Dags att stoppa tobaksmaranatan!
      
nr 12  1978 
■■■ Waxholmsbåten ut till ön rasslade genom isen i sakta mak och Söderlund i viken hade just futtat eld på en Havana II och lutade sig mot ryggsäcken och menade att livet dock är ganska skönt, i varje fall när det är fredag och man har en hel veckoända ute på ön framför sej.
    Men säg den glädje som varar beständigt! En grinig gubbe i krimmermössa vek ihop sitt Svenska Dagblad, blängde på Söderlund och sa:
    — Måste ni röka här?
    — Det är ju för fan röksalong, sa Söderlund och pekade med tummen opp på skylten över dörrn. Den har suttit där i 80 år och med sina blå bokstäver på vit emaljbotten talat om just detta att lokalen ifråga är en röksalong.
    — Kan ni inte ta hänsyn till folk som inte röker? sa gubben.
    — Tål ni inte rök, ska ni väl för fan inte sätta er i röksalongen?
    — Det är bästa utsikten härifrån, sa gubben. Måste jag få en massa osund rök i lungorna bara för att jag vill njuta av utsikten?
    — Som sagt, sa Oskarsson på udden, det är en lokal för rökare det här, mera röksalong än så här kan det inte bli.
    Oskarsson underströk vad han menade genom att tända en Marlboro och solidariska jag bidrog med eld på pipan. Snart såg vi knappt gubben.
    Men vi observerade så mycket som att han reste sig och knöt näven åt oss.
    — Busar! skrek han och gick in på toaletten.
    Psst, sa Söderlund och vinkade på oss. Tre gubbar slog viskande sina huvuden ihop.
    — Ser ni vad jag ser? sa Söderlund.
    — Haspen, sa Oskarsson.
    Ett sånt tillfälle får en inte låta gå sig ur händerna. Vila på haspen och njöt av våra rökverk. Det började bulta därinne, gubben ville ut.
    — Förstår inte vad han gnäller för, sa Söderlund, därinne har han ju frisk luft såvida han inte har förpestat den själv.
    Terror, det är vad det är, menade Oskarsson. De här antitobaksdårarna är ju inte kloka nuförtiden. Nu ska man inte ens få röka i röksalongen.
    — Jag var i Östersund i veckan, sa jag. I Fokkerjetten hem i torsdagens gryning var det 11 stolsrader reserverade för icke rökare och 4 stolsrader längst bak för rökare. Tror ni inte att en liten kommunalkamrer från nån av Norrlandskommunerna började grymta när jag tände pipan på rökarplats?
    — Antirökkampanjen har blivit rena maranatan, instämde Söderlund. Och dom fanatiska jäklarna får sin vilja igenom också
    Rökförbud på restaurangvagnarna på tågen, rökförbud på kontoren, rökförbud på bussar och spårvagnar. Förr fick man i alla fall ta sej ett bloss på släpvagnens främre plattform.
    — Det var på den lyckliga tiden, suckade Oskarsson.
    Någon bultade på dassdörren, någon skrek där inne.
    Nu har dom infiltrerat sammanträdena på jobbet också, sa Söderlund. På varenda meeting, på var enda diskussion så är det nån liten blekfis i glasögon som skriker, att vi ska inleda med att rösta om rökförbud. Antirökarna brukar vinna en knapp majoritetsseger med 18—16 och då tittar han sej omkring som en triumfator, den där lilla bleklisen, och tycker att han har uträttat nåt.
    Samma här, sa Oskarsson på våran firma vinner antirökdårarna varenda gång. Men varför vinner dom? Vi är 45 som röker och bara 30 som inte röker. Jo, dom som inte röker vinner ändå, därför att vi rökare tar hänsyn till dem! Så är det, vi är storsinta och förbarmar oss. Men ingen jävel är någon gång hänsynsfull mot den som röker! Nej. han ska mobbas, han ska bespottas och förföljas. Antirökmaranatan är utan tolerans och förskoning.
    — Har ni prövat med chokladcigarretter? undrade Söderlund.
    — Nej, det har aldrig fallit mej in, bekände jag.
    Ganska festligt faktiskt, sa Söderlund, jag brukar sätta en i mungipan när jag åker hiss i höghus. Förr eller senare kommer någon person inklivande och lever djävulen för att jag röker. Då säjer jag “förlåt” och sväljer chokladcigarretten. Vilka miner! I skatteskrapan har dom häftiga hissar. Där stod jag med en chokladcigarrett när det knäade in en vassnäst kärring med famnen full av pärmar. Hon glodde mej rakt in i vitögat och gallskrek:
    — Är ni inte klok, människa, röka här!
    — Förlåt, sa jag och svalde cigarretten.
    Det blev bingo. Kärringen tappade pärmarna i en hög på hissgolvet, sen svimmade hon mitt i högen. Det var en lyckad dag, försäkrade Söderlund.
    — Det var ett välsignat bultande på dörren, sa Oskarsson. På vårt jobb har en gubbe gått till förslagsnämnden med en briljant idé. Han föreslår att sammanträdesrummen ska utrustas med sugslangar för dom som röker, såna där som dom kopplar till avgasröret på ens bil på Bilprovningen.
    — Alla sätt är bra, vi måste mobilisera all vår kreativitet för att stoppa antirökmaranatan, sa Oskarsson. Just nu går dom på i ullstrum-porna precis som godtemplarna gjorde i rörelsens barndom.
    — Ned med fanatikerna, sa Söderlund.
    Då kom det in en bastant madame i röksalongen.
    — Puh, fnyste hon och viftade med handen, en sån rök. . .! Har ni sett till min man som satt här för en stund sen?
    — Nej, sa Söderlund, honom har vi inte sett röken av.