Då kom tystnaden och friden på TV...
    
nr 29  1974  
■■■ Det blåste och skvalade hela dan och ön fick sej en schamponering så att ekarna på kvällen sträckte sina kronor mot skyn och såg ut som tacksägelsefinalen i någon jesusmusical.
    Öberg med Pentan, som investerat i en regnmätare, rapporterade att det ramlat ner 26 millimeter.
    Längst ut på bryggnocken satt Söderlund i silhuett mot solnedgången, som efter en lång dags regn verkade målad av Marcus Larsson. Att silhuetten var Söderlund förstod vi därför att han rörde lite på sej. Annars kunde det lika gärna har varit en kvarglömd sopsäck.
    — Men, Söderlund, sa Oskarsson på udden. Sitter du här och metar?
    — Ja, sa Söderlund.
    — Får du nåt då?
    — Den här, sa Söderlund och höll opp en abborre, stor som ett kommatecken. Det regnar så ini helvete att t o m abborrarna krymper.
    — Att du envisas att sitta här då?
    — Vad ska man göra? sa Söderlund. VM är slut, och det går inte att se på TV längre. Jag gjorde ett försök i går, för det var en rysare. Det handlade om en vetenskapsman som kunde överföra materia. Av misstag råkade han överföra sin egen arm och sitt eget huvud till en fluga.
    — Sånt går väl inte? sa Oskarsson.
    — På TV jo. Och inte nog med det, karlfan fick en flugarm och ett flughuvud i stället och såg ut som Alice Timander på Operamaskerad. 
    Petterson kom skramlande med Archimedesen från Ersholmen, där det lär ska vara tjänligt att lägga flundrenät just nu. Han ströp snurran en meter från bryggkanten och undrade vad vi språkade om.
    — Om en kille med flughuvud, sa Oskarsson.
    — Finns det ingenting annat än Söderlund att snacka om här på ön? sa Pettersson.
    — Häll käften, sa Söderlund. Det var en rysare på TV i går...
    — Jasså den, sa Pettersson, frugan kunde knappt sova efteråt. Hon tyckte precis att det satt två millimeter höga skådespelare i vartenda spindelnät och skrek “help help”. För det var ju så i filmen, att när doktorn fick flugskalle och flugvåffla, så fick flugan människohuvud och ett vitt framben. Och prata kunde hon, flugan! Fast det lät lite pipigt, ungefär som när den där Peter Holm sjöng “Monia, Monia” häromåret.
  Är det inte fan, sa Söderlund, att sånt ska visas på TV? Hemsöborna var bra, men det var ju tio år sen, och sen dess har det bara varit blaj. Egentligen skulle man ta fram sin gamla smalfilmskamera och spela in program själv.
    — Är inte det en idé? sa Oskarsson entusiastiskt. Vicket roligt semesterjobb egentligen! Vi åker iland och köper film i Dalarö och börjar i morron bitti. Söderlund får vara Carlsson.
    — Nja, jag vet inte, sa Söderlund, höganäskrusen lär skava så förbannat på knäna när man bär dem i en svångrem kring halsen. Men jag ställer opp, om Oskarsson lovar att vara madame Flod!
    — Ska jag? sa Oskarsson. Bli på tjocken och få missfall och sen lunginflammation! Vicken jävla industrisemester! Men jag kan tänka mej att Öberg blir en bra Gusten.
    Om sa Söderlund, om vi ska få TV att gå på det här, så måste vi modernisera storyn en smula. Till att börja med måste vi flytta över handlingen till modern tid och dagens förhållanden. Att gården på Hemsö förföll berodde på Strindbergs tid på att Gusten bara hölls med Norman ute på skären och sköt sjöfågel. I dag får gårdens förfall bero på att Gusten hålls med Norman inne i Dalarö och lirar bingo.
    — Carlssons Höganäskrus är väl lite otidsenligt, sa Pettersson med Archimedesen. Vi låter honom göra entré på Dalarö brygga med en dry martini i näven.
    — Går icke, sa Söderlund. Men sätter vi en burk mellanöl i nypan på'n, kan vi sälja serien till TV 2.
    Jättebravo sa Pettersson. Men hur ska Oskarsson bli med barn? Det ligger ju i tiden med lite porr. Jag ser faktiskt fram mot den inspelningsdan, när Söderlund hånglar med Oskarsson i höet.
    — Jag vägrar, sa Söderlund. För det första får jag snuva av höet, för det andra hånglar jag inte med Oskarsson på udden förrän han rakat sej. Och sånt försenar produktionen, för Oskarsson brukar inte raka sej förrän i augusti när det är dags att flytta in till stan.
    Jag vet sa Pettersson. Vi skulle ju modernisera Hemsöborna. Carlsson är alltså en duktig jordbrukskonsulent som kommer ut med en dry martini och en inseminatör som ska betäcka korna med sprutor. Det är mörk kväll över Fåglarö, inseminatören tappar efter fyra gin glasögona i halmen och ränner av misstag sprutan i häcken på madame Flod. Därmed blir hon på smällen utan Söderlunds medverkan. Smart va?
    — Hur mena'ru då? sa Oskarsson. Ska jag kalva i november?
    — Jädrar i det snuset, sa Söderlund. en korsning mellan en skåning och en jordbrukskonsulent, det går fanimej utanpå den där snubben med flughuvud!
  Det eldröda solklotet dök slutgiltigt ner i fastlandshorisonten och drog skogen över sej. Det var dags att säja godnatt. Söderlund summerade samtalet och sa, att film är tydligen svårt. Personligen hade han bara lyckats en enda gång med sin smalflimskamera och det skedde under medverkan av Kodaks laboratorium i Jakobsberg som framkallade filmen baklänges.
    — Det blir applåder från ungarna varje gång jag visar farmor som sitter i närbild och drar spaghetti ur mun med en gaffel. Kulmen kommer när farfar för ett spetsglas till sina läppar och fyller det med brännvin. Då skriker svamparna av för tjusning.
    Och Oskarsson tillfogade, när vi snubblade hemåt genom alsnåren, att there is tydligen no business lika show business.