi ingenting. Följde han i livstiden sina egna råd, blev hans livstid mycket kort.
    Skälen till att Söderlund fascineras av denna lilla töntiga bok är dels a) att Söderlund dragits med en besvärlig tandvärk, dels b) att det redan på sidan 1 i boken finns inte mindre än åtta goda knep att bli kvitt tandvärk.
    Vi trodde att någon tankångare hade gått på grund vid Sandskär och tutade ut sin nöd medan tjockoljan spreds över fiskevattnen. Men det visade sig dessbättre bara vara Söderlund som stod bakom vedboden och tjöt. Han hade kört en tretumsspik i en oxeltand och såg inte klok ut.
    Allt detta var bokens fel. Där stod: “Peta tanden med en ny spik tills den blir blodig och slå den sedan in på ett ställe i källaren varest varken sol eller måne hinner in med sitt ljus”.
    Ett annat sätt att bli av med tandvärken var knep nummer sex: “Man tager en böna, borrar hål i den och inlägger däri en lus; invecklar sedan bönan i en sidenlapp som bäres om halsen”. Det var närmast den dåliga tillgången på löss som tvang Söderlund att välja den något smärtsammare spikmetoden.
    Det värsta med alltihop var att tandvärken gick över och att Söderlund därmed blivit allt fastare i tron på bokens 700 råd. Di gamles knep och konster ska man inte förakta, säjer han.
  Oskarsson på udden, Öberg med Pentan och Pettersson med Archimedesen bara fnyser.
  På sidan 14 ger boken tips om hur man ska undvika att bli full på kalas. Att dricka ur ett rått hönsägg innan supandet börjar, är ett osvikligt medel. Ett annat sätt är att “vira en krans av murgröna kring huvudet och på fingret bära en ring av ametist”.
    — Tacka fan för att sånt hindrar en att bli full, säger Öberg. Jag skulle vilja se den utkastare på SARA som släpper in en person som kommer i krans av murgröna och viftar med en ring av ametist. Han ringer sannolikt till radiopolisen och så undgår Söderlund att bli full den kvällen.
    Var glad du, sa Pettersson med Archimedesen, att han inte ringer Nykterhetsnämnden och sätter dej på avvänjningsanstalt, för på sidan 15 berättar boken vilka metoder som tillämpas där: “Att avvänja en person från överflödigt supande; låt drinkaren förtära brännvin vari en ål har dött så får han avsmak där för”.
    Ju mer vi bläddrar i den gamla boken desto ängsligare blir vi för Söderlund. Henrik von Hertzenberg måste ha varit en märklig man. Dövhet är för honom en åkomma som inte vållar några problem att bota, Det är i det närmaste skitenkelt. Man skaffar en ål, en laxöring, en korp och en hare. Ur dessa djur tar man gallorna och lägger dem i en emaljerad gryta, “slår därtill brännvin för 18 öre, tillkitta sedan grytlocket noga. Därpå sättes grytan på elden, där den får kvarstå så lång tid som behövs för en person att långsamt tillryggalägga femtio steg. Grytans innehåll avkyles därefter till blodets värmegrad och af detsamma idrypes med en pennfjäder tvenne droppar i det sjuka örat. Påföljande tvenne dagar upprepas samma förfarande även om hörseln redan återkommit”.
    Fräknar borttages genom att man smörjer dem med grodrom, kikhosta botar man genom att “upprepade gånger kyssa ett vackert fruntimmer” och den stackars karl som råkar bli impotent ska inte vara lessen för det, ty saken fixar sej. Man ska bara ta av sej vigselringen och slå en drill genom densamma. Då återvänder manbarheten. Det ni, Inge och Sten!
  Skulle ringmetoden slå slint så finns det andra utvägar. Boken säger: “Köp en gädda, men pruta ej i betalningen. Bär gäddan till en å, pinka i gapet i den och kasta den sedan i ån”.
    Det var inte lätt att vara impotent förr i världen, det var inte lätt att vara gädda heller.
    Gulsot tarvade en något mera komplicerad åtgärd. Bokens författare är även när det gäller denna sjukdom inne på pinkmetoden, ehuru något mera raffinerad. Texten säjer: “Gå tidigt en morgon före soluppgången ut i köksträdgården och uppryck en morot, urholka den och låt något urin i den. Upphäng sedan moroten i skorstenen, När urinen genom röken har bortdunstat så försvinner gulsoten. Moroten tages ner och gräves djupt ner i jorden”.
    Något säger mej, sa Oskarsson, att den här boken inte har så mycket nytt att komma med för våra dagars läkare, för det vet man ju att dom har pinkat i urholkade morötter i femtio års tid. Men titta här på sidan 47, grabbarna Nordin på Solvalla borde ha vissa tips att hämta. “Att få en häst att springa fort; giv hästen att äta över natten havre uti en över öronen fastbunden säck och häng en vargtand omkring hans hals”.
  Eller detta stenhårda stalltips: “Att en häst vinner vid kapplöpning: detta lyckas om du vid munbetslet binder roten av en spåmanstistel (Carlina vulgaris) eller järnört (Verbena officinalis)
    Djur är det ingen konst att fostra om man äger denna förträffliga handbok. Att tex. skydda sej för vilda djurs angrepp är nästan skrattretande enkelt. Man går bara omkring insmord med lejonfett om dagarna så klarar man sej. Söderlund har bläddrat i boken för att se om det hjälper mot busar i tunnelbanan också, men det står ingenting om det. Det närmaste han kom var ett tips på sidan 54, som rekommenderar en bra metod att fostra ilskna hundar: Man ger hunden en bit bröd som man en längre tid burit i armgropen samt spottar hunden ofta i halsen!
    Söderlund ser fram mot hösten. Då ska han ge sej in till stan för att åka tunnelbana.
    — Det ska bli ett nöje, säjer han.
    — Jag tror inte metoden är den riktiga, säjer Oskarsson. Det är ju i alla fall en gammal bok och mycket har ändrats på 90 år.
    — Nej, naturligtvis tror jag inte på allt som står i boken, sånt är väl lite överdrivet sa Söderlund och sköljde vigselringen i sjökanten.